Jag håller förstås inte med om att liberalismen skulle vara en utopi som syftar till att forma människor på ett speciellt sätt. Men det beror helt och hållet på vad Elise Claeson lägger i begreppet. Det finns som bekant inte bara en liberalism. Menar hon socialliberalismen är det en korrekt tolkning. De flesta av våra västerländska välfärdsstater skulle förenklat kunna kallas socialliberala. De erbjuder en relativ personlig frihet men kräver samtidigt uppslutning kring en stor offentlig sektor och en omfattande politisk makt som dikterar både våra ekonomiska förutsättningar och vårt privatliv.
Den politiska dragkampen handlar numera inte om huruvida denna politiska påverkan på vanliga människors liv är riktig eller ej utan om hur den ska se ut. I vilken riktning vi ska påverkas. I Sverige och Norge ser vi hur feministiska idéer vävs in i den socialliberala välfärdsstatens mål att utöva påtryckningar på medborgarna för att få dem att bli "bättre" människor, det vill säga att leva som politikerna tycker att vi ska leva. Både i stort och smått. Samtidigt har den socialistiska fördelningspolitiken accepterats även av högern i de nationella parlamenten.
Nu har jag emellertid lite svårt att se att Sveriges konservativa, oavsett om de kallar sig värdekonservativa eller nykonservativa, skulle stå för någon mänsklig frigörelse från majoritetsförtrycket, från staten eller från påtvingande normer. Frihetlig konservatism - finns den? I begreppet frihetlig ska inte bara rymmas lägre skatter utan också stor personlig frihet i det mest privata. Om konservatismen - som Claeson skriver - saknar en utopi, betyder det för den sakens skull inte att den saknar normer och värderingar om hur vi som människor ska bete oss. När ser vi konservativa debattörer hylla den fria sexualiteten? Stå upp för allas vår rätt till våra egna kroppar? Över huvud taget sticka ut huvudet och provocera? Elise Claeson hänvisar till Idagsidans intressanta artiklar om människans behov av vanor och rutiner i en stressad tillvaro. Men att dricka kaffe varje morgon, äta sallad till lunch och följa samma TV-program vecka ut och vecka in för att man mår bra av rutiner är inte att vara konservativ. Lite högre än så måste nog ribban läggas...
Ovanstående visar på svårigheterna med politiska begrepp. Det blev även tydligt när jag för runt sex år sedan hade varit på en talarkväll med Frihetsfronten och skulle hem till min dåvarande bostadsort Uppsala. Jag hade ett väldigt underhållande samtal med en svarttaxichaufför på vägen hem. Han frågade vad jag hade gjort under kvällen och jag berättade att jag hade varit på ett slags politisk sammankomst. "Jahaa, såssialdemåkraterna?" Nej, försökte jag förklara. Vi är mer åt det liberala hållet. "Jahaa, fålkparrtiet?" Näää... Det slutade i en lång diskussion om skatter och den personliga friheten och vi skildes åt någorlunda överens om att varken socialdemokraterna eller folkpartiet är lika med politiken eller liberalismen i Sverige.
Att säga att du är liberal i dag betyder ingenting, förutsatt att du inte säger det i rätt kretsar till personer som vet vad du menar. I mina ögon är det en jäkla skillnad mellan att vara liberal i klassisk mening och att vara folkpartist. Jag betraktar mig själv som nyliberal men använder hellre begreppet frihetlig - framför allt för att frihetlig på ett enkelt sätt beskriver min livsåskådning om vår rätt att leva efter eget huvud. Jag ser nyliberalismen som en avlägsen utopi, ett mål att sträva mot, en upplyst fyr långt borta i horisonten.
Tyvärr tenderar skatterna att bli en mycket dominerande fråga bland liberaler och allmänborgerliga. Det är givetvis viktigt att successivt få ned skatteuttaget för att minska det offentliga åtagandet, men den där skattesänkningen förlorar snabbt i värde om vi samtidigt utsätts för utökad kontroll och övervakning, fler pekpinnar i vårt privatliv och mer moralism och förmynderi. Där arbetar både vänster- och högerpolitiker hårt för att överträffa varandra - och de konservativa politikerna ställer sannerligen inte upp på Elise Claesons motto att människan duger som hon är.
Den som bara vill leva sitt liv och bli lämnad i fred, har i dag inget reellt politiskt alternativ att vända sig till.
Att få bli lämnad i fred. Borde det vara så kontroversiellt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar