Du har inget att skämmas för

I juletider skapas alltid ett motsatsförhållande mellan shopping och mat i överflöd å ena sidan och de ensamma, de hemlösa, de socialt utsatta och människor på flykt undan krig å den andra. I år, efter en höst av ett rekordstort asylmottagande, har frågan varit särskilt aktuell. Kontentan av resonemanget är att vi som har en bra jul ska ha lite dåligt samvete för det.

Kyrkan har i alla tider fördömt frosseri. Den är starkt tillväxtkritisk och oförmögen att begripa hur vi skapar ett samhälle där flertalet får det allt bättre ekonomiskt. Det är väl heller inte kyrkans roll att förstå sådant, men givet dess bristande kunskaper borde den kanske inte ha en så hög svansföring.

Vi påmindes om detta i går på självaste julafton när en företrädare för Svenska kyrkan uttalade sig i TV. Hon ansåg att vi svenskar har en bra välfärd och att vi måste "dela med oss av vårt överflöd" till världens utsatta. Inte bara genom bistånd utan genom att dessa människor får komma till Sverige och få del av den svenska skattefinansierade välfärden.

Kyrkan kanske inte förstår, alternativt inte bryr sig, om att skattekraften sjunker när andelen lågproduktiva i samhällsekonomin ökar. När allt fler betalar allt mindre i skatt har vi två alternativ: höja skatten och på sikt skada landets konkurrenskraft eller sänka välfärdsambitionerna. Gissningsvis vägrar kyrkan det andra alternativet eftersom det ju är vår välfärd vi ska dela med andra.

Att argumentera mot kyrkans känsloargument är inte lönt. Däremot säger dessa perspektiv något i dag när komiker och krönikörer fallerar fullständigt i allt vad logik heter och även normalt sett intelligent folk faller till föga för dessa enkla och rent av idiotiska förklaringsmodeller. Emotionella argument och bisarra paralleller har blivit vardagsmat i svensk offentlighet.

Detta fördummar en oerhört viktig diskussion om hur Sverige som land ska klara av att upprätthålla en god sjukvård, en bra skola, ett fungerande rättsväsende och andra grundläggande funktioner i ett modernt samhälle samtidigt som andelen som får mer än de bidrar med ökar.

Här och nu, i juletid, är det dock viktigt att slå fast en sak: vårt julfirande är, vad Henrik Schyffert eller Fredrik Virtanen än säger, inget att skämmas för. Att du handlade presenter och gav till dina nära och kära var inget som drabbade syriska flyktingar utan något som bidrog till den svenska tillväxten och därmed det svenska samhället på sikt.

Du har ingenting att skämmas för. Så ta en skumtomte till, häll upp glöggen, krama din familj och hugg in på syltorna. Det är du värd. 

Läs även:
Tino Sanandaji, Hanif Bali

Kris som normaltillstånd

Regeringen skjuter i sin tilläggsbudget till 9,8 miljarder extra till kommuner och landsting för att klara det som finansministern kallar "en akut krissituation". Glädjen är påtaglig ute i kommunerna, men ansvariga kommunpolitiker borde besinna sig lite. Prövningen har nämligen bara börjat.

Det är en sak att pumpa in skattemiljarder i den akuta mottagningsfasen när människor i bästa fall måste placeras på svindyra asylboenden. Det kan man naturligtvis göra under en period utan att det får långtgående konsekvenser för samhällsekonomin i ett bredare hänseende.

De stora problemen (eller "utmaningarna", som det heter på nyspråk) kommer senare. Efter två år går etableