Regeringens bostadshaveri

Bostadsbristen har kommit att bli en av de absolut största frågorna under senare tid. Mitt intryck av alliansregeringens bostadsminister Stefan Attefall var att han verkade ha ganska god koll på vilka förändringar som var nödvändiga. Men inte heller han vågade på allvar utmana det gamla bruksvärdessystemet.

Det saknas inte idéer. Massor av bra förslag har utarbetats och lagts fram tidigare. Hur det kan bli billigare att bygga. Hur plantiderna kan kortas. Hur rörligheten på bostadsmarknaden ska öka. Och inte minst hur vi ska kunna få en fungerande hyresmarknad igen. Tyskland var för den förra regeringen en inspiration när det gäller kortare plantider.

Den nye bostadsministern Mehmet Kaplan har dock varit rena spöket sedan han tillträdde. I sin första intervju som minister hade han inget annat än innehållslösa floskler till svar, och sedan dess har han effektivt hållit sig undan strålkastarljuset.

Enligt Kaplan är "byggandet det enda verktyg vi har". Vilket skulle exkludera alla reformer av det rådande systemet. Socialdemokraterna har föreslagit byggsubventioner. De vill alltså inte ha en fri och fungerande marknad, inte ens nu när dess motsats skapat en förfärlig bostadssituation över hela landet.

Att bara säga att det ska byggas mer räcker inte. I dag byggs det mer än på väldigt länge. Problemet är att det fortfarande tar för lång tid från planering till att byggandet kommer igång. De stora byggbolagen uppger dessutom att de lider brist på personal i nuläget. Och experter tar tid att utbilda. Det skulle således behövas utländska byggbolag på den svenska marknaden om de högt satta byggmålen ska kunna ses som realistiska.

Men för att ett utländskt bolag ska kunna bygga i Sverige måste det ta hänsyn till hundratals kommunala byggregler som varierar beroende på kommun. Att komma till Sverige och bygga bostäder är därför en något skräckinjagande uppgift.

Bostadsbristen nämns ofta när utmaningarna med integrationen av nyanlända diskuteras. Men frågan är förstås större än så. Dagens situation på bostadsmarknaden påverkar hela samhället. Det påverkar företags möjlighet att rekrytera personal. Det påverkar ungas möjlighet att studera på annan ort. Och det gör att personer utan fast jobb och/eller en hög inkomst, får hoppa runt i andra- och tredjehandsboenden.

Svårigheterna med att få ett förstahandskontrakt innebär att många som egentligen skulle behöva en mindre lägenhet när barnen är utflugna sitter kvar. På samma sätt blir det svårt för familjer på tillväxt att hitta något större. Det blir ingen rotation i beståndet.

Att tillhandahålla bostäder är faktiskt ett kommunalt ansvar. Att bygga jättearenor är det inte. Att det har byggts mycket mindre i Sverige än i övriga Norden under de senaste 20 åren är ett gemensamt politiskt ansvar. Det vore klädsamt om dagens politiker hade ryggrad nog att våga ompröva den politik som lett oss fram hit.

Hur ska den akuta bostadsbristen lösas? Är man ny bostadsminister borde man vara oerhört taggad på chansen att få leverera ett svar på den frågan. Kaplan tycks vara mer intresserad av resor till Ankara.

Mehmet Kaplan kommer tävla med Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin om att vinna Ullenhags pokal, priset för Mest Misslyckade Minister. Det blir en hård kamp.

Läs även:
Kaplan (MP) vill röja upp på andrahandsmarknaden

Tidigare bloggat:
Det stora bostadslotteriet

Behovet av politiska reformer

Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer. Monopol och sönderreglerade verksamheter har konkurrensutsatts, marknader har öppnats upp för valfrihet. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare. En första spontan tanke är förstås att vi måste se var Sverige stod när dessa reformer inleddes - i ett närmast socialistiskt land är det ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omvälvande.

Men visst har Sverige blivit ett bättre land sedan 1970-talet. Tveklöst. Samtidigt som vi kan sålla mellan hundratals TV- och radiokanaler, välja dagis och skola och rent av köpa huvudvärkstabletter på ICA har emellertid de stora frågorna flyttats allt längre från oss. Allt fler frågor avgörs på EU-nivå - och när vi väl får något att säga till om sitter våra svenska folkvalda och hävdar att de inte kan göra annat än lyda. Det är en skam. Och konsekvensen måste rimligen vara att de personer vi väljer som representanter i Sveriges riksdag själva betraktar sig som nickedockor, knapptryckare utan egen vilja och moraluppfattning. Det är märkligt hur någon med den inställningen kan ha intresse av att söka ett folkligt mandat (om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vilket privilegierat liv det är).

När vi pratar om Kina i dag handlar diskussionen ofta om hur framgångsrika de ekonomiska reformerna varit och hur stort behovet av politiska reformer är. Premiärminister Wēn Jiābǎo, som avgår i mars 2013, har återkommit till detta gång på gång och han gjorde det ånyo häromveckan i Běijīng när han tog frågor om sin tid som en av landets ledare under det senaste decenniet (se hela presskonferensen på kinesiska här med Wēns tolk som översätter.). Det var en överlag ödmjuk premiärminister som mötte pressen och erkände och beklagade misstag och tillkortakommanden samt betonade vikten av framtida politiska reformer.

Det återstår att se om det nya ledarskapet, lett av Xí Jìnpíng och Li Kèqiáng, tar några sådana steg. Jag vågar dock påstå att det inte bara är Kina som är i behov av politiska reformer. Något måste hända framöver även här hemma innan vi helt förlorar det där öppna samhället vi hela tiden säger att vi vill försvara.

Vi behöver ta ett allvarligt snack om rättssäkerheten och om yttrande- och informationsfriheten. Paraplyet under vilket dessa två ämnen ryms är friheten på Internet. Vi behöver också diskutera EU:s antidemokratiska utveckling och maktförskjutningen från de nationella parlamenten, där politiker trots avståndet till folket åtminstone kan hållas ansvariga. Slutligen behöver vi, i den framväxande övervakningsstaten, få en seriös diskussion om förhållandet staten-medborgaren och se till att övervakningsutbyggnaden får ett slut och att lagstiftaren sätter mycket tydliga gränser för vad staten får företa sig.

Fast kallar man sig föregångsland har man väl inte behov av reformer.

Rosenbergs öststatssocialism

"Det senaste tillskottet av myndighetsuppgifter som utarrenderats till affärsdrivande bolag är den statliga bilprovningen. Bilprovningen är en klockren myndighetsuppgift. Bilprovningen får inte misstänkas ha något annat intresse än att hålla trafik- och miljöfarliga bilar från våra vägar. Hos en affärsdrivande bilprovning däremot kan jag lätt föreställa mig en rad konkurrerande intressen, exempelvis intresset att locka till sig så många kunder som möjligt, förslagsvis med erbjudanden om bättre och snabbare och rentav billigare bilprovning, vilket inte nödvändigtvis är ett myndighetsintresse. Myndighetsintresset i bilprovningen kräver likformighet och likabehandling, inte konkurrens och valfrihet."

Socialisten Göran Rosenberg går till angrepp mot det han betraktar som en privatiseringsvåg i Sverige. Hans öststatssocialistiska inställning att bilprovning av nödvändighet måste bedrivas i ett statligt monopol för att säkerhet och kvalitet ska kunna garanteras får mig att undra hur Rosenberg ser på övrig affärsverksamhet i det moderna Sverige.

Visst är det viktigt med en bra bilprovning. Men är det inte lika viktigt med kvalitetssäkrade verkstäder? Det är ju trots allt till dem vi lämnar bilen om det är något fel på den. Bilprovningen besöker vi bara en gång per år. Vill då inte Rosenberg förstatliga landets alla verkstäder för att säkerställa att kvaliteten inte tummas på till följd av "en rad konkurrerande intressen". En privatägd verkstad vill ju gå med vinst. Vad säger Rosenberg om landets skolor och dagis? Barnen är ju som bekant det viktigaste vi har. För att inte tala om matbutikerna! Hur kan vi egentligen tillåta att privata näringsidkare säljer mat till oss i syfte att göra vinst på något så livsnödvändigt som föda?

Exemplen kan göras otaliga. När jag kom hem efter att ha köpt lösgodis i en kiosk häromveckan fann jag till min förskräckelse att godiset var alldeles hårt. Det skulle aldrig ha inträffat i ett statligt godismonopol där det saknas vinstintresse.

Det är underhållande att följa den nostalgiska vänsterns kval över ett samhälle som förändrats och blivit något helt annat än vad den socialistiska utopin lovade. Det roliga är att de alltid har fel men inget lär. Ingen förutom ett halvdussin inom sektvänstern vill i dag återreglera televisionen och förbjuda allt TV-utbud frånsett en eller två statliga kanaler. Ingen ifrågasätter i dag beslutet att låta föräldrar välja skola åt sina barn. Och jag gissar att motståndet mot avregleringen av apoteksmarknaden redan har börjat avta. Men vänstern var emot allt detta (och mycket mer) när besluten fattades. Alltid med argumentet att marknaden måste hållas borta från sådant som är viktigt. Att politiken måste ta ansvaret och garantera medborgarna den trygghet som marknaden aldrig kan lova. Dit hör även Bilprovningen i Göran Rosenbergs värld. Redan om några år kommer de flesta att tycka att han är en stolle. Vissa av oss tycker det redan nu.

Avreglering som befriar

När Alliansen tog bort apoteksmonopolet var de rödgröna emot. Från vänsterhåll varnades det att det inte alls skulle bli bättre. Storföretag skulle bara dela på den existerande marknaden, småorter skulle bli utan apoteksservice, öppettiderna bestå och priserna stiga, okunnig personal skulle kasta mediciner efter missbrukare. Inget av detta har hänt.

Sedan avregleringen av apoteksmarknaden har Sverige fått 100 nya apotek. På åtta månader. Fler småorter har fått apotek, vilket berättades om i TV4Nyheterna i kväll. Dit hör Älmsta, vars invånare tidigare var tvungna att pendla till Norrtälje för att köpa huvudvärkstabletter. Öppettiderna har dessutom förbättrats. Tusen nya farmaceuter och apotekstekniker har anställts runt om i landet.

Sverige har fortfarande näst lägst apotekstäthet av alla länder i Europa. Med avregleringen har dock möjliggjorts ännu bättre tillgänglighet i framtiden. Hur någon kan vilja försämra tillgången till läkemedel är fullständigt obegripligt. Det säger ganska mycket om de rödgrönas syn på service.

Själv blir jag glad av att gå in på ett apotek nu för tiden. Tänk vad en liten avreglering kan göra. Jag önskar kunna få den känslan av att gå in på en spritbutik någon gång i framtiden också...

Fel om privatisering

Ola Wong har varit i Stockholm och försökt köpa knäskydd på Apoteket. De var slut. När han frågade om de fanns på Apoteket i Bagarmossen fick han till svar att det inte gick att se det eftersom de sedan avregleringen tillhör olika kedjor (alternativt att personalen inte ville hjälpa till). Då blir Ola arg. Vad är detta för service? Han vill ha tillbaka det gamla Apoteket! Det som var så bra.

Problemet i alla år var att det inte var bra. Det fanns många problem med det gamla apoteksmonopolet. Ett var den bristfälliga tillgängligheten, ett annat de gräsliga köerna (när man väl kom fram). Ett tredje ofta snorkig eller omotiverad personal som visste att vi stackare som satt i de långa köerna ändå inte hade något annat företag att vända oss till.

Normalt sett brukar jag gilla Ola Wongs artiklar, men den här gången är han faktiskt ute och cyklar. Eller vill han kanske ha ett gemensamt nationellt system för alla varor? Att kunna gå in på ElGiganten i Kungens Kurva och fråga om det finns någon PlayStation 3 i lager på OnOff på Kungsgatan? Eller höra med ICA Maxi utanför Sundsvall om de har någon fläskfilé på Konsum i Trelleborg?

Det handlar inte om någon blind privatiseringsideologi. Det handlar om att tillgängliggöra läkemedel. Det är faktiskt ganska skönt att staten numera tillåter mig att få ont i huvudet även på helger och kvällar. Sedan kanske man får ge en avreglering av ett flera decennier långt monopol något år att komma i de nya kläderna...

