Fängelset Nordkorea

Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för "en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning". Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.

Helvetet på jorden

Fötterna rörde nästan vid taket. Huvudet befann sig ungefär en halvmeter över golvet. Händerna var fria men kunde inte riktigt nå ner till golvet. Han försökte vrida på sig, dinglade fram och tillbaka för att hitta en bekvämare ställning men lyckades inte. Han fick kramp i halsen och det gjorde ont i anklarna. Så småningom domnade benen. Huvudet fylldes med blod och värkte allt mer för varje timme som gick. 

Vakterna kom inte tillbaka förrän på kvällen. De befriade pojken från bojorna och gick utan ett ord. De ställde in mat till honom men Shin klarade knappt av att äta. Han kunde inte röra på fingrarna. Anklarna var såriga och blödde av fotbojornas vassa stålkanter.

Flykten från läger 14 är en av de jobbigaste böcker jag läst (då har jag ändå plöjt en hel del litteratur om nazisternas slutliga lösning). Jobbig inte bara för dess grafiska skildring av det ofattbara helvete som Shin Dong-huyk genomled under 23 år utan för vad hela systemets kompletta vansinnighet och ondska gör med hundratusentals människor som spärrats in.

Svälten, den extrema pennalismen och den fullständigt frånvarande respekten för människoliv gör de nordkoreanska lägren till vår tids värsta systematiserade förbrytelser.

En återanpassning till det vi i övriga världen betraktar som ett normalt liv tar lång tid för den som bott i det nordkoreanska helvetet och ännu längre för den som i hela sitt liv suttit inspärrad i ett slavarbetsläger, inte ens sett en tvål och skolats i paranoia.

Shin är unik eftersom han inte bara lyckades fly från ett nordkoreanskt fångläger utan dessutom från det värsta av dem alla - livstidslägret från vilket ingen någonsin frisläpps. Hans berättelse är en fantastisk överlevnadshistoria, men framför allt är den ett viktigt dokument om den nordkoreanska statens fruktansvärda övergrepp på sin egen befolkning.

Omvärlden känner till lägrens existens och fångarnas lidande. Ändå förblir de en icke-fråga. Kimregimen har visat sig mer livskraftig än många bedömare trott. Den överlevde 90-talets svältkatastrof (miljoner nordkoreaner gjorde det inte) och har nu säkrat tronföljden. Amnesty har med hjälp av satellitbilder kunnat konstatera att lägren expanderat. Kimregimen planerar alltså att spärra in ännu fler än de uppskattningsvis 200 000 som redan svälter och torteras bakom elstängsel.

Vi förväntas protestera mot palestiniernas svåra situation i Gaza, men intresset för Nordkoreas fängslade folk är obefintligt. Varför?

Nordkoreansk arbetslinje

Sydkorea är ett blomstrande kapitalistiskt land i Asien. Från Sydkorea kommer giganter som Samsung, Hyundai, LG och Posco (stål). Så även artisten Psy, med världens mest populära YouTube-klipp. Nordkorea är ett utfattigt kommunistiskt land utan marknadsekonomi, styrd av en paranoid sekt.

När nu Nordkorea nobbar sydkoreanernas invit om samtal om industrizonen Kaesong är det inte syd utan nord som drabbas mest. I Kaesongområdet arbetar enligt uppgift runt 53 000 arbetare, nästan uteslutande nordkoreaner. Det var Kim Jong Un som beslöt stänga gränsen och vägra släppa igenom leveranser.

Sydkorea verkar nu ha tröttnat på provokationerna. Efter att Kim sagt nej till samtal om fortsatt samarbete kallar sydkoreanerna hem sina medborgare. Kvar står tomma fabriker - och över 50 000 arbetslösa nordkoreaner.

Kims agerande blir bara alltmer obegripligt. Ska inte en arbetarstat värna om jobben?

