Frihet gör islamister irrelevanta

Revolutionerna i Nordafrika verkar ha tagit al-Qaida på sängen och hotar att göra dem irrelevanta, skriver analytikern Peter Cruickshank på CNN. Se där ytterligare en förträfflig konsekvens av att gamla förtryckarregimer faller.

Vägen till stabila demokratier är förstås lång i såväl Tunisien som Egypten och (kanske) Libyen. Vi såg exempelvis den orangea revolutionen i Ukraina resultera i mycket litet. Där fastnade utvecklingen i politiskt käbbel och en fullkomlig oförmåga att leva upp till uppställda löften om förändring.

Men att USA och EU har hållit dessa nordafrikanska terrorregimer om ryggen både ekonomiskt och militärt, delvis under devisen att män som Ben Ali, Mubarak och Gadaffi åtminstone har erbjudit stabilitet, är svårförlåtligt när vi ser de förtryckta massorna resa sig efter decennier av ofattbar grymhet och omänsklighet från sina ledares sida.

Stabilitet är inte alltid lika med fred.

Rykten är i svang. Vissa hävdar att Gadaffi redan har flytt landet.

Taskig tajming

Västdemokratierna får plötsligt börja ompröva sin välvilliga inställning till flera av arabvärldens diktaturer. Bara några dagar före diktatorn Ben Alis fall i Tunisien erbjöd Frankrike regimen hjälp att kontrollera upplopp. Från USA gavs omdömet att "regeringen är stabil" (underförstått att det var något positivt) om Hosni Mubaraks egyptiska regim några dagar efter att protesterna spridits från Tunisien till Egypten. Nu pågår en debatt om att bryta med Egyptens Hosni Mubarak. Nu. När diktatorn redan är på fallrepet och regeringen ska avgå.

Ibland är västvärldens stolta demokratier verkligen helt utan fingertoppskänsla...

En vacker revolution

Det finns få saker som ger en så skön känsla inombords som när ett folk gemensamt gör sig av med en förtryckarregim. Den så kallade "jasminrevolutionen" i Tunisien väcker inspiration och kan sprida sig som ringar på vattnet i arabvärlden, menar vissa bedömare. Protester inspirerade av händelserna i Tunisien har redan förekommit i Algeriet. Men förtryckarregimerna i regionen är beredda. Diktatorn Ben Ali var det uppenbarligen inte, eller hade inte det stöd som även en förtryckare behöver från polis och militär.

Scenerna när Berlinmuren öppnas, vilket också var en seger över förtrycket om än under mindre dramatiska former än när Nicolae Ceauşescu flydde med helikopter, är fantastiska. Likaså scenerna av förbrödring mellan militär och vanliga medborgare på Beijings gator dagarna innan helvetet brakar lös vid och runt Tiān​'ān​mén​ 1989. Händelserna i Tunisien är ännu ett exempel på att det inte behövs utländsk militär aggression för att störta en förtryckare.

Tanken med ett folk som tar tillbaka de fri- och rättigheter som dess makthavare stulit är vacker. Revolutionen i Tunisien visar också på internets kraft i det politiska arbetet - vilket gör det tämligen uppenbart varför regimer som den kinesiska, kubanska och burmesiska kämpar så hårt för att upprätthålla kontrollen över nätet.

Grattis, alla tunisier. Nu börjar den långa och svåra vandringen mot en demokratisk rättsstat. Den fortsatta misstänksamheten mot makten är både sund och nödvändig.