måndag 25 januari 2016

Nationalstaten som frihetens garant


Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

17 kommentarer:

skepparn sa...

Bergen- Belsen, Dachau?
Belägna i Tyskland har jag för mig.

Hans Li Engnell sa...

Ja, och Dachau inrättades ju kort efter maktövertagandet. Men de var koncentrationsläger, inte förintelseläger.

Anonym sa...

En mycket bra blogg-post som jag kan instämma i!

Fd moderat sa...

Problemet med utopister är att de vägrar att se verklighetens begränsningar. I stället är de som barn som vill ha allt här just nu. Inga invändningar är giltiga.
Jag har insett att nationalstat är som demokrati. Det är det bästa av det som fungerar. Självklart finns det brister. Demokratin måste vara omgärdad med regler för att skydda minoriteter.
Sedan undrar jag hur vänstermännisksor tänker. De vill ha en välfärdsstat. En välfärdsstat måste vara begränsad för vilka som skall ha tillgång till den. Vad för slags stat vill de ha om det inte är en nationalstat?
Slutligen en del intressanta fakta om migration genom människans historia; de flesta folkgrupper lever där de slog sig ned från början. 80% av oss som lever i Europa idag härstammar från gruppen av jägare och samlare som fanns i Europa vid istidens slut. 70% av britterna härstammar från de personer som först kolonialiserade öarna för 5-6 tusen år sedan.

Larsa sa...

"Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark."

Det är ju onekligen lättare att fly från områden där ingen statsmakt stoppar dem (t.ex. Somalia och Afghanistan) än att fly från samhällen där staten står stark, som t.ex. Kuba och Nordkorea (eller Libyen under Kadaffi, Irak under Saddam Hussein etc. etc.). Och är inte Nordkorea snarast att betrakta som ett enda stort koncentrationsläger, förresten? Eller har vi kommit på någon lustig definition av "statsmakt" nu där bara snälla statsmakter räknas?

Larsa sa...

"Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter"

Det största problemet med Nordkorea är inte att staten säljer sprit och lotter. Och vad gör man när den starka staten bestämmer sig för att inte skydda liv och egendom längre? Hela idén med 2nd amendment i USA var ju att invånarna inte skulle vara beroende av en godtycklig statsmakt som kan få för sig att göra precis vad som helst.

Hans Li Engnell sa...

Hela idén med 2nd amendment i USA var ju att invånarna inte skulle vara beroende av en godtycklig statsmakt som kan få för sig att göra precis vad som helst.

En stat som endast skyddar liv och egendom gör just detta. Alternativet, om du är skeptisk till själva förekomsten av en statsmakt, är ju något slags anarkokapitalistiskt tillstånd.

Hans Li Engnell sa...

Och är inte Nordkorea snarast att betrakta som ett enda stort koncentrationsläger, förresten?

Hur fick du in Nordkorea i mitt resonemang om en liten men stark stat vars syfte är att skydda liv och egendom?

Larsa sa...

"Hur fick du in Nordkorea i mitt resonemang om en liten men stark stat vars syfte är att skydda liv och egendom?"

Nordkorea känns ganska relevant när man har att göra med en text som heter "Nationalstaten som frihetens garant". Nordkorea är en alldeles väldigt homogen nationalstat.

"Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler."

Varför behövdes det en Berlinmur om östtyskarna hade en tyst överenskommelse om att leva tillsammans på en begränsad yta?

"Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter"

Måste vara? Hur ska man tvinga den till det om den inte vill vara det? Det är det jag försöker peka på här. Och jag vänder mig mot romantiseringen över etnisk homogenitet. Vi har redan nämnt Nordkorea, och Somalia är/var det mest homogena landet i Afrika (förutom möjligen Lesotho eller något annat lilleputtland).

Som jag har nämnt vid andra tillfällen i kommentarer på Motpol inser jag att Sverige har ett invandringsproblem idag, men därifrån till att skriva sådana här saker blir smått bisarrt.

Anonym sa...

Jag vet inte om mitt inlägg fastnade i cyberrymden eller väntar på godkännande så jag postar det igen. Radera det förra om det dubbelpostas tack.

Redigera Anonym Anonym sa...
"Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats."
Förintelsen genomfördes av en stat som krossat andra stater och dess institutioner.

"En stark stat är av godo när den gör rätt saker."
En stark stat är av ondo när den gör fel saker.

En stark centralmakt är bara en garant för de som står nära makten att få behålla makten.
Små decentraliserade nationer/samhällen/landskap är det som bäst kan garantera att individerna där kan skapa ett frihetligt samhälle utifrån deras egna viljor och värderingar. Frihet skapas nedifrån, inte uppifrån.

"Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea."
Varför jmfa med Afghanistan, Irak och Eritrea? Varför inte Danmark och England tex? Två länder jag tillbringat en hel del tid i och bortsett det svenska språket och SVT-program har jag mer gemensamt med danska och engelska libertarianer som är stöpta i en västerländsk/europeisk frihetlig upplysningskultur än en statskramande svensk vänsterpartist eller miljöpartist.

En nation eller stat kan inte garantera frihet, det kan bara ansvarsfulla och tänkande individer med liknande värderingar och kultur göra.

//Danneskjöld

25 januari 2016 23:16

Jonas sa...

Jag tror inte att Hans skulle sakna förståelse för vilka problem det finns med en stat. Problemet med att inte ha en stat är mångfaldigt värre.

