Den politiska eliten

Den politiska makten har alltid åtnjutit särskilda förmåner, även om dessa varit betydligt mer blygsamma i Sverige än i många andra länder. Sällan har dock gapet mellan eliten och den vanlige medborgaren varit så avgrundsdjupt som det är i EU just nu.

Väl tilltagna löner på runt 60 000 kronor efter skatt, traktamenten (3 000 kronor varje dag de närvarar vid utskottsmöten, sessioner eller gruppmöten - som belöning för att de orkar kliva upp på morgonen?), förmåner, en "kontorsersättning" på närmare 40 000 kronor för presumtiva utgifter i hemlandet... Listan över Europaparlamentarikernas inkomster kan göras lång. Därtill ska läggas pengar för att anställa assistenter, personer som det knappast går att klara sig utan på grund av det hysteriska lagstiftningstempot i parlamentet men som tidigare oblygt kunde vara både kompisar och fruar.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, själv tidigare EU-parlamentariker, anser att det finns "besparingspotential" vad gäller Europaparlamentarikernas löner och ersättningar. Jo, det kan man ju säga. Men några sådana av betydelse kommer givetvis aldrig bli av. Ty när folket ska dra åt svångremmen får elitens förmåner inte rubbas. De ska tvärtom utvidgas. När hörde du senast om en lönesänkning för en politiker?

Inte ens på den privata marknaden beter man sig så här. När Nintendo gjorde miljardförluster under 2011, de första i bolagets historia, sänkte cheferna på alla nivåer sina löner med så mycket som hälften. Nu har Japan en annan företagskultur än väst, men beslutet var ändå en fingervisning om att det faktiskt går att strypa flödet även i toppen. Om man bara vill.

Det enormt privilegierade liv som EU-parlamentarikerna lever sticker förstås extra mycket i ögonen på vanligt folk i kristider när löner sänks, arbetslöshetsersättningar stramas åt och många drabbas av uppsägningar. Den ekonomiska verkligheten når aldrig Bryssel och Strasbourg. När grekiska politiker beter sig likadant samtidigt som landet står på randen till konkurs är det inte så konstigt om vanligt folk får nog och tar till gatorna.

Även om Sverige i ett europeiskt perspektiv ligger bra till vad avståndet mellan folk och folkvalda beträffar, är det även här tydligt att den politiska eliten berikar sig skamlöst. Riksdagspensionssystemet är ett typexempel på detta. Pension utgår till den som suttit en bestämd tid i riksdagen.

Det finns i dag personer som inte suttit i riksdagen sedan 90-talet men ändå lever på riksdagspensionen. Tar man ett jobb räknas pensionen ned, vilket förstås gör att många tidigare ledamöter väljer att vara hemma och peta naveln i stället. Och detta i ett land vars regering skriker sig blå över den så kallade "arbetslinjen".