Vem tar över efter Hägglund?

Göran Hägglund avgår efter elva år som partiledare för Kristdemokraterna. Det meddelade han i dag först på Twitter och sedan på en raskt sammankallad presskonferens. Därmed lämnar den sista av Alliansens grundare partiledarposten.

Jag har hela tiden hävdat att Hägglund varit bättre än sitt parti. Däremot har han misslyckats med att ge KD en tydlig profil, att göra partiet relevant. Han tog ställning mot kulturmarxisterna och för mer sunt förnuft genom att prata om "verklighetens folk". Men han misslyckades med att driva denna fråga längre. Nu på sistone har han fört fram förslag i migrations- och integrationspolitiken - märkligt nog bara veckor innan han annonserar sin avgång.

Aftonbladet spekulerade inför presskonferensen om att en efterträdare skulle heta Lars Adaktusson. Jag hoppas att KD inte är så blåögda och korkade att de gör något sådant. Det finns däremot andra bra namn. Ebba Busch Thor är ett. En ung kvinna på posten, som bland annat tagit ställning mot Schymans feminism, vore ett potentiellt lyft för partiet.

Jag hoppas att KD nu kan täcka upp delar av högerflanken som lämnats av Moderaterna. Men det hänger förstås i högsta grad på valet av partiordförande. Viktigast är att ge partiet en tydlig profil. Hägglund lämnar ett ganska förvirrat och tuktat parti efter sig.

KD:s problem är snällismen

Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning slipat ned sina kanter och blivit ett allmänborgerligt mittenparti vars enda särskiljande faktor är att det framstår som lite "snällare" än övriga partier. Det räcker inte för att lyckas i val.

Kristdemokraterna har ingen selling point längre. Det vill alla människor väl, särskilt barn och gamla, men det vill ingenting konkret. I åtta år har KD varit en synnerligen trofast allianspartner som vikit ned sig för sammanhållningens skull. I gårdagens tal i Almedalen hade Hägglund chansen att visa att KD är ett parti som står fast vid sina värderingar, som inte klumpar ihop sig i den överbefolkade mittcirkeln. Som vågar tycka något. Vad har KD att förlora i detta skede?

I en tid när snart sagt alla kallar sig feminister och gullar med extremisterna i Fi, ligger fältet öppet för Hägglund att inta motsatt ståndpunkt. Han hade kunnat göra en stor poäng av att Kristdemokraterna är det enda parti som öppet tar avstånd från den extrema feminismen, som värnar både individens och familjens rätt att välja i sitt liv.

Hägglund kan vara ideologisk när han vill, men han gömmer det under ett skämtsamt lynne som gör att det ibland är svårt att veta hur mycket allvar som ligger bakom hans ställningstaganden. Det är synd, för KD skulle kunna bli en välkommen motpol till Feministiskt initiativ - på nästan alla punkter - och faktiskt kunna vinna på det. Då krävs det dock att man vågar kritisera ett parti som det gullas med från både höger, vänster och alla medier.

Partiet hade också kunnat ta ställning i bostadsfrågan. KD:s Stefan Attefall har varit bostadsminister i fyra år. Han har konsekvent arbetat för regelförenklingar i syfte att underlätta och snabba på bostadsbyggandet. Modell är Tyskland, där det i snitt tar tre i stället för sju år från planering till färdigt bostadshus. Men ordet marknadshyror vill Attefall inte ta i sin mun. I stället kommer han bli hågkommen som mannen bakom en större friggebod.

Att tala försvarspolitik är taktiskt rätt i en tid när besvikna moderata väljare som inte känner igen sig i sitt parti letar efter alternativ. Men särskilda boenden för äldre över 85 är ingen blodtryckshöjare - eller valvinnare.

KD borde sluta framställa sig som det snälla ofarliga alternativet för alla och i stället ta tydlig ställning i ett antal sakfrågor som särskiljer dem från övriga partier. När KD framställer sig som det snälla partiet för alla blir det nämligen partiet för ingen.

KD: Valfrihet är bra - ibland

Göran Hägglund vill avskaffa pappamånaderna, det vill säga ta bort tvångsdelningen av föräldraförsäkringen som syftar till att få pappor att ta ut mer föräldraledighet.

Föräldrar ska få välja själva, är KD:s motto. Men bara när det gäller familjepolitiken. Det handlar aldrig om den enskildes makt över sitt eget liv och rätten att få välja i sin vardag. Ty KD har väldigt många synpunkter på hur du och jag lever våra liv och vilka val vi gör eller ska få göra.

Visst borde föräldrar själva få styra hur de tillbringar tid med barnen. Kristdemokraterna har rätt i det. Men som valfrihetsparti saknar Kristdemokraterna trovärdighet så länge det fortsätter att vara förmynderiets och moralismens främsta försvarare på i stort sett alla andra områden.

KD på väg bort

Kristdemokraternas värsta problem är inte de usla opinionssiffrorna. Det är bristen på identitet. Den stärks inte direkt av att partiet anpassar sig till eller blir överkört av övriga allianskollegor i fråga efter fråga. Allianssamarbetet har visserligen gett partiet ett visst inflytande genom Göran Hägglunds chefskap på socialdepartementet, men det riskerar att kosta partiet dess riksdagsplats.

Så sent som 1998 fick KD nästan 12 procent av rösterna. Då hette partiledaren Alf Svensson, men politiken var fortsatt konservativ och familjevurmande. Det skulle indikera att det de facto finns en väljarbas för konservativa familjefrågor bara man har rätt ledare och vet att utnyttja frågorna på rätt sätt. Då satt emellertid partiet i opposition mot en impopulär Göran Persson. I dag sitter man i regeringen och hunsas under ett alltmer maktfullkomligt moderatparti.

Hägglund har försökt vinna borgerliga mittenväljare genom att prata om rätten för "verklighetens folk" att bestämma mer över sina liv. Det bar inte frukt. Frågan är om han över huvud taget har någon plan för hur partiet ska överleva 2014 års riksdagsval. Han är själv ifrågasatt internt och partiet lyckas inte vinna terräng i avgörande frågor. Den nye rikspresschefen Johan Ingerö har onekligen en uppförsbacke framför sig.

Fredrik Reinfeldt planerar sannolikt redan för livet efter KD. Det enda raka för Reinfeldt vore förstås att ingå en allians tillsammans med Sverigedemokraterna. De röstar oftast ändå med regeringen och när det gäller migrationspolitiken har SD visserligen en mer långtgående politik än regeringen, men en kompromiss vore inte omöjlig att nå rent sakpolitiskt.

Nu är en sådan konstellation omöjlig av många skäl, inte minst PR-mässiga. Därför lär det bli Miljöpartiet som Reinfeldt kommer att sträcka ut handen till vid ett eventuellt dödläge efter nästa val. Politiken kommer då att flyttas ännu längre vänsterut. Men politikens innehåll, eller visioner om vart den ska leda, har ju aldrig varit Reinfeldts huvudintresse.

Partier i kris

Håkan Juholt har redan avgått, Göran Hägglund kan stå på tur. Medan Juholt utsattes för krypskytte och fick obefintligt stöd när han trampade snett utmanas Hägglund öppet av Mats Odell. Så gör man normalt inte i svenska partier. Man håller god ton, uttalar stöd utåt tills partiledaren själv inser att han eller hon saknar tillräckligt stöd i partiet och avgår självmant. Detta har förändrats.

Det pratas mycket om Socialdemokraternas kris, men jag är benägen att hålla med KG Bergström här: allt ska inte målas i nattsvarta färger. S kan under nytt ledarskap mycket väl komma tillbaka inför nästa val och faktiskt vinna regeringsmakten. Försvagat, förstås, men med ett MP och V på frammarsch och borgerliga småpartier som bara krymper och krymper är det inte alls omöjligt med en rödgrön regering 2014. Vi glömmer lätt hur pass svag alliansregeringen egentligen är. Oförutsedda händelser kan förändra opinionsläget, misstag från regeringen kan orsaka förtroendefall. Det är långt kvar till valet. Men det krävs att S får en samlande gestalt.

Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har redan gjort det. Socialdemokraterna tvingas göra det igen. Och Kristdemokraterna måste också göra det snart innan partiet har eliminerats så till den grad att inte ens konservativa moderater finner det värt att stödrösta. Nya ledare måste ta över.

Gemensamt för S och KD är att de saknar en berättelse, en vision. Även om Mats Odell gör ett kompetent intryck är det oklart vad hans "värderingsbaserade" politik egentligen står för och hur den ska rädda KD. I likhet med Juholt verkar Göran Hägglund vara en trevlig och hygglig person. Men ingen av dem gör sig särskilt bra som partiledare. Det är faktiskt så att jag önskar dem ett bättre liv än så.

Vem röstar på KD?

Kristdemokraterna skakas av en ledarstrid. Mats Odell tar upp kampen mot Göran Hägglund om ledarskapet. Om detta kan man säga mycket, men ett är säkert: partiets problem kommer inte att lösas av att bara byta partiledare.

Göran Hägglund är bättre än sitt parti. Under hans ledning har försök gjorts att vrida KD i en något mer liberal riktning, även om det ingalunda varit frågan om "nya Kristdemokraterna". Men det förnyelsearbetet verkar ha gått i stå. "Verklighetens folk" blev aldrig ett begrepp som satte sig.

Hägglund verkar vara en omtyckt person både bland borgerliga kollegor, media och politiska motståndare. Att vara en reko person räcker dock inte för att lyckas politiskt. Hägglund är inte den bästa kommunikatören, det visade han i senaste valrörelsen där han ofta blev Alliansens svagaste kort i debatterna. KD har missgynnats av allianssamarbetet och Hägglund har haft svårt att ta plats. Den kritiken är riktig. Men om han nu stiger åt sidan - vem kan ta över?

Mats Odell är en kompetent person med stor erfarenhet, men att sätta en 64-årig man på posten är inte direkt en signal om att partiet siktar framåt. Nu var åldern visserligen inget som helst hinder för den galet populäre Alf Svensson, men partiet måste börja in se att det nog aldrig når hans popularitetsnivåer (och 1998 års valresultat) igen.

Huvudproblemet för partiet är att det följt den allmänna avideologiseringstrenden. Till slut, när alla partier mer eller minder trängs i en soppa i mittfåran, nås en punkt när partiets själva existens ifrågasätts. Varför ska någon rösta på KD? Vilka är egentligen partiets verkliga stridsfrågor? Det är inte bara Centerpartiet som behöver bli tydligare.

KD och framtiden

Kristdemokraterna gjorde ett svagt riksdagsval och har närmast halverats sedan 1998. Något måste göras. Men vad?

Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.

Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.

Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.

Hägglund bättre än sin parti

Jag gillar Göran Hägglund. Det har jag konstaterat på bloggen tidigare. Jag gillar emellertid inte hans parti vilket gör en röst på Kristdemokraterna otänkbar.

I gårdagens partiledarutfrågning pressades KD-ledaren stundom hårt om bland annat sjukförsäkringen, uttrycket "verklighetens folk" och beskattningen av pensioner. Men jag tycker att han när krutröken lagt sig hade klarat sig mycket bra. Hägglund är den ende borgerliga partiledare, möjligen med visst sällskap av Maud Olofsson emellanåt, som vill diskutera värderingar och politikens begränsningar. Detta är fundamenta i begreppet "verklighetens folk". Politikerna ska inte bestämma allt. Man kan ogilla saker personligen utan att kräva lagstiftning mot det.

När det gäller att disponera tiden med barnen vill och ska vi själva bestämma mer, anser KD. Problemet, som också framkom i utfrågningen, är att KD vill lägga sig i så pass mycket annat som rör vårt familjeliv. Som vem vi får ha sex med och under vilka förutsättningar, exempelvis. KD är därtill folkhälsofascister och stöder alla tänkbara restriktiva åtgärder för "folkhälsans" skull, däribland skärpta införselregler av alkohol och höjda skatter på både tobak och alkohol. Sockerskatt på godis har också diskuterats. Då är plötsligt det egna ansvaret, rätten att få bestämma själv, bortblåst. "Vi är inte anarkister", konstaterade Hägglund. Nej, det ska gudarna veta. Men att vara konsekvent i sin politik behöver inte innebära att man tror på laglöshet. Eftersom KD består av så många moralister och pekpinnefantaster är det osannolikt att rätten att få bestämma själv kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än just tiden med de egna barnen. Vill Hägglund går längre, lär det blåsa till strid på partiets framtida riksting.

