Visar inlägg med etikett samhällskontraktet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samhällskontraktet. Visa alla inlägg

måndag 19 september 2016

Generalsekreteraren och samhällskontraktet


Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg intervjuades i Sveriges Radio P1:s söndagsintervju. I slutet av intervjun (ca 40 minuter in) kom journalisten in på den brännande frågan om migrationspolitiken, som ju Ramberg varit så öppet engagerad i och fortfarande twittrar febrilt om.

Det är uppenbart att Anne Ramberg har väldigt starka åsikter i frågan. Och det får hon givetvis ha. Till skillnad från Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson eller rikspolischefen Dan Eliasson är hon inte statstjänsteman som ska förhålla sig politiskt neutralt. De som kan ha synpunkter är möjligen advokatsamfundets medlemmar, vilket de också ibland har haft.

Anne Ramberg resonerade kring asylmottagande och välfärdens begränsningar på följande sätt:
Jag inser också att alla de gamla människor som har arbetat ett helt liv nu ska ställas emot att de flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.
Uttalandet gick intervjuaren obemärkt förbi. Ramberg fick ingen följdfråga. Journalisten valde i stället att följa manus, vilket var ett missat tillfälle till en intressant diskussion. Det är nämligen ett oerhört anmärkningsvärt uttalande som generalsekreteraren gör, och det hade förtjänat en längre utläggning. Idén att den som betalat skatt för välfärdstjänster under ett långt arbetsliv inte har rätt till dem på ålderns höst om befolkningen växer medelst stor invandring är väldigt radikal.

Vad menar egentligen Anne Ramberg att Agnes, 82, ska göra avkall på för att familjen Ali från Syrien ska få tillgång till hela den svenska välfärdsstaten? Hon medger ju att denna intressekonflikt de facto finns. Menar hon att det är indragen hemtjänst eller sämre tillgänglighet på vårdcentralen som ska vara Agnes bidrag?

Uttalandet är även intressant då det visar att Anne Ramberg, trots sitt intresse för rättssäkerhetsfrågor och rimligen också idén att avtal ska hållas, uppenbarligen inte har något större engagemang för det vi brukar kalla samhällskontraktet. Alltså den konstruktion mellan stat och individ som gör att medborgarna bidrar med sin inkomst i skatt varje månad med löftet att få välfärdstjänster och säkerhet i utbyte.

Jag tror inte att Anne Ramberg finner något större stöd i befolkningen i sin hållning. Det går heller inte att undgå faktumet att hon själv kan köpa privat välfärd när hon kommer i behov av den eftersom hon är höginkomsttagare.

Rambergs privilegierade ställning kan göra hennes förståelse för normalinkomsttagares och i synnerhet fattigpensionärers bristande vilja att se sina skattepengar gå till asylinvandrare något begränsad.

Ej heller om detta fann journalisten skäl att fråga.

söndag 17 juli 2016

Ett land på tillbakagång


Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Då, i vuxenlivets början, hade jag en mycket mer positiv världsbild. Det var viktigt att visa att världen trots all svartmålning faktiskt blir rikare. Afrikanska länder får internet. Spädbarnsdödligheten minskar. Kina har lyft 300 miljoner människor ur fattigdom. Och så vidare.

Allt detta är fortfarande sant. På makronivå blir det mesta bättre just nu, som Stefan Löfven gillar att upprepa om Sverige. Men människor lever inte på makronivå.  Och det som jag som oförstörd 20-åring inte brydde mig särskilt mycket om - som hur äldrevården fungerar, hur tillgången till bostäder påverkas av befolkningsökningen och hur barnomsorgen ut - finner jag nu skäl att oroa mig för.

Jag tror att det kallas mognad. I takt med att åren går förändras prioriteringarna i livet och perspektiven blir lite annorlunda. Framför allt blir de bredare och djupare. Förståelsen för samhällets komplexitet ökar.

Det finns goda skäl att misströsta när vi ser sprängdåd i Frankrike och instabilitet vid EU:s portar. Men vi behöver inte titta så långt bort. Det ser nämligen inte så bra ut för Sverige heller. Efter decennier av stabilitet går Sverige sannolikt mot en ganska turbulent tid.

Vi har en skola i ett fritt fall där botten troligen inte är nådd än på länge. Vi har en sjukvård som genomgår en strukturell kris som blir särskilt tydlig under sommaren.

