Sveriges största utmaning

Sverige står inför stora utmaningar under de kommande åren. Utmaningar som politikerna just nu står helt utan lösningar på.

Vi har ett växande antal människor som är arbetsföra men som inte kommer in på arbetsmarknaden. Vi har en skola som håller så låg kvalitet att vi riskerar att få en hel generation som varken kan läsa eller skriva. Vi har en rekordstor asylinvandring som ökar samtidigt som arbetslösheten är hög och bostadsbristen akut i större delen av landet.

Och vi ser i Socialstyrelsens statistik att alltfler som en gång fått försörjningsstöd, hamnar i långvarig bidragsförsörjning. Här kan man anta att steget tillbaka är ännu längre för den som saknar svensk arbetslivserfarenhet och aldrig riktigt lärt sig språket.

Detta är utmaningar som ingen politiker, röd som blå, har några bra lösningar på just nu. Allt hanteras därför adhoc. Kommuner trollar med knäna för att lösa det mest akuta kring bostäder och skolplatser.

Migrations- och integrationspolitiken beräknas kosta runt 40 miljarder kronor i år. Det kan bli mer. Konflikten i Syrien visar inga tecken på att avta, och redan efter några veckor på det nya året märks en markant ökning av antalet ensamkommande flyktingbarn till Sverige.

PM Nilsson skriver om behovet av en integrationspolitisk offensiv och lyfter fram en rad reformområden: Det behövs låglönejobb för att många asylinvandrare ska kunna nå egen försörjning. Det behövs en introduktionsskola som hjälper barn och ungdomar på deras eget modersmål. Och det behöver byggas billiga bostäder.

Visst, reformer behövs. Det behövs liberaliseringar och avregleringar för att underlätta för både ungdomar och utlandsfödda utan svensk arbetslivserfarenhet att komma in på arbetsmarknaden. Den svenska skolan är i dag inte anpassad för att hantera ett rullande tillskott av nyanlända flyktingar, vilket gör att någon sorts nytänkande är av vikt. Och visst behöver vi en betydligt friare bygg- och hyresmarknad.

Däremot tror inte att allt detta mirakulöst kommer att öka efterfrågan på lågutbildade asylinvandrare på svensk arbetsmarknad. Det svenska samhället ser inte ut så i dag, och det är naivt att tro att hela den fackliga rörelsen skulle släppa fram de förändringar som PM Nilsson föreslår även om de ledde till att fler asylinvandrare fick jobb.

Jag uppskattar dock att vi börjar se borgerliga debattörer och politiker vända och vrida på alla idéer på migrations- och integrationsområdet. Och när riktiga libertarianer börjar lyfta fram behovet av en rimlig borgerlig migrationspolitik vet man att något har hänt.

Egentligen handlar det om två separata frågor som ändå hänger ihop. PM Nilsson fokuserade på den ena, integrationen. Den andra är migrationspolitiken. Det är den som Alliansen och Miljöpartiet har en överenskommelse kring sedan några år tillbaka. Det är den som bidrar till att integrationen försvåras.

Nu pågår ett internt arbete inom Moderaterna för att, som det hävdas, "vända på alla stenar". Enligt Hanif Bali är migrationsöverenskommelsen med MP överspelad. Bali har länge varit en av få moderater som varit kritisk mot den politik som förs och inte heller varit rädd för att uttrycka denna kritik. Ju större inflytande han får över den moderata migrationspolitiken, desto bättre. Förändring tycks vara på gång, men vi får se hur pass långt partiet orkar gå. Som högst ansvarigt för den misslyckade politik som förts under de senaste åtta åren, bär M ett särskilt stort ansvar för att vända utvecklingen.

För det kan inte fortsätta så här. Borgerligheten måste bryta sig loss från den miljöpartistiska migrationsöverenskommelsen och återgå till traditionella liberalkonservativa värderingar som handlar om individens eget ansvar att anpassa sig till det samhälle hon kommer till. Kravlöshet är inte liberalism.

Sveriges största utmaning under de kommande 15 åren är att få svensk historias största asylinvandring att bli den där långsiktiga vinsten för samhället som alla pratar om. För att detta över huvud taget ska vara möjligt, behövs en tillnyktring och en flytt av fokus från omhändertagande till egenansvar. Det exkluderar MP i alla framtida överenskommelser.

Den nuvarande politiken har inte lyckats. Jag undrar faktiskt om det är någon utanför en väldigt snäv skara opinionsbildare som egentligen stöder den.