Den nordkoreanska rackan skäller

Blir det krig nu? Kanske inte ändå.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Dags att sätta hårt mot hårt

Nordkorea har nu definitivt tagit död på alla förhoppningar om Kim Jong-Un som en reforminriktad ledare efter faderns katastrofala ledarskap. Regimen har genom sin tredje kärnvapenprovsprängning även lagt alla tankar på fortsatta sexpartssamtal på hyllan.

Nordkorea söker konfrontation. Tydligare än så kan inte den senaste provsprängningen - som sker just när såväl Kina som Sydkorea och Japan byter ledare - förklaras. USA, EU, Kina och Japan har krupit alltför länge för Kim. Nordkorea förväntar sig att de ska göra det ännu en gång.

I Kina betraktas Nordkoreas agerande som en förolämpning. Beijing är Pyongyangs enda egentliga allierade och har, om än motvilligt, stöttat regimen i vått och torrt. Kanske börjar Kina få nog av den nyckfulla och oförskämda Kimdynastin. Nordkorea kommer i så fall att stå helt ensamt.

För den nordkoreanska regimen syftar agerandet till att förbättra landets förhandlingsposition gentemot omvärlden. Nordkorea är beroende av omvärlden för sin försörjning och regimen är i sin tur beroende av att upprätthålla illusionen om ett ständigt överhängande hot mot landet.

Skulle Nordkorea lyckas bestycka missiler med kärnvapen kan inte bara Sydkorea och Japan utan även USA och Europa vara direkt utsatta för en paranoid regims nycker. Omvärlden måste därför inte bara reagera utan agera innan Nordkorea har nått så långt. Det räcker inte bara med sanktioner och hårda fördömanden. Det nordkoreanska ledarskapet äter dessa till frukost. Det behövs handling.

Det sjuka är förstås att USA har investerat så mycket blod och pengar i både Irak och Afghanistan att de inte skulle ha råd med någon större militär intervention mot det land som de facto utgör ett reellt hot mot mänskligheten - varken ekonomiskt eller politiskt. Utåt kommer amerikanerna att fortsätta stå vid sydkoreanernas sida, men Barack Obama vill minst av allt hamna i ett nytt krig under sina sista år i Vita huset.

Ett militärt ingripande riskerar att sluta i massdöd och stort lidande. Men om alternativet är att låta världen bli tagen som gisslan av en stalinistisk terrorregim på den koreanska halvön finns egentligen inget val.

Det kanske är dags att inse att det inte går att ha en rimlig relation med Nordkorea. Och att regimen endast har ett blodigt slut att vänta.

Plocka tjockisen

Läget på den koreanska halvön håller gradvis på att bli sämre. Den fullständigt vettlösa nordkoreanska terrorregimen hotar USA med kärnvapen och Sydkorea med "allvarlig fysisk vedergällning" om landet deltar i de skärpta sanktionerna.

Inget annat land i världen hade fått hållas med sådana utbrott och hot. Nordkorea har dock lyckats få igenom sin vilja under lång tid genom att ömsom lova, ömsom hota. Flagranta brott mot ingångna överenskommelser har varit ständigt återkommande.

Hittills har värre konsekvenser för Nordkorea stoppats av Kina, landets enda allierade. Men nu hårdnar tonen även i Beijing. Regimstyrda Global Times konstaterar: "Om Nordkorea utför fler kärnprovsprängningar kommer Kina inte att tveka att minska sitt bistånd [...]".

Detta kan tolkas som en tydlig varning till den nordkoreanska regimen och ett tecken på att tålamodet inte är hur stort som helst i Beijing. Men några "extrema santkioner" kommer Kina inte medverka till, låter tidningen oss förstå. Därmed tycks dörren, åtminstone för tillfället, stängd för några mer långtgående åtgärder mot den stalinistiska tokregimen.

Men ledaren i Global Times har ändå en ton vi inte sett tidigare: "Låt Nordkorea vara 'argt'", skriver tidningen. "Vi kan inte vara stillasittande bara för att vi oroar oss för hur [vår reaktion] kan påverka de kinesisk-koreanska relationerna."