Den framstegsfientliga vänstern

Avvecklandet av apoteksmonopolet är en tydlig reform som ger människor i Sverige bättre tillgänglighet till läkemedel. Det innebär en förenklad vardag vid värk och sjukdom. Det borde applåderas av alla. Men vänsterpolitiker är emot.

Socialdemokraternas Ylva Johansson har tidigare hotat med att återinföra monopolet igen vid en rödgrön valseger. Nu är detta på tok för komplicerat, men hotet om en förändring kvarstår. Det är obegripligt hur någon kan vilja gå tillbaka till den, ur kundsynpunkt, fullkomligt värdelösa apoteksmarknaden med en enda stor statlig aktör. Dåliga öppettider. Loj personal. Enorma väntetider. De som på fullt allvar försvarar ett sådant system borde sinnesundersökas.

Ändå är det inte så förvånande. Tar vi en titt på vänsterpartiernas ställningstaganden historiskt ser vi en röd tråd av motstånd mot förändringar. Nej till fri television och radio. Nej till en avreglerad telemarknad. Nej till friskolor. Om elden uppfanns i dag, skulle Socialdemokraterna förbjuda den.

Om Socialdemokraterna och övriga vänsterpartier hade fått styra ensamt hade Sverige inte tillåtits att utvecklas ett dugg. Vi hade haft ett ännu stelare och omodernt samhälle, sannolikt ännu mer frånåkt av vår omvärld.

Trots inkompetens, missade möjligheter och skenande regleringar även under borgerliga regeringar, ska vi vara glada över att vi trots allt – då och då – fått se maktskiften i svensk politik.

Apoteksnostalgi

Apoteksmonopolet nedmonteras äntligen. Sverige blir på ytterligare ett område lite mer som andra länder, lite friare, lite mer normalt. Men det gillas inte av alla. Många inbillar sig att avregleringen kommer innebära att apotek försvinner i glesbygd, att priserna kommer att skjuta i taket och att oseriösa personer kommer att kränga receptbelagda läkemedel samtidigt som de säljer lösgodis och cigaretter. Inget av detta lär realiseras.

I DN Ekonomi skriver Patricia Hedelius om för- och nackdelar med avregleringen (ej online än) och hennes invändningar speglar monopolkramarnas argument ganska väl:

"En anställd i det statliga monopolet hade inte intresse av att sälja på mig mer läkemedel än vad jag behövde eller förorda det dyraste alternativet. En anställd i det statliga apoteksmonopolet hade inte ett vinstkrav hängande över huvudet vilket gynnade mig som kund i en utsatt position."

Hedelius kunde ha nämnt att en anställd i det statliga apoteksmonopolet, av ovan nämnda anledningar, heller inte hade någon brådska att bistå kunden. Kunden hade ju ändå ingen annanstans att vända sig om han/hon bemöttes illa eller fick vänta oresonligt länge på sin tur. Just väntetiderna och den zombieliknande personalen är vi nog många som har upplevt och frustrerats över. Detta har varit en direkt konsekvens av monopolet. Utan konkurrens finns det helt enkelt ingen anledning att anstränga sig lite extra, att tillgodose kundens önskemål snabbt och effektivt.

Dessutom: menar Patricia Hedelius att hon blir blåst varje gång hon inte handlar i ett statligt monopol? Menar hon att varje bilhandlare, ElGiganten-anställd eller personal på Åhléns försöker lura på henne den dyraste varan och inte alls lyssnar på hennes önskemål? Om inte, vad skulle skilja morgondagens privata apotek från privata detaljhandelsbutiker vad service beträffar?

Avslutningsvis är oron för ökade priser lite märklig. Sedan när har prisargumentet varit något som använts för monopol? Jag hör ingen som försvarar Systembolagets detaljhandelsmonopol eller det svenska spelmonopolet hävda att de höga priserna är ett problem. Det anses tvärtom bra med höga priser och hög kontroll. Men när det pratas avreglering, blir låga priser plötsligt av högsta intresse för monopolkramarna. Detta är ett tecken på att det verkligen fiskas efter argument mot varje slags normalisering av det svenska samhället.

Men fortsätt med er apoteksnostalgi om det gör er lyckliga (kanske ihop med lite DDR-nostalgi också för att bilden ska bli komplett) så gläds vi övriga åt att Sverige har blivit ett lite bättre land att leva i. I alla fall när man är sjuk.

Ett monopol går i graven

I dag, den 1 november, försvinner det svenska apoteksmonopolet. Från och med nu kommer receptfria produkter att kunna köpas lite varstans, inte bara i butiker med grön Apoteket-logga. Stegvis kommer det att bli möjligt att handla receptfria läkemedel på både ICA, Coop och Statoil.

Någon fullständig avmonopolisering i bästa anda är det emellertid inte tal om. Staten behåller runt hälften av apoteken under Apoteket-franchisen och det finns regleringar kring hur nya aktörer får agera på landsbygden - trots att socialministern hävdat att det faktiskt lär bli fler apotek i glesbygd än tidigare ska det alltså regleras.

Apoteksmonopolet har varit en märklig företeelse. Jag kan rent logiskt förstå argumenten bakom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Det finns där, med dålig tillgänglighet och förskräckliga priser, för att vi ska dricka mindre. Fanns då Apoteksmonopolet för att vi skulle bli mindre sjuka...? Eller inte orka gå och köpa medicin? Det har varit ett rubbat system som inneburit usel tillgänglighet och dålig service. Tack, Alliansen, för att ni tog bort det.

Ännu ett statligt monopol går alltså i graven. Vilket står näst på tur? Det är inte lätt att veta. Alliansen har exempelvis inte visat minsta intresse för att röra Systembolagets detaljhandelsmonopol, vilket gör att vi tills vidare får fortsätta att finna oss i att bli behandlade som mindre vetande när vi handlar alkohol.

Monopolet försvinner visserligen, men staten
behåller ungefär hälften av alla apotek.

Halvhjärtat

Den borgerliga regeringen kan kritiseras av många olika skäl. Dels för saker den gjort eller tänker göra (FRA, jämställdhetsbonus, skärpt sexköpslag, Ipred), dels för nödvändiga reformer och förändringar den inte genomfört (LAS, avskaffande av Systembolagets monopol, en redig rensning i myndighetsträsket).

Men även när regeringen de facto gör bra saker blir det fel. Tanken är god men i själva genomförandet sjabblas allting eller i alla fall hälften bort. Fastighetsskatten är ett tydligt exempel på detta.

Att avskaffa Apoteksmonopolet är en mycket välkommen åtgärd. Det är något som borde ha genomförts för länge, länge sedan. Men socialdemokraterna har vägrat (och partiets socialpolitiska talesperson Ylva Johansson bekräftar att någon förändring i synsätt inte har skett). Allt borde alltså vara frid och fröjd - marknaden öppnas upp för privata inslag, äntligen får vi konkurrens vilket kommer att betyda bättre tillgänglighet.

Men. Nu gör regeringen något sådär halvhjärtat igen. Staten kommer nämligen att stå kvar som ägare av Apoteket AB och endast sälja ut en minoritet av apoteken till privata intressenter. Någon fri konkurrens kommer det således inte att bli tal om, staten behåller greppet. Privata aktörer som köper apotek kommer dessutom tvingas driva verksamhet även i glesbygden - detta trots att socialministern konstaterar i sin debattartikel att lönsamheten inte är sämre på landsbygden än i tätorterna. Om lönsamheten är god finns det väl all anledning att släppa marknaden fri? Där det finns pengar att tjäna kommer företagare att vilja satsa. Det behövs ingen statlig styrning för det. Men regeringen vågar alltså inte.

Vi ska inte klaga alltför mycket, det är trots allt ett steg i rätt riktning. Men det är symptomatiskt för den här regeringen att den är livrädd att bli betraktad som radikal eller frihetlig. Därför måste även de positiva reformerna lindas in i sossigt omslagspapper. Man blir bara så trött.

Tack och hej, Apoteket

I dag tog Sveriges riksdag det historiska beslutet att avskaffa apoteksmonopolet. Första steget mot en konkurrensutsatt marknad blir en omstrukturering av Apoteket AB. Enskilda apotek ska kunna säljas till farmaceuter som vill driva verksamheten i privat regi. Det som varit en självklarhet i resten av världen blir snart verklighet även i Sverige.