Bland allt elände finns dock positiva ljusglimtar. Kristdemokraterna var, hör och häpna, det parti som hade det rimligaste förslaget till ny äktenskapslagstiftning när samkönade äktenskap diskuterades. I stället för att tvinga samfund att viga homosexuella föreslog KD en civil registrering av äktenskap för alla varefter varje gift par självt kan välja var deras ceremoni ska hållas och hur den ska se ut. Fritt, enkelt och bra för alla. KD kördes över av övriga riksdagspartier som hellre såg att kristna samfund tvingades till att viga homosexuella. Som om det vore en mänsklig rättighet att få gifta sig i kyrkan. Svenska kyrkan är i dag en fristående organisation till vilken medlemskap är frivilligt.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna får byta ministerpost vid en borgerlig valseger. Ge folkhälsoministerposten till en företrädare för ett något mindre rabiat parti, säg Moderaterna, och låt Kristdemokraterna ta över jämställdhetsposten. När det gäller feminism är partiet faktiskt det enda vettiga i Alliansen.

Härlige Hägglund

"De rödgröna vill nu åter igen hälla nytt vin i gamla läglar. De tror att det bästa stället för välfärdsfrön att gro är där de bevisligen inte kunnat växa tidigare: på det rödgröna hälleberget. I det rödgröna laboratoriet ägnar sig språkrör, provrör och andra sin tid åt att fundera ut bästa sättet att trycka tillbaka kreativitetskaviar i välfärdstuben."

Nej, jag kommer inte att rösta på Kristdemokraterna i höstens val. Men jag gillar Göran Hägglund. Han är den charmigaste av partiledarna, han är den ende som pratar om att driva politiken tillbaka (även om det förstås är två skilda saker att prata och göra). Han har humor och han ger helt enkelt intryck av att vara en trevlig prick. Jämförelsen mellan en arrogant Reinfeldt och en lättsam, men giftig, Hägglund var slående i Almedalen.

Hägglund är en inte helt oäven talare. Jag vet inte hur mycket hjälp han får med sina tal. Vissa partiledare gör ingenting själva medan andra får mindre hjälp. Hur det ser ut i Hägglunds fall vet jag som sagt inte, men talet i Almedalen var (trots att Hägglund legat däckad till följd av förgiftat vatten) underhållande och retoriskt spänstigt. Se hela talet här.

Hägglund har mycket att bevisa

Göran Hägglund har i över ett års tid pratat om "verklighetens folk" och vikten av att få leva sitt liv oberoende av politikers tyckande. Det har låtit så bra, Hägglund har ibland närmast låtit som en liberal. Jag gillar att en borgerlig partiledare pratar om människors rätt att bestämma mer själva när den moderate statsministern har som strävan att framstå som en socialdemokrat i allt han säger och gör.

Men vad har hänt i konkret politik? Vilka kristdemokratiska förslag signalerar denna hägglundska frihetstörst? Partiets ställningstagande i kvoteringsfrågan är inte ny. Och mer då? Kristdemokraterna har inte bytt politisk väg sakpolitiskt. Innan det sker, har Hägglund liten trovärdighet när han pratar om människors rätt att bestämma över sina egna liv - och väljarna all anledning att känna sig förvirrade.

Hägglund stod pall

Kristdemokraternas Göran Hägglund är den ende partiledaren i riksdagen som står upp mot jämställdhetsdiktaturen i Sverige. Det är befriande att höra honom tala om värdet av valfrihet, om rätten att välja själv i sitt liv. Nu vet vi att Kristdemokraternas politik ingalunda är en valfrihetens politik på alla områden. Men när det gäller familjepolitiken är Kristdemokraterna faktiskt det vettigaste partiet i riksdagen.

Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.

Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.