Kina önskar en stabil halvö, lägger tidningen till, men det är innebär inte världens undergång om det blir problem där. Det betyder att Kina skulle kunna leva med försämrade relationer med Nordkorea. Det är trots allt Kim Jong Un som är mest beroende av Kina. Inte tvärtom.

Det kanske börjar bli dags att plocka tjockisen för gott. Helst innan den paranoida regimen lyckats bestycka sina missiler med kärnvapen.

Nordkorea borde göra som Kina

Illustration av Tim Brinton.

Förhoppningarna om försiktiga marknadsreformer och upptinade relationer till omvärlden har kommit på skam i Nordkorea.

Ett år efter att Kim Jong-Un tog över som Nordkoreas ledare efter sin far skjuter regimen upp en raket och trotsar därmed USA, EU och FN men även sin närmaste bundsförvant Kina. Inte heller Ryssland lär vara överdrivet nöjt med Pyongyangs beslut.

I den stalinistiska diktaturen är en teknisk landvinning som denna, och den propagandaseger den innebär, viktigare än att förhindra att befolkningen svälter. Kim lär också ha stärkt sitt stöd hos militären.

Den väg som den nordkoreanska regimen borde ta är förstås den kinesiska. Att öppna upp ekonomin, införa marknadsreformer och låt människor börja tjäna sitt eget uppehälle. Det skulle vara en väg ut ur landets extrema försörjningsproblem och ett sätt för regimen att bryta isoleringen. Problemet är förstås att den ideologi på vilken landet är byggt förespråkar just isolering (eller snarare "självständighet"). För att öppna upp Nordkorea ekonomiskt krävs alltså ett avsteg från statsideologin.

Tyvärr finns det i nuläget väldigt lite som tyder på några större förändringar under den tredje Kims styre. Förtrycket är lika omfattande som någonsin tidigare, undernäring fortsätter att vara omfattande och landets system av grymma koncentrationsläger ska vi bara inte tala om.

Allt detta är nordkoreanernas egna problem. Men frågan är om USA och resten av världen stillasittande kan se på när Nordkorea i framtiden utvecklar kärnvapen.

Mycket av nordkoreanernas öde avgörs i praktiken i Beijing. Så länge Kim har stöd från den kinesiska regeringen - livrädd för en regimkollaps - kan han i princip företa sig vad som helst och visa omvärlden sitt långfinger. Men när kinesernas tålamod tar slut...?

Public service i Pyongyang

Sveriges Radios Margita Boström fortsätter sin rapportering från vardagslivet i Nordkorea. Eller snarare i huvudstaden Pyongyang. Hennes rapporter andas en förbluffande naivitet. Inte på så sätt att hon undviker att berätta att det rör sig om en hårdför diktatur, ett stort fängelse. Men hon tycks så överväldigad över det faktum att människor lever sina liv och missar därför det osagda.

I en chatt med lyssnarna berättar hon om glimtar från vardagslivet i Nordkorea. Nordkoreanerna spelar fotboll! De äter glass! De ler! De umgås! Slutsatsen är att  "vid sidan av det hårt kontrollerade livet så finns det ett vardagsliv också". Ja, varför skulle det inte göra det? Myter sprids självfallet om ett så slutet land, ett land där ingen besökare får röra sig fritt och där de flesta utlänningar endast får besöka samma utvalda platser i Pyongyang, alltid åtföljda av en "guide". Men människor kan inte sluta leva ens i världens mest hårdföra regim.

Jag minns mitt första besök i Kina. Fördomarna sprack i dagsljuset och resan blev en aha-upplevelse. Kina var ett öppnare och trevligare land än jag föreställt mig. Först efter andra, tredje och fjärde besöket började jag kunna sortera vad jag egentligen sett och sätta det i ett större perspektiv. Inte minst givet att Beijing inte är en spegelbild av hela Kina. Den som endast har besökt Kinas största städer har bara sett det mest välmående Kina, de områden där den tvåsiffriga tillväxten syn som mest. Som turist märker man heller inte av hur regimens hårda hand drabbar befolkningen genom avsaknad av rättssäkerhet och omfattande korruption på samhällets alla nivåer.

På samma sätt är Pyongyang inte en spegelbild av Nordkorea. Utländska journalister släpps inte iväg utanför huvudstaden så vad som egentligen händer på landsbygden och hur illa läget är har vi endast smarsamma vittnesmål om. Pyongyang är Kimregimens skyltfönster och av Margita Boström verkar de ha fått ut ungefär det de vill. Alla vill inte prata med Margita Boström och svara på hennes frågor, men hon hävdar att det inte har att göra med att de är rädda. De kanske bara var lite blyga?

Om matbristen skriver Boström:

Hela Nordkoreas ideologi går ut på att man ska vara helt självförsörjande på allt, den så kallade Jucheideologin. Sverige importerar det mesta, det kan itne Norkdorea göra av flera skäl, juche är ett skäl. Ett annat är att dom inte har pengar att betala med. Tillexempeol så är ju Nordkorea skyldig Sverige en ruskigt massa pengar sedan många svenska leveranser dit på 60 och 70-talet. Dessutom har ju jordbruket haft en enorm brist på gödslen sedan Sydkorea stoppade dessa leveranser för ett antal år sedan. Så man har fått ut väldigt lite från sin jord.

Margita Boström verkar besöka Nordkorea med ögon stora som tefat, förundrad över vad hon ser i stället för kritiskt ifrågasättande. Det är mer resereportage än journalistiskt verk, således. Precis som i det förra reportaget får Boström det att framstå som om det är omvärldens fel att Nordkorea lider av akut matbrist. Att det inte har med den förda vansinnespolitiken att göra, att det inte är Kimdynastins ansvar att befolkningen svälter och lever under fruktansvärt förtryck.

Det finns förstås en poäng i att rapportera om de förändringar som trots allt har skett i landet det senaste decenniet - där blygsam marknadsförsäljning är ett exempel. Men att ens antyda att Nordkoreas försörjningsbrist beror på omvärlden är direkt fel. De ansvariga för det nordkoreanska folkets vedermödor är Kimregimens ledning. Problemen är politiskt skapade och högst medvetet så.

Kommunister med en satans otur

Per Bylund skriver en utmärkt bloggpost om svenska mediers rapportering om den ständiga hungersnöden i kommunismens Nordkorea.

Det senaste exemplet är SR-journalisten Margita Boström, vars rapportering från det slutna landet är direkt pinsam. Ett exempel:

Det slutna Nordkorea har ständiga problem med att maten inte räcker för att föda landets 23 miljoner invånare. I dag är det inte så illa som under mitten av 90-talet, då runt en miljon svalt ihjäl. Men än klarar inte landet av att producera tillräckligt med mat för sin befolkning. Detta trots att varje invånare i landet varje år måste ut och jobba på jordbruksfälten i minst två månader.

 Så trots tvångsarbete räcker inte maten? Är svaret då månne mer tvångsarbete?

Nordkorea drabbas också av naturkatastrofer som ständigt förstör skördarna, får vi veta. Otur. Detta brukar vara typiskt för slutna diktaturer. De drabbas ofta av översvämningar eller torka. Skillnaden mot andra länder som drabbas av samma sak är förstås att de inte kan hantera vädrets makter, men det talas det mindre om. Nordkorea har mest en jäkla otur.

Och när de utlovas tusentals ton mat mot att de avstår från sitt kärnvapenprogram väljer ledningen att skjuta upp en satellit som av omvärlden misstänks vara en del i ovannämnda program. Givetvis uteblir maten. Så prioriterar kommunismens ledare.

