Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

När samhället ger upp

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Berättelsen om Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg är ett tydligt men skakande exempel på vad som händer när samhället ger efter för kriminalitet genom att trivialisera ungdomsbrottslighet som exempel på "tristess" och "frustration", låter brottsligheten växa till sig år för år och samtidigt misslyckas med både arbetsmarknadspolitik, migrationspolitik och skola. Då går det precis så här (läs reportaget).

Alla goda intentioner i världen är förgäves om de bottnar i en naiv verklighetsuppfattning. Inga mångfaldsplaner eller genusglasögon hjälper om det saknas utbildade lärare som kan prata svenska eller en ledning som kan skapa förutsättningar för studiero.

Sjumilaskolan, där en tredjedel går ut med godkända betyg, är alltså den mångkulturella kunskapsskola som borde vara det liberala Skolsveriges skyltfönster på samma sätt som det konkursmässiga Malmö borde vara socialdemokratins paradexempel för Sverige och världen. Gemensamt för Göteborg och Malmö är att det är två städer som har styrts av Socialdemokraterna nästan ostört sedan den allmänna rösträttens införande. Men S känner inget ansvar för hur illa situationen har blivit.

Om situationen i Biskopsgården säger sociologen Maria Wallin:

Det handlar om att vi inte klarar att upprätthålla samhällets normer och då träder andra normer och maktsystem in. Göteborg är inte unikt. Då hade vi löst det här för länge sedan. Inte heller storstäderna är unika. Problemet kommer att eskalera över hela landet, det är en utveckling vi förutsåg redan när gängbråken började i Backa för sju år sedan. 

Wallin lyfter något som är självklart och samtidigt så skrämmande: om vi inte klarar av att upprätthålla samhällets normer kommer de att ersättas av nya. Det är just vad som nu sker på en rad håll. I Sverige finns områden där det är vardag att kriminella gäng dominerar gatubilden, stjäl, hotar, attackerar blåljuspersonal för att markera revir samt lever på att sälja stöldgods.

Det ska visserligen nämnas att väljarna i dessa områden faktiskt också har ett delansvar - genom att fortsätta att rösta på samma politiker med samma misslyckades politik har de själva bidragit till att skapa denna situation.

Men detta handlar även om rikspolitik. Skolan är ett nationellt misslyckande och inget unikt enbart för de mest utsatta områdena, även om läget är extra allvarligt där. Migrationspolitiken är inget som beslutats om i Biskopsgården. Ej heller polisens kris är Biskopsgårdsbornas fel.

Sjumilaskolan visar ett samhälle som har gett upp om unga elevers framtid, som inte tycker att den är värd att kämpa för. Som låter kriminella härja. Som låter bråkstakar styra. Och som sviker de elever som faktiskt vill något. När det tillåts gå så här långt återstår snart bara panikåtgärder, och de är sällan särskilt bra.

Titta noga, politiker. Detta är konsekvenserna av den politik som förts under de senaste 25 åren. Ni borde skämmas. 

En ny samordnare, kan det vara något?

Med anledning av det stora antalet bilbränder under de senaste två veckorna kallade regeringen till presskonferens för att presentera förslag på hur problemet ska hanteras.

Primärt handlade det om skärpta straff. Eftersom svenska domstolar verkar ha notoriskt svårt för att använda hela straffskalan är det särskilt viktigt att höja minimistraffen. Regeringen presenterade även nya sätt att hantera unga kriminella, dit hör bland annat fotboja men det lades även förslag på jourdomstolar.

Det är bra att regeringen gör det som Alliansen inte mäktade med när Beatrice Ask var justitieminister. Det går också att notera ett något höjt tonläge - Morgan Johansson sade sig vara "rätt förbaskat trött" på ligister som bränner bilar. Den enskilde har alltid ett val, förtydligade han. Det är en självklar men ändå viktig markering eftersom det i samhällsdiskussionen ständigt letas efter sociala orsaker till att bilar brinner.

Såväl Beatrice Ask som Annie Lööf kräver fler poliser. Som om lösningen ligger enbart där. Huvudproblemet är att polisens arbetsmetoder inte leder någonvart. Vi har exempel på där fullt kravallutrustad polis stått redo för att sedan få order att inte gå in. Poliser vittnar om hur de förväntas ha en dialog med de kriminella i stället för att ingripa och statuera exempel. Det är alltså fler dialogpoliser Ask och Lööf vill ha?

Främst är detta en fråga för polisledningen, inte för riksdag och regering. Vilket förstås gör det lite mer komplicerat. Vill ens dagens polisledning få slut på bilbränder och stenkastning? Bryr de sig? Eller tror de på allvar att det fungerar att vända andra kinden till, att föra dialog med kriminella?

Regeringen vill inte bara skärpa straffen utan också tillsätta en, ja du gissade rätt: nationell samordnare. En trygghetssamordnare ska vara ansvarig för det brottsförebryggande arbete som bland annat Brå kommer vara delaktiga i framgent.

Det är givetvis viktigt att även arbeta preventivt. Men här finns samtidigt en uppenbar risk för slutsatser som handlar mer om fritidsgårdar och "strukturell rasism" än att faktiskt komma tillrätta med ungas kriminella livsstil.

