lördag 3 juli 2010

Hemma igen

En stulen iPhone. Regn. Taxichaufförer som inte hittar till hotellen. Regn. Shopping. Åskskurar. Dålig kinesisk film. Kärlek. Sightseeing. Regn. Och ett evinnerligt strul med att kringgå den kinesiska brandväggen (varför bloggen lämnats pinsamt ensam). Men maten var god. Så ser en snabb sammanfattning av den senaste resan i Kina ut.

Först och främst ska jag be om ursäkt för det osedvanligt långa blogguppehållet. Det var inte planerat. Jag lyckades dock inte lösa den kinesiska ”brandmuren” trots dagliga idoga försök. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit med proxyservrar och matat in siffror, testat nya sajter och bett om tips, försökt igen, misslyckats. Jag har lyckats surfa på Wordpress men inte på Blogger. Så det blev ett ofrivilligt blogguppehåll under resan till Guǎng​zhōu​, Fó​shān och
Kūn​míng. Kalla det bloggavvänjning.

Ju fler gånger jag reser till Kina, desto mer försvinner det där lite romantiska skimret över landet som lätt "drabbar" nya turister i landet. Att åka till Běi​jīng och Shàng​hǎi och tro att man har upplevt Kina är verkligen att missta sig. Det verkliga Kina finns långt utanför dessa jättestäder. Det är det bullriga Kina, det där knappast någon kan ett ord engelska, där alla restaurangmenyer är på kinesiska, där allt är lite bullrigare och skitigare, kort sagt där allt är lite mer genuint.

Det finns många irritationsmoment för en välorganiserad och städad svensk i Kina. Exempelvis: taxichaufförer som både rapar och undersöker innanmätet av sina näsor under resans gång. Folk som röker precis överallt – inklusive i hissar, hotellkorridorer och restauranger med stora no smoking-skyltar. Folk som har larm på sina mopeder som går igång hela tiden och låter som om det tävlar om att överrösta alla ambulanser som någonsin tillverkats. Att komma tillbaka till Stockholm är som att komma till en stad som evakuerats inför ett stundande bombanfall. Var är alla människor? Varför så tyst?

Prisnivån i Guǎng​zhōu är annars betydligt mer behaglig än i Běi​jīng. Här går det att hitta kläder till lägre priser än på Běi​jīngs prutmarknader – och du slipper pruta. Att kunna en del kinesiska hjälper förstås också. Då kan de kapa priset direkt. Det är en expansiv stad, som så många andra i Kina. Guǎng​zhōu ser mer och mer ut som Shàng​hǎi eller Běi​jīng när det kommer till den moderna arkitekturen. Lyftkranarna reser sig mot skyn precis som i östkustens jättestäder. Och trafiksituationen är lika katastrofal. Det är en smula smärtsamt att se ambulanser sitta fast i trafikköer i evigheter. Tunnelbanan fungerar föredömligt bra, men det är ofta väldigt långt mellan stationerna. Annars börjar jag faktiskt att ledsna på de megastora städerna. De är trevliga för kortare besök, men det tar tid att lära sig hitta och framför allt tid att förflytta sig. Att åka taxi i Guǎng​zhōu är ofta nödvändigt men ack så tidsödande. Då är mellanstora kinesiska städer som Fó​shān, Kūn​míng eller Xī​'ān att föredra. Även om de saknar tunnelbana.

Jag återkommer med mer om Kina framöver, det vill säga om allt som skulle ha publicerats här de senaste två veckorna...

En vanlig junidag i Guangzhou 2010. Prepare to get wet.

3 kommentarer:

Hemulen sa...

Jag vet inte vilken proxy du använder, men jag brukar använda Ciscos VPN och det funkar finemang. Niklas D vet nog mer.

Hans Engnell sa...

Jag är novis på det här och det bidrog förstås. Jag testade emellertid en rad olika proxysajter och tillägg till Firefox utan framgång. Givetvis borde jag ha undersökt saken bättre innan avresan.

Olof sa...

"Det är det bullriga Kina, det där knappast någon kan ett ord engelska, där alla restaurangmenyer är på kinesiska, där allt är lite bullrigare och skitigare, kort sagt där allt är lite mer genuint."

Det är så där i Peking också på en väldig massa ställen. :)