Göran Persson berättade i SVT-dokumentären Ordförande Persson om sitt möte med Nordkoreas dåvarande ledare Kim Jong-Il. Frågan om matbristen kom upp. Enligt Persson svarade Kim, genom tolk, att "vi kan inte det här". Det är nog de ärligaste orden som yttrats på den norra delen av den koreanska halvön de senaste decennierna.

Fiaskolandet

Det skulle bli en hyllning till landsfadern Kim Il Sung. Men det slutade, som så ofta när Nordkorea försöker sig på något, i fiasko. Den långdistansraket som enligt regimen skulle skicka upp en satellit i omlopp, slutade i småbitar i havet. Allt inför världens ögon.

För ovanlighetens skull tillät Nordkorea omvärlden att besöka landet och ställa frågor. Runt 200 utländska journalister hade bjudits in, vilket gör det hela ännu mer genant för lillführern Kim Jong Un.

Den misslyckade uppskjutningen, som är ett dyrt projekt i ett land där befolkningen svälter, drar ett löjets skimmer över regimen. Nordkorea är ett tragiskt misslyckande - på så många sätt.

Förtrycket hårdnar i Nordkorea

Förhoppningen att den yngre, och enligt uppgift utlandsutbildade, Kim Jong Un ska inleda försiktiga reformer och leda Nordkorea in på en ny väg kan ha kommit på skam redan några veckor efter faderns död.

LA Times hänvisar till anonyma sydkoreanska källor som hävdar att den nye ledaren har gett order om att personer som försöker fly diktaturen ska skjutas på plats (tre sådana incidencer har rapporterats). Kim Jong Un ska också ha gett order om att fängsla eller döda tre generationer i den familj som finns kvar i landet efter att en familjemedlem försökt eller lyckats fly.

Givet antipatin mellan Sydkorea och Nordkorea ska anonyma sydkoreanska uppgifter alltid tas med en viss nypa salt, men lill-Kims agerande skulle inte förvåna. I mångas ögon ses han förmodligen som en pojkspoling, att sätta sig i respekt inför både generaler och medborgare är viktigt för att skapa lojalitet.

Dessutom ska handel med utländsk valuta ha förbjudits och telefonsamtal över den kinesiska gränsen spärrats. Världens mest helvetiska diktatur kan just ha blivit ännu lite värre.

via InBeijing

Året som gick

Året är snart till ända och i vanlig ordning ska det summeras. Jag brukar alltid gå igenom det jag skrivit under året, men det blir en kortare summering i år än tidigare. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket. Och även om antalet negativa saker tycks överväga nedan har 2011 faktiskt varit ett överlag väldigt bra år.

ÅRETS TUMMEN UPP

Den arabiska våren. Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gadaffi – tre despoter som i decennier förtryckt sina befolkningar störtades i en arabisk revolution som tog alla, inte minst västvärlden, på sängen. En av dem flydde, en fängslades och en dödades. Nu står Syriens Bashar al Assad på tur. Det ryktas att han redan hört sig för om asyl för sig och sin familj. När hundratusentals människor tar till gatorna blir det allt svårare att hävda att demonstranterna bara är lejda terrorister.

Burma. Försiktig optimism. Aung San Suu Kyi släpptes i fjol och tillåts nu resa runt i landet. Partiet har åter registrerats och fångar har släppts. Det finns plötsligt hopp för Burma, även om alla positiva förändringar måste ses på med ytterst försiktig optimism.

Kim är död. Den gamle tyrannen Kim Jong-Il lade näsan i vädret den 17 december. Åter igen syntes i Pyongyang liknande scener som 1994, när fadern Kim Il-Sung dog. Omvärlden hoppas nu på förändringar i den slutna förtryckarstaten.

Irakkriget. Efter nästan åtta års närvaro lämnade de sista amerikanska trupperna Irak i december.

Friad. Sture Bergwall (känd som Thomas Quick) frias igen. Hela målet mot honom, med åtta morddomar, faller sakta men säkert samman. Den största rättsskandalen i modern svensk historia håller på att rullas upp inför våra ögon.

