fredag 8 maj 2015

Det är dags för Tyskland att släppa skulden


70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns faktiskt preskriptionstider.

"IV. Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Skavlan kommer aldrig att pressa Annie Lööf till avbön om ovanstående förlöpningar trots att Bondeförbundet hade detta i sitt partiprogram på 30-talet.

http://snd.gu.se/sv/vivill/party/c/program/1933

Totte Kallkvist sa...

Det är väl ändå stor skillnad på något som hände på trettiotalet och på handlingar som är begångna på 80- och 90-talet, av folk som idag sitter i ledande positioner?

Tror helt klart att Annie Lööf hade blivit pressad om hon hade haft någon i sitt parti som stått bakom den där skrivelsen utan att gå till handling med uteslutning.

Anonym sa...


Varför ska han pressa henne i den typen av frågor när vi är dom enda som driver dom idag?

Riga sa...

Tack för fantastiskt filmtips.

Anonym sa...


det är ingen skillnad på 30 talet och idag,om centern drev vår politik parallellet med tyskland på 30 och 40 talet så behöver vi inte fundera över frågan om kosmopoliterna idag på annat sätt än det orättvisa i att vi blir ifrågasatta Väldigt orättvist.