Början på slutet för EU?

Det ger en overklighetskänsla att höra Morgan Johansson, vars chef så sent som förra våren och sommaren hävdade att det inte finns någon gräns för svenskt asylmottagande, med lättnad i rösten berömma Danmark för att de inför gränskontroller mot Tyskland.

Politiken och retoriken har svängt i 180 grader. Nu är det uttalade målet att betydligt färre asylsökande ska ta sig till Sverige. Alltså just den politik som regeringen innan november förra året högljutt kritiserade Danmark för att föra. Plötsligt står den där själv. Morgan Johansson anklagar Danmark för att ha väntat för länge med sina gränskontroller. Det är inte att undra på att det råder en allmän förvirring, både inom och utanför landets gränser, om grunden för svensk migrationspolitik.

I går klargjorde Danmark att de med omedelbar verkan inför stickprovskontroller vid sin gräns mot Tyskland. Norge har redan börjat skärpa sin asylpolitik ytterligare och även i Finland har åtstramningar gjorts, främst gällande irakier. Nu är frågan om Tyskland ska följa efter.

Kritikerna varnar för ett "race to the bottom". Om man med "botten" menar att erkänna kapacitetsbegränsningar och värna offentligt finansierade system, är det sant att allt fler länder ser om sitt hus just nu. Men det sker knappast av illvilja utan av nödvändighet och av omsorg för skattebetalarnas pengar.

Sällan har EU:s splittring varit så här tydlig. Sällan har vi under så kort tid fått se vad den så kallade europeiska solidariteten betyder i praktiken. Det finns ingen samsyn i EU när det gäller hur migrantvågen ska hanteras. Den politiska unionens främsta förespråkare, till vilka Stefan Löfven räknas, hade förväntat sig att EU skulle lösa detta då det ju finns en "europeisk gemenskap", ett gemensamt intresse att hålla ihop och värna Det Stora Projektet.

Det är som om trollkarlen börjat tro på sina egna trollkonster. Den krassa sanningen är nämligen att den europeiska identiteten aldrig har funnits. Den EU-gemenskap som anhängarna av ett stort, starkt och överstatligt EU har trott på, som suddar gränser och överbygger nationella intressen, har alltid varit en villfarelse. Det blir särskilt tydligt nu när alla medlemsländer ser om sitt eget hus.

Finlands före detta statsminister, numera finansminister, Alexander Stubb, har kallat EU för "a patchwork union". Det är en relevant beskrivning, ty EU är inget enhetsbygge i praktiken. Det vilar på en sammansättning av 28 medlemsländer med olika undantag. Bara hälften ingår i eurosamarbetet, alla ingår inte i Schengen och så vidare. Nu är frågan om Schengen kommer att överleva.

Migrationskrisen har visat oss att idén med ett europeiskt superstatsbygge, med en valuta, en gemensam politisk ledning på överstatlig nivå och i förlängningen upphävandet av nationella gränser och intressen, hela tiden har varit ett politiskt prestigeprojekt som saknar folklig förankring. Europas folk identifierar sig inte som "européer". De identifierar sig som polacker, ester, tyskar, danskar och greker.

Att dagens kris skulle få topparna i EU på andra tankar är osannolikt. Men i förlängningen kan det bli deras arrogans och bristande verklighetskontakt som får hela bygget på fall.

Läs även:
Josefin Utas