söndag 19 februari 2012

Samförståndsandan

När jag träffar någon med utländsk bakgrund som bor i Sverige eller har varit här under längre tid är jag alltid nyfiken på vad de funnit annorlunda. Vad verkar vara "typiskt svenskt"?

Att säga tack för allt är en sådan sak som brukar återkomma. Vi tackar ju till och med för att vi fick vara med om något trevligt tidigare, "tack för senast", även om det var en vecka sedan eller mer. Att svenskar anses reserverade är ingen hemlighet. En man berättade att han efter en tid i Sverige insåg att människor har med sig böcker eller tidningar på tunnelbanan bara för att slippa se folk i ögonen. Ja, vissa, slog han förbluffad fast, låtsas till och med sova!

Ett annat exempel är konflikträdslan, vilken även sätter spår i politiken. Sverige ska regeras i samförstånd. Ingen ska sticka ut för mycket. Senast var det Kristdemokraterna som, åter igen, fick anpassa sig till de övriga. Politikerna ger varandra presenter när de slutar eller fyller jämnt, som för att markera att de tillhör samma klass. Och det är väl strunt samma. Problemet uppstår när vi inser att det egentligen inte finns någon opposition mot den rådande ordningen, att alla är överens.

Då kan jag, trots att jag tycker annorlunda i de flesta frågor, faktiskt respektera Vänsterpartiet som i alla fall vågar sticka ut och inte lägga sig i den geggiga mittenröran. Politiken behöver människor och partier som tycker annorlunda, kan formulera andra visioner och framför allt vågar stå för detta när alla andra tycker att de är knasbollar.

Jag uppskattar att vi sällan bli helt koleriska i Sverige. Jag gillar det svenska lugnet, även om Reinfeldt lätt blir en karikatyr av den lugne svenske mannen som förmodligen fortfarande skulle säga "givet att" om det brann i rummet han vistades i. Jag vill inte ha bråk i riksdagen eller skoattacker under presskonferenserna. Vad jag däremot efterlyser är människor som vågar gå emot strömmen, som vågar vara obekväma. Ty samförståndsandan gör att principer får ännu mindre plats. Då är vi farligt ute.

Läs även: Sakine Madons ledare i Expressen

3 kommentarer:

Anonym sa...

Gäller detta även SD?

Hitman sa...

Just SD är ett intressant fenomen i detta sammanhang. Å ena sidan finns ett stort inslag av stigmatisering och martyrimage. Men samtidigt vurmar man för Folkhemmet, som grundar sig på tyska 1800-talsnationalisters ide om Volksgemeinschaft/folkgemenskap och utopi om ett socialistiskt, klasslöst och konsensusellt samhälle, med udden riktad mot allt som inte passar in i en idealiserad svensk "riksnorm".
Någon dansk statsvetare försökte välvilligt tolka denna motsägelse, som en kamp mellan två olika sorters svenskhet. Men lite mer elakt kanske man också kan säga att alla sektliknande rörelser har behov av stigmatisering?

Hans Engnell sa...

Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt har ju Mona Sahlin liknat S vid en sekt och de är ju knappast stigmatiserade. ;-)