KD på väg bort

Kristdemokraternas värsta problem är inte de usla opinionssiffrorna. Det är bristen på identitet. Den stärks inte direkt av att partiet anpassar sig till eller blir överkört av övriga allianskollegor i fråga efter fråga. Allianssamarbetet har visserligen gett partiet ett visst inflytande genom Göran Hägglunds chefskap på socialdepartementet, men det riskerar att kosta partiet dess riksdagsplats.

Så sent som 1998 fick KD nästan 12 procent av rösterna. Då hette partiledaren Alf Svensson, men politiken var fortsatt konservativ och familjevurmande. Det skulle indikera att det de facto finns en väljarbas för konservativa familjefrågor bara man har rätt ledare och vet att utnyttja frågorna på rätt sätt. Då satt emellertid partiet i opposition mot en impopulär Göran Persson. I dag sitter man i regeringen och hunsas under ett alltmer maktfullkomligt moderatparti.

Hägglund har försökt vinna borgerliga mittenväljare genom att prata om rätten för "verklighetens folk" att bestämma mer över sina liv. Det bar inte frukt. Frågan är om han över huvud taget har någon plan för hur partiet ska överleva 2014 års riksdagsval. Han är själv ifrågasatt internt och partiet lyckas inte vinna terräng i avgörande frågor. Den nye rikspresschefen Johan Ingerö har onekligen en uppförsbacke framför sig.

Fredrik Reinfeldt planerar sannolikt redan för livet efter KD. Det enda raka för Reinfeldt vore förstås att ingå en allians tillsammans med Sverigedemokraterna. De röstar oftast ändå med regeringen och när det gäller migrationspolitiken har SD visserligen en mer långtgående politik än regeringen, men en kompromiss vore inte omöjlig att nå rent sakpolitiskt.

Nu är en sådan konstellation omöjlig av många skäl, inte minst PR-mässiga. Därför lär det bli Miljöpartiet som Reinfeldt kommer att sträcka ut handen till vid ett eventuellt dödläge efter nästa val. Politiken kommer då att flyttas ännu längre vänsterut. Men politikens innehåll, eller visioner om vart den ska leda, har ju aldrig varit Reinfeldts huvudintresse.