7 miljarder. 2011 var året då vi beräknas ha blivit sju miljarder människor på jorden. Så många människor skulle vi enligt tidigare domedagsprofeter inte kunnat bli utan att i princip gå under. Faktum är dock att vi framför allt lever längre och hälsosammare och av den anledningen blir fler. Vi lever i den bästa av tider.

Island. Efter en fullständig ekonomisk kollaps är Island faktiskt på väg tillbaka och väntas visa svag tillväxt under 2012.

Skifte. Tre svenska riksdagspartier har bytt ledare och ytterligare ett ska göra det i januari. KD:s Göran Hägglund sitter lite löst och frågan är om Juholt sitter kvar till nästa val. Men Reinfeldt blir vi inte av med så lätt.

ÅRETS TUMMEN NED

Teledatalagringen. I mars röstades det om teledatalagringsdirektivet i Sveriges riksdag och bland andra Johan Pehrson försvarade det helhjärtat. Men de fem sjättedelars majoritet som krävdes uppnåddes inte, vilket gör att frågan bordlades. Inga Federley-tårar syntes till, men att borgerliga politiker med kraft försvarar masslagring av oskyldiga medborgares kommunikation är skrämmande.

Eurokrisen. Det som ekonomer varnat för redan innan europrojektet sattes i sjön håller nu på att ske. Tänk att prestige och visioner alltid ska gå före kunskap och rent sunt förnuft.

EU-monstret. I stället för att lära av alla de misstag som har begåtts tar EU:s ledare, med några få undantag, unionens kris som intäkt för att föreslå ytterligare maktöverföring från medlemsländerna till EU:s tjänstemän. Det behövs "mer Europa", tycker Angela Merkel.

Kim tar över. Kim-dynastin fortsätter i Nordkorea när julgrisen Kim Jong-Un, den yngste sonen, tar över efter pappa. Vart Nordkorea tar vägen vet ingen, men regimen har redan låtit omvärlden veta att inget kommer att förändras.

Det ryska valet. I fjol var det Aleksandr Lukasjenkos vitryska regim som iscensatte ett val och sedan fängslade de oppositionella. I år var det Rysslands tur. Men denna gång har det ryska folket inte accepterat valcharaden som ledde till att Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland fick majoritet igen. Kritiken mot Putin, som återkommer som president under 2012, växer.

FRA. Regeringen gör precis det som den lovade att inte göra när kompromissen om FRA:s spaning nåddes 2008: de öppnar upp FRA:s tjänster för fler myndigheter. Socialdemokraterna, som var så kritiska den där sommaren för drygt tre år sedan, ger sitt stöd. Vem i hela världen kan man lita på?

Kriget mot yttrandefriheten. Rätten att få tycka och säga det vi vill har varit under attack länge - och fortsatte att vara det även under 2011.

Irakkriget. Nästan omedelbart efter att de amerikanska trupperna lämnat landet blossade våldet upp igen.

SAP. Socialdemokraterna fick en ny partiledare, men i stället för nystart blev det ett halvår av krishantering. Chanserna att vi innan valet 2014 får se en kraftfull opposition i Sverige förefaller väldigt små.

Saabs konkurs. Victor Muller sade en gång att Saab är som "en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina". Det blev varken giftermål eller några barn. GM:s styvnackade nej till kinesiska investerare i Saab gjorde att Muller tvangs ansöka om konkurs. Därmed går ett ikoniskt svenskt bilmärke i graven. Under nästa år kommer intressenter att slåss om spillrorna.

Gott Nytt År till alla läsare!

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

Porrknutten är död

Nordkoreas diktator, den "käre ledaren" och porrknutten Kim Jong-Il, är död. Enligt nordkoreanska medier dog han i lördags av sviterna av en hjärtinfarkt. Om det också är den verkliga dödsorsaken får vi nog aldrig veta. Han ska begravas den 28 december.

Kims hälsa har varit ett hett diskussionsämne i flera år. Han uteblev exempelvis från firandet när regimen firade jämnt härom året. Samtidigt har sonen Kim Jong-Un stegvis synts mer och mer offentligt och utpekats som kronprins. Han uppges nu ta över efter sin far.

Frågorna är flera. Har den unge och oerfarne Kim Jong-Un tillräckligt stöd av militären och den övriga kretsen kring sin far? Om han har det och inte utmanas av maktsugna personer runt den förre diktatorn, kommer han att kunna genomföra ekonomiska reformer? Var han står politiskt är oklart, men med fadern borta finns åtminstone en chans att börja bryta med det gamla och öppna upp ekonomin. Hur detta sedan motiveras - med socialistiska slagord eller ej - är mindre intressant.

Det blir också intressant att se hur Kinas inställning till den nordkoreanska regimen påverkas av diktatorns död. Kommer Kina trycka på Kim Jong-Un för ekonomiska reformer och försöka förmå honom att följa Kinas exempel? Vi ska nog inte räkna med några under.

Svältkatastrof på väg i Nordkorea?

Medan diktaturerna i Nordafrika fallit och flera arabstater skakas av demonstrationer för mänskliga rättigheter tycks den nordkoreanska skräckregimen överleva den ena krisen efter den andra. Kim Jong-Ils regim har kallats fallfärdig i många år. Nu senast när ledaren själv syntes sjuk och skröplig och maktöverlämnandet till sonen Kim Jong-Un fick skyndas på. Men så tillfrisknade fanskapet och plötsligt är allt som vanligt igen. Regimen har överlevt svältkatastrofer och ekonomisk kollaps.

Via InBeijing Bulletin kan vi läsa om nya utsmugglade bilder från Nordkorea som inte bara visar det vi sett tidigare - svältande barn som irrar omkring - utan också tecken på att matläget är värre än på mycket länge. Enligt en soldat är hälften av hans kamrater undernärda. Tidigare har soldaterna varit tämligen befriade från den svält och de umbäranden som drabbat resten av befolkningen. Om nu inte ens den käre ledarens egna underhuggare, soldaterna i den stolta armén, äter sig mätta skulle de vara en indikation på att situationen är på väg att bli lika allvarlig som den var under svälten på 1990-talet, då runt två miljoner människor beräknas ha dött. Den intressanta frågan är förstås hur pass lojala soldaterna fortsätter att vara om de inte får äta sig mätta.

Sydkorea och omvärlden tycks ha tröttnat på att ständigt vända andra kinden till och skicka nödhjälp till Nordkorea. Kanske är enda vägen att helt enkelt svälta ut detta världens grymmaste och mest avskyvärda förtryckarsystem. Ett uppenbart problem är avsaknaden av en organiserad opposition i landet. Vem ska den missnöjde soldaten eller medborgaren vända sig till när han eller hon har tröttnat på Kim Jong-Ils arbetarparadis? Kan stora, spontana protester uppstå? Något måste hända snart. Denna galenskap kan inte bara pågå hur länge som helst.

Se filmen hos Washington Post.

Fängelsestaten

Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.

Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.

Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.

Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.

Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.

Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.

Pinsamt

Dåliga skördar har orsakat akut matbrist i Nordkorea. Igen. Samtidigt är Sydkorea inte lika piggt på att skicka tusentals ton risleveranser till grannen i norr sedan Kims regim dödat både sydkoreanska militärer och civila.

Sydkoreanska källor uppger att Nordkorea därför inte bara ber Europa och USA utan även afrikanska stater om matbistånd. Ett av de tillfrågade länderna sägs vara Robert Mugabes Zimbabwe. Detta måste kännas en aning pinsamt även för Kim Jong Il.

Svensk-koreanska föreningen har för övrigt startat en insamling till sina ideologiska fränder i arbetarstaten.

Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.