Vem är egentligen liberal nuförtiden? Om man frågar svenska folket blir svaret "de flesta". 6 av tio svenskar betraktar sig som liberaler, bland pensionärer är siffran ännu högre. Men det beror förstås vad man lägger i begreppet. Det visar sig att svaret är "lite vad som helst".
Undersökningen från Novus visar att högskoleutbildade och egenföretagare i högre grad än andra ser sig som liberaler, att 8 av 10 alliansväljare betraktar sig som det och att Folkpartiets ledare Jan Björklund är den partiledare som anses personifiera liberalism.
I undersökningen var det många som ansåg att det som definierade dem som liberaler var inställningen att "alla har en egen frihet och rätt att göra och tycka vad man vill". Tänk vilken revolution som väntade om det budskapet togs på allvar av väljarkåren. Däremot var det lite si och så med vad begreppet egentligen betyder. "Frihet" tyckte många rätt och slätt. Jo, frihet är ju... bra. Däremot var det fler (41 procent) som förknippade liberalism med privata aktörer i vården och skolan än med äganderätten (32 procent) - vilket förstås säger en del om de svarandes svajiga förhållande till vad liberalism egentligen är.
Ingen vill vara en "kall liberal", alla vi vara "snäll-liberaler". Därför kan till och med stora staten-kramare som Peter Eriksson (MP) kalla sitt parti liberalt. Därför kan partier försvara stora välfärdskolosser, höga skatter, politisk klåfingrighet, privatmoralistiska lagar, statliga monopol och Internetcensur och ändå kalla sig liberala. Men att med politiska piskor eller morötter bestämma hur människor ska leva sina liv är inte och kan aldrig vara liberalt.
Detta trixande fram och tillbaka är både onödigt och tämligen meningslöst. Vi behöver egentligen inte gå in detaljfrågor för att se vilka politiker och partier som är liberala och vilka som inte är det. Det räcker egentligen att titta på det övergripande målet: vart vill partierna föra Sverige? I vilken riktning? Det blir då uppenbart att Sverige inte har något liberalt parti i riksdagen, det finns inget som driver på i liberal riktning över hela linjen. Det finns vissa spår av liberalism i alla partier om perspektivet läggs på ett väldigt ytligt plan. Men det duger inte för att kalla något av partierna liberalt.
Visst är det möjligt att utgå från John Stuart Mill och hävda att följande princip kan fungera som test för att se vem som är liberal och ej: "That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others." Fast riktigt så enkelt är det inte för alla. Det är just utifrån "harm to others"-principen som svenska politiker motiverar allt ifrån Systembolag till spelmonopol och sexköpslag. Att supande skadar omgivningen. Att spelberoende gör detsamma. Att sexhandel skadar vissa och därför inte ska finnas över huvud taget. Inte ens en till synes självklar princip blir så självklar när personer som inte delar de liberala grundvärderingarna om individers rätt till självständighet får tolka den fritt. Själva vår mänskliga existens påverkar ju omgivningen i någon mån.
Det är förvisso positivt att de svenska riksdagspartierna, Vänsterpartiet exkluderat, tävlar om att framställa sig själva som liberala. Det vore värre om tävlan bestod i att vara mest socialistiska. Men när de som kallar sig liberaler i själva verket ägnar sig åt i stora stycken socialistisk politik är det kanske skit samma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar