Vurmen för laman förvånar

50-årsminnet av upproret i Lhasa har kommit. Och därmed diskussionen om Tibet och Kina. Tibet har tydligen blivit "ett helvete på jorden" om man får tro dalai laman själv (för det var ju så himla bra innan...). Själv är jag lite kluven i frågan.

I Sverige finns i princip bara en linje: "frihet åt Tibet!". Det kan bli lite enahanda, och särskilt pinsamt blev det när svenska idrottare skrev på en lista för "Tibets befrielse" inför OS - utan att själva kunna uttala sig om vad detta egentligen skulle innebära. Troligen trodde de att frågan var fullständigt självklar och att det var som att skriva på en petition mot barnmisshandel: okontroversiellt och behjärtansvärt. Nu är inte Tibetfrågan okomplicerad. Det som stör mig mest är att dalai lama, Tenzin Gyatso, har kommit att bli något slags hjälte i väst, nästan en Gandhi-figur att beundra och ära. Den "asketiske superstjärnan".

I International Herald Tribune rapporteras att han är den mest respekterade ledaren i världen i amerikanska och europeiska ögon. Personligen har jag svårt att se något att hylla hos den nuvarande Dalai laman, hans åsikter och knäppa religion. Detsamma kan sägas om falun gong, som i väst utmålas som en grupp människor vars enda intresse är att ställa sig tillsammans och sedan röra sig väldigt långsamt, men i själva verket är en religiös grupp med tämligen galna föreställningar. Inte för att det motiverar att de förföljs (eller för den delen Falun kommuns hemsida censureras), men det kan vara bra att veta att allt inte alltid är så heligt rosenskimrande. Jag kan undra var sekulära västerlänningars plötsliga kamp för religiösa människors rätt att yttra knäppa åsikter kom ifrån när den är som bortblåst så fort det gäller kristna eller muslimer. Att dalai lama verkar vilja rensa Tibet på alla hankineser borde inte heller stärka hans aktier.

Jag är som sagt kluven inför Tibetfrågan. Å ena sidan finns det en sympatisk tanke i att alla folk som vill vara självständiga ska få vara det (det är ungefär så långt analysen har nått på många håll i Sverige), å andra sidan går det att begripa den kinesiska regeringens agerande. Det är på intet sätt unikt att försvara ett territorium man anser sig ha rätt att förfoga över. Ryssland har gjort och fortsätter att göra likadant. USA:s regering skulle knappast acceptera att vissa stater bröt sig ur. Och hur skulle den svenska regeringen se på ett självständigt Sápmi? Historia spelar givetvis roll när vi diskuterar folkgruppers rätt eller inte rätt till självständighet (det är väl därför Mellanösterkonflikten aldrig kommer att få sin lösning eftersom det ligger religiösa uppfattningar om "vem som var där först" i grunden), men för en centralregering är det alltid en självklarhet att försvara de gränser som definierar det egna landet. Det är i den kontexten som Beijings agerande måste ses. Också.

Förhoppningsvis kommer någorlunda lugn att råda - från båda sidor - så att vi slipper se kravaller med oskyldiga offer och vandalisering som följd.

Falun gong, filibombombom.