Vi ser sänkta begåvningskrav som en panikåtgärd för att locka sökande till polisutbildningen. Och polisen, ja den är också i kris. Vilket är särskilt illa i ett läge när alltfler förortsområden domineras av kriminella och blåljuspersonal inte kan göra sitt jobb (nu har en räddningsinsats fördröjts vilket orsakat ett dödsfall). Därtill har vi ett pensionssystem som förmodligen kommer lämna 80-talisterna tämligen tomhänta. Och som grädde på moset är Sverige numera bara ett medelmåttigt innovationsland.

Gemensamt för ovanstående är att det är områden som tar väldigt lång tid att förändra. Förfallet har pågått i flera decennier och kommer att ta lika lång tid att ordna - förutsatt att politikerna gör rätt saker, vilket vi inte ska anta att de kommer att göra. Det vi nu ser tenderar att vara paniklösningar, sådant som fungerar dåligt och hade kunnat undvikas om rätt åtgärder vidtagits tidigare.

Det finns en utredd känsla av att politikerna inte riktigt har koll på läget. Att de inte riktigt förstår hur vi kunnat hamna här och framför allt inte hur vi ska ta oss vidare. Att döma av politiken är den känslan helt riktig.

Medan svenska politiker till höger och vänster pratar avdrag för hushållsnära tjänster, bidragsnivåer och tvistar om vem som älskar Sverige mest, genomgår landet vad som liknar en systemkris. Den generella välfärdsstaten står på spel. Fundament som skola, vård och polisväsende står och vacklar. Om denna utveckling fortsätter i tangentens riktning kommer Sverige vara ett annat land om tio år, omsprunget av många östeuropeiska länder och med gigantiska inhemska problem att hantera.

Ligger Sveriges bästa dagar bakom oss? Ja, varför skulle det inte kunna vara så. Ingen framgång är evig, och i synnerhet den som tagit den för given riskerar att kasta bort den. Det är just vad som håller på att ske nu.

Det är som synes mer än bara en magkänsla som säger mig att Sverige är ett land på tillbakagång.

onsdag 20 januari 2016

Nu kan samtalet om samhällskontraktet börja


Centerpartiet har profilerat sig som den enda partiet som vill göra nödvändiga besparingar på migrationsområdet utan att försvåra för asylsökande att komma till Sverige. I hög grad är det en charad, en hägring, (vilket jag påpekat tidigare) eftersom partiet fortfarande inte vill begränsa tillgången till den sociala välfärdsstaten från dag 1. Därmed ingen reell besparing.

Ett argument för att strypa asylinvandringen var enligt Stefan Löfven att påfrestningarna på välfärdssystemet riskerar att göra att medborgarna tappar förtroendet för den offentligt finansierade välfärden. Det blev alltså, trots alla löften om motsatsen, en fråga om att ställa invandring mot välfärd.

Trots detta har emellertid diskussionen om ett kvalsystem till välfärden uteblivit. Tills nu. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson visar att de ser hur allvarligt läget är, och vad det riskerar att leda till. De skriver:
När regelverket nu läggs om bör den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar ifrågasättas. Det kan inte vara en självklar den av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem.
Detta är en diskussion som borde har inletts för länge sedan, men det är bra att Moderaterna nu tar initiativ till den. Förhoppningsvis kommer partiet göra detta till en tydligare fråga om samhällskontraktet. Arbetande människor som betalar en stor del av sin inkomst i skatt har anledning att förvänta sig något i retur. Och inte bara det. Vill man vara med i gemenskapen som heter Sveriges Välfärd AB, ska man betala både inträdesbiljetten och den fortlöpande medlemsavgiften.

Denna idé är främmande för Sverige, som genom en universell välfärdsmodell aldrig har gjort skillnad på folk och folk. Oavsett om du arbetat hela ditt liv eller just kommit hit med dina fem barn från Somalia. Däremot är välfärdsstaten full av behovsprövningar. Hemtjänst behovsprövas, äldreboende behovsprövas, försörjningsstöd behovsprövas, personlig assistans likaså.

Samhällskontraktet i Sverige är på väg att brytas. Vissa skulle säga att det redan har skett. Med den utveckling vi nu ser med en arbetslöshet bland utrikes födda på över 21 procent och ingen integrationspolitik som visar på att något parti förstått allvaret, är vi på väg mot ett delat samhälle där den ena delen jobbar och betalar (en förmodligen allt högre) skatt, den andra står utanför. Alla får dock samma välfärdsservice. Det är inte rimligt.

Ett kvalificeringssystem bör inrättas av rena rättviseskäl. Exakt hur detta ska se ut är ett utmärkt ämne för diskussion hos landets toppolitiker. Men räkna med att själva idén kommer att möta våldsamma protester från vänsterhåll. Dags för Centerpartiet att bekänna färg.