onsdag 25 mars 2009

En bit i ett större pussel

Det är lite fascinerande att se de starka reaktionerna på LO:s Wanja Lundby-Wedins agerande i AMF-affären. Det är som om många i LO-kollektivet har vaknat upp och insett: "Nämen, hon är ju inte en av oss!" Som om masken ramlat av. Men Socialdemokraterna och LO har inte varit i närheten av vanligt folk på många år.

Vanliga arbetare är arga, samtidigt försöker LO-förbunden och Socialdemokraterna sluta leden. Lundy-Wedin har ju trots allt "gjort så otroligt mycket bra". Kanske är detta en väckarklocka för många traditionella socialdemokrater. Om de inte tidigare har insett att arbetarklassretoriken på första maj bara är lös retorik från en politisk och ekonomisk överhet, borde de börja fundera nu. Det är faktiskt svårt att tänka sig Wanja Lundy-Wedin som första majtalare efter det här. Men även om hon avgår faller detta tillbaka på Mona Sahlin. Hon har det inte lätt just nu, Mona. Ingenting tycks gå hennes väg.

De väl tilltagna AMF-pensionerna är emellertid bara bitar i ett större pussel. Vi såg nyligen att EU-kommissionären Margot Wallström, som är mycket populär i sitt parti, tjänar ungefär 3,5 miljoner kronor per år. När hon slutar får hon ett avgångsvederlag på fem miljoner kronor plus en årlig pension på 1,2 miljoner. Allt är, förstås, våra skattepengar.

Det har gått väldigt snett här någonstans. Jag bryr mig inte om hur privata företag sköter sina affärer. Om banker vill ge sina VD:ar enorma bonusar samtidigt som banken är i kris, är det deras bekymmer. För det är inte särskilt smart om de vill behålla sina kunder. Som kund eller aktieägare kan vi agera med vår egen plånbok genom att byta bank/företag. Men när det gäller statliga företag och statliga tjänster, är det allas våra skattepengar vi pratar om. Då har vi rimligen, precis som aktieägare har i ett företag, anledning att tycka till.

Det är inte rimligt att politiker, som byggt upp ansenliga förmögenheter under sina karriärer, ska få mångmiljonpensioner efter avslutad tjänst. Det är heller inte rimligt att ett politiskt uppdrag ska vara livslångt. En riksdagspolitiker borde inte få sitta längre än två mandatperioder. Generösa pensioner borde tas bort. Ett politiskt uppdrag är ett förtroendeuppdrag och ska betraktas som ett hedersuppdrag. Det är så politikerna talar om det, men i grund och botten går det inte komma ifrån att det samtidigt är ett synnerligen förmånligt arbete som man gärna stannar på år efter år efter år. Dessa människor kan, med sitt upparbetade kontaktnät, skaffa nya jobb efter att deras riksdagsuppdrag är fullbordat. Ge dem ett diplom för förtjänstfullt arbete efter max två mandatperioder och skyffla dem tillbaka till verkligheten. Det skulle demokratin tjäna på.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag tycker att varje bankdirektör som undvikit det amerikanska bolåneeländet förtjänar en rejäl bonus. Att jaga dem är nästan lika fel som att jaga alla dessa skatteparadis, oreglerade marknader, hedgefonder och allt annat som visat sig mindre problematiskt.
/Berra