Thomas sa...

Att de franska judarna överlag klarade sig eller fick hjälp av landets egna myndigheter är nog en betydande överdrift: tiotusentals samlades ihop av *fransk* polis (både i Paris, i det ockuperade norra Frankrike och i Vichy-Frankrike) och skickades till förintelselägren i öster. likadant i Nederländerna. Och det fanns en hel del iuppsamlingsläger för judar även i Frankrike, t ex det ökända Drancy utanför Paris. Efter krioget har man inte velat tala om det här i Frankrike, liksom i många andra länder blev den populära myten att alla hade stått upp mot tyskarna, nästan alla hade sympatiserat med motståndsrörelsen och hjälpt till att lura tysken. verkligheten var ju mer komplex än så.

Men det stämmer förmodligen att de stora förintelselägren och massakrer av typen Babij Jar eller Lidice bara hade kunnat byggas/genomföras på ockuperat område och i länder där statsapparaten hade manglats ner. I Västeuropa hade risken för att det skulle börja pratas och skrivas om saken varit för stor. Trots allt var det fortfarande olagligt att mörda hundratusentals (i längden många miljoner) människor utan någon annan orsak än att de var judar, polacker etc - det var olagligt även i Tredje Riket, och det måste delvis ske bakom en slöja och med ett mått av juridiskt tricksande. Även om det ofta var en rätt genomskinlig slöja.

Anonym sa...

En begränsad grupp människor kan ju komma överens om ett antal regler och ömsesidiga hänsyn som man alla delar inom gruppen. T om när det gäller ekonomisk solidaritet i viss utsträckning så länge det finns tillit och någorlunda insyn i hanteringen.

Förr var ju rösträtten kopplad just till beskattningen. Betalade du skatt så fick då också rösta för att kunna påverka hur skatten används, väldigt grovt uttryckt (och med en del undantag).

Så begränsade grupper kan bestämma för sig hur försäkringar och skyddsmekanismer skall se ut. Tillit, förståelse, insyn, ömsesidighet, delaktighet och naturliga samband. Resonemang och invändningar, justeringar och överenskomelser.

Ju större gruppen blir ju längre bort hamnar ansvaret. Och centralsyrningen blir mer dominant. Vilket är vanskligt. De naturliga sambanden blir mindre tydliga. Förtroendet och tilliten blir lite mer ifrågasatt. Rätt hanterat av skickliga människor som hedrar sin yrkesroll och uppdragets neutralitet gör att även stora system som gäller många människor kan fungera bra ändå. Om strukturerna dessutom är medvetna om riskerna och kraven.

Vad som istället händer är att politiska retoriker och karriärister använder systemen helt politiskt för alla upptänkliga egenförmerande ändamål. Vilket nästintill omöjliggör insynen, transparensen, diskussionen och saboterar förståelsen, tilliten och ömsesidigheten. (Det blir lönsamt att manipulera sakförhållanden.)

Ju större systemen blir desto känsligare blir dem. Ju mindre naturliga framstår dem. Ju längre bort finns ansvaret. De blir nästan till för att finnas där för att missbruka. Om inte alla anstränger sig för motsatsen. Att ansluta andra hela länder till de egna systemen innebär automatiskt stora påfrestningar på alla plan. Men behöver inte vara omöjligt. Ansluter vi däremot hela världen till systemen så kan däremot en blind åsna begripa att det blir fullständigt omöjligt. "Fästning Europa" som parasitvänstern och andra stollar brukar raljera om är en absolut förutsättning men ändå ingen garanti, för att systemen skall hålla, fungera bra, kunna utvecklas och inge förtroende. För det handlar inte bara om pengar. Det är tysta osynliga kontrakt mellan människor som är tämligen ömtåliga. Även om många gapskrikare försöker lura på oss penga argument hela tiden.

Emma

Anonym sa...

Redan Adam Smith utgick från nationalstaten när han författade sin banbrytande Wealth of Nations.
Jag undrar varifrån doktrinen om nationalstatens avskaffande ens kom ifrån. Låter som bristande analysförmåga, mixat med lite idealism.

Tack för att du finns. Han(d)s up.
/Katarina

Larsa sa...

Vill man inte ha ett anarkokapitalistiskt tillstånd (som t.ex. Murray Rothbard skrev om och som tilltalar mig en hel del) så är i alla fall ett regionernas Europa mer tilltalande än ett nationalstaternas Europa. Det är lättare att flytta från en region om man är missnöjd (iväg från förmyndarsamhälle, massinvandring från Mellanöstern eller vad som helst) än att flytta från en gammaldags nationalstat som Nigel Farage, Marine Le Pen och liknande tokstollar vill gå tillbaka till.

Kristian sa...

Om man får återvinna gamla aforismer: "Nationalstaten är det sämsta sättet att garantera vissa friheter och rättigheter, om man undantar alla andra sätt som prövats."

Anonym sa...

Nå, Putin kommer snart att lösa problemet med fredsskada. Jag tror också en stark nationalstat är en garant för fred och frihet, i samverkan med andra starka nationalstater. Det "regionernas Europa" som t.ex. Larsa ovan talar om, innebär i praktiken en mer omfattande samverkan mellan nationalstater av varierande styrka, eventuellt i form av en federation. Vi har sett hur försöken till skapande av en sådan fungerar i praktiken - inte särskilt bra, och orsakerna att det inte fungerar så bra är just de alltför stora olikheterna.