Nästa fråga är vem som ska få det där jobbet som nationell samordnare. Veronica Palm, kanske? Hon är tydligen ledig och uppfyller säkert alla krav som kan tänkas finnas för jobbet i fråga.

Läs även:
Alice Teoderescu, Expressens ledarsida

Därför avskyr jag partipolitik

Egentligen borde det vara ganska enkelt. Rösta bort de politiker som missköter sig. Och se till att de aldrig får ett politiskt förtroendeuppdrag via valsedeln igen.

Verkligheten är emellertid mer komplicerad. Att önska att någon förlorar är ingen konst. Desto knepigare är det att hitta någon betydligt mer lämplig att ta dennes plats. I synnerhet om vi pratar de politiska partiernas inre liv där det är maktspel, intriger, kupper och förmågan till effektiva knivhugg i ryggen som leder framåt. Inte nödvändigtvis en väl uttänkt politisk linje som bygger på en rakryggad idé.

Politik är inte som ett fyrahundrameterslopp där den bäste vinner rättvist i slutändan. Politik är heller inte som en marknad där den som är konsekvent och levererar enligt förväntningarna belönas för detta.

Nej, politik handlar om spelet. Att spela trovärdig, inte nödvändigtvis att vara det. Att leka statsman, inte att vara det.

Stefan Löfven har besökt Utøya, platsen för det avskyvärda terrordådet. Han tog där avstånd från Donald Trump genom att hävda att denne bygger "en politik på rädsla, motsättningar, antipati, nästan hat".

Jag reagerade på ordvalet. Inte för att jag sympatiserar med Trump, för det gör jag inte, utan för att Löfvens beskrivning av honom i hög grad stämmer in på Löfven själv. Det är Socialdemokraterna, för all del med god hjälp från borgerligheten, som har byggt in motsättningar i det svenska samhället, lagt grunden för antipati, polarisering och hat. Sådant uppstår inte i ett vakuum utan växer fram under decennier av politiska felprioriteringar och misslyckanden.

Effekterna skördar vi nu i skenande utanförskap, skolbränder, attacker mot blåljuspersonal och allt grövre brottslighet.

Det är möjligt att Löfven vet om och förstår detta. Men det politiska spelet förbjuder honom att medge någonting. Hans ställning som politisk demagog på vänsterkanten omöjliggör för honom att medge att hans parti begått stora fel som nu kostar både pengar och liv.

Detta är en av många anledningar till att jag avskyr partipolitik.

Vänsterns hat för rikedom

Anders Lindberg fortsätter att leverera högklassiga bidrag till tävlingen "Årets mest infantila texter" (läs via Unvisit). Denna gång försvarar han Husby och utpekar Östermalm som "problemet" i Sverige.

Eftersom östermalmsborna är så mycket rikare är genomsnittssvensken är Stockholmsstadsdelen ett exempel på segregation. Som måste bekämpas. Slutsatsen är lika infantil som talande.

Att personer på vänsterkanten hatar rika är förstås inget nytt. Men att en ledarsida går så långt som att förminska bekymren i problemförorterna enbart i syfte att få nöjet att svartmåla en rik stadsdel i centrala Stockholm ger onekligen en dålig smak i munnen.

Egentligen styrs Anders Lindberg precis som den övriga vänstern (med vissa strålande undantag) av rädsla. Rädsla för att någon kan få för sig att alla är stenkastare i Husby bara för att att vi belyser att det är ett växande problem med angrepp på blåljuspersonal. Detta är att kraftigt underskatta människors intelligens och förmåga att se skillnad på enskilda individers brott och hela gruppers skuld.

Ingen har sagt att alla i Husby, Tensta eller Rosengård bränner bilar eller kastar sten. Ändå darrar vänsterdebattörer av rädsla för att någon ska kunna tolka debatten så.

Ibland är det inte lika viktigt. Uppenbarligen räds Lindberg och hans gelikar inte att prata om skattesmitare på Östermalm. Enligt samma logik borde ju detta vara att svartmåla en hel stadsdel - men det har Anders Linberg i detta fall inga som helst problem med.

Det är bara att konstatera: vissa är bortom räddning. De förmår inte se det som sker framför näsan på dem. Aftonbladets ledarsida hör dit. Vi har sett det i frågor om hedersförtryck, nu upprepas det igen om heders- och klankulturers följder i Sverige.

Det förnekas och förringas, blandas med korten och i slutändan är det "högern", "marknaden" och "de rika" som får skulden medan kriminella får sympati i egenskap av "utsatta".

Denna sorts retorik liknar mer den paranoida stämningen i det Venezuela som Hugo Chávez lämnade efter sig än en sansad och rationell diskussion på ledarplats i en av Sveriges största tidningar. Det är tragiskt att se.

Tidigare bloggat:
En fråga för borgerligheten att driva

Miljöpartism gone wild

Ibland kommer ett sådant där ögonblick då verkligheten slår till och känns i både bröstet och magen. När jag ser diskussionerna om rekryteringen av IS-krigare i Örebro slås jag av en plötslig overklighetskänsla. Är det Sverige vi talar om?

Ja, det är Sverige. För Sverige har förändrats, och det har gått fort. I dag toppas nyheterna emellanåt av att svenska muslimer rekryteras till världens värsta terrororganisation. I dag nåddes vi av uppgifterna att tre svenska medborgare efter flera försök nått Syrien för att strida för IS. Jag räds den dag då den sortens nyheter har blivit så vanliga att vi inte reagerar på dem längre.

Svaret på detta från politiskt håll är ett fortsatt velande. Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad fick välförtjänt kritik för sin så kallade strategi att bemöta hemvändande folkmördare med saft och kakor. Deras förslag på jobb och bostad för jihadister är talande för den flathet och naivitet som under lång tid fått styra Sverige. Men den är bara en del av en större helhet.

Samhällsutvecklingen som sådan är mer alarmerande än hur en politisk majoritet i Stockholm ser på jihadister. Stefan Löfven brukar hävda att något i Sverige har gått sönder. Egentligen har Löfven rätt. Han har dock inte reflekterat över att hans egen politik är orsaken.

Sverige har nämligen valt den sällsynt dåliga kombinationen rekordhög asylinvandring av lågutbildade människor från krigs- och terroristhärjade länder, strikt reglerad arbetsmarknad, prisreglerad hyresrättsmarknad och en allmän kravlöshetsagenda. Detta är en dödlig cocktail för både samhällsekonomin och den enskilda individens trygghet och frihet. Det är miljöpartism gone wild.

Det vi ser nu är en systemförändrande utveckling, och det som oroar mig mest är att den inte verkar kunna stoppas. Oavsett om Socialdemokraterna får sitta kvar vid makten eller om Alliansen tar över efter nästa val, kommer en viss utveckling fortsätta med bestämda steg: segregationen.

Effekten av öppenhetspolitiken kommer nämligen bli slutenhet och minskad tillit. Ty när bilar brinner i ditt kvarter med jämna mellanrum, när skolor inte klarar av sitt uppdrag längre, när tandläkaren ber dig att återkomma om ett år, när sjukvården går på knäna, när vården av dina gamla föräldrar försämras, när din mark ockuperas av hitresta tiggare utan att polisen säger sig kunna göra någonting och när du trots allt detta ombeds att betala mer i skatt eftersom allt fler människor som kommit till Sverige inte arbetar, blir resultatet inte bara förlorad legitimitet för hela samhällsapparaten utan en vilja att rösta med fötterna. Flytta till ett bättre område.

Den som har råd, flyttar. Vi har sedan en tid tillbaka en så kallad white flight i Sverige. Vit medelklass flyttar bort från områden när en viss andel invandrare har flyttat in. Kvar blir låginkomsttagare, varav många försörjs med bidrag.

Att flytta är ingen större konst för den som har råd. Den som bor i en hyresrätt och inte har de ekonomiska möjligheterna blir dock kvar. Så får vi områden uppdelade efter inte bara inkomst, vilket är naturligt, utan också etnicitet och religion. Det paradoxala i denna utveckling är att den orsakats av just de politiska partier som säger sig vilja bekämpa segregation och gated communites, som argumenterar för blandade områden med hyres- och bostadsrätter och som genom hyresregleringen vill behålla "rätten" att bo billigt i innerstan.

De som blir kvar, som inte kan flytta, löper inte bara risk att drabbas av kriminalitet och bristande samhällsservice. I takt med att parallella samhällen växer fram med egna regler och lagar, löper människor som kommit till Sverige för att de vill bli en del av det svenska samhället risk att fara illa även på andra sätt. Den sociala kontrollen gör att de inte kan frigöra sig från exempelvis den begränsande kvinnosyn som finns i hemlandet. Den svenska toleransen har slagit så bakut att den i praktiken spottar skötsamma invandrare som vill bli en del av det svenska samhället i ansiktet.

Lägg därtill att Sverige utan omsvep släpper in jihadister, eftersom Migrationsverket till följd av resursbrist beviljar uppehållstillstånd på löpande band, och det är helt naturligt att det uppstår konflikter. Föreställ dig att människor som deltagit i att mörda din släkt flyttar in i din stadsdel.

Jag tror tyvärr att de kravaller vi sett i svenska förorter, den resursbrist vi nu börjar se i det som Reinfeldt så fint kallade "välfärdens kärna", endast är en försmak av vad som kommer. Samtidigt som denna utveckling accelererar, fortsätter regeringen och Alliansen att lansera små meningslösa integrationsförslag.

Du gör klokt i att börja planera för ett annat Sverige, ett Sverige där du ska göra ditt bästa för att tillhöra den ena delen, inte den andra.

Sök dig till ett område där förutsättningarna för en trygg tillvaro med god samhällsservice fortfarande är goda. Leta efter privatskolor till dina barn. Spara mycket pengar varje månad eftersom vi inte vet hur framtidens pensioner kommer att bli. Och köp ett boende utomlands. Utifall att.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Läs även:
Paulina Neuding i Neo