Det är alltid en glädjens dag när monopol faller och apoteksmonopolets fall är särskilt efterlängtat.

Välkomna bekännelser

Nu vill inte ens Apoteket ha kvar apoteksmonopolet längre. Företagets VD Stefan Carlsson erkänner att monopolet inverkat skadligt på priser, tillgänglighet, sortiment och service. Därmed ger han alla oss som kritiserat Apoteket under många år rätt. Frågan är varför det har dröjt så länge att erkänna det uppenbara.

Tillgängligheten har varit ett mycket starkt argument mot monopolet. Sverige har ett apotek per 10 340 invånare, Norge har ett per 8 170 invånare medan konkurrensutsatta sydeuropeiska länder kan tillhandahålla ett apotek per 2 500 invånare. Det är en enorm skillnad. Stefan Carlsson pekar också på att servicen kommer att öka, underförstått att företaget inte levt upp till den servicenivå vi kan kräva (vilket är ett brutalt understatement). Han tonar ned de påstådda riskerna med avmonopoliseringen och säger att företaget välkomnar alla förändringar.

Det är många bekännelser på en gång. Man kan förstås se detta som en omvändelse under galgen, ett sätt att behålla lite stolthet när monopolet avvecklas och Apoteket slängs ut på en konkurrensutsatt marknad. Välkommet är det i alla fall. Nu är det väl snart bara ett fåtal vänsterpartister kvar som försvarar apoteksmonopolet. Deras argument har inte direkt ökat trovärdighet.

Vänsterpartiet struntar i alla sjuka

Apoteksmonopolet ska slopas. Regeringens linje har varit känd länge och nu är även utredningen klar. Förhoppningsvis kan privata apotekare starta upp sin verksamhet under 2009. Det protesteras förstås från vänsterhåll. Den röda lampan lyser. Varning! Alle man till sina positioner! Någon försöker förbättra tillvaron för sjuka människor. Inled motoffensiv!

Det går bara inte att begripa hur myndiga människor med normal intelligenskvot kan tycka att det är negativt med närhet och bra service när det gäller läkemedel. Att anhängare till den svenska alkoholpolitiken hyllar dålig tillgänglighet och absurda priser går att förstå rent intellektuellt, men hur någon kan försvara det stelbenta, absurda och värdelösa Apoteket är fullkomligt obegripligt.

Vänsterpartisten Josefin Brink frågar sig vem som skulle bli gladare av ett apotek i varje gathörn. Vi kan svara henne med en motfråga: Skulle du bli ledsen över att ha närmare till ett apotek när du blivit sjuk? Att slippa vänta i evigheter på att få din medicin? Brink och hennes kamrater tror att vi kommer att bli pillerknarkare om det dyker upp fler apotek med bättre öppettider. Hon tror också att det inte alls kommer att bli en fri marknad utan endast ett oligopol med ett fåtal aktörer (och det skulle vara argument för ett monopol...?). Två aktörer är bättre än en. Tre är bättre än två. Apotekets service har lidit något fruktansvärt av företagets monopolställning, vilket jag tror att alla som behövt vänta på ett apotek kan instämma i. Kanske har Josefin Brink aldrig behövt göra det när hon varit sjuk. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk i vänsterpartiets Sverige.

Apropå sjukvård: Lite omtöcknad efter ännu en febrig natt och i total avsaknad av sångröst beger jag mig till vårdcentralen med låga förhoppningar, utan bokad tid vet man aldrig var det slutar. Jag läser några medhavda morgontidningar och förbereder mig på en lång eftermiddag vid själva altaret i svensk sjukvård: väntrummet. Efter en stund lägger jag märke till att en gammal dam tycks ha somnat i en synnerligen märklig ställning på en soffa. Det ser väldigt... spontant ut. Eller så... Jodå, hjärtstillestånd. Det talas om folk som dör i de svenska vårdköerna, men detta var nästan löjligt... Å andra sidan är det ju fin tajming att få hjärtproblem på en vårdcentral bland doktorer och sköterskor - med lite startkablar fick de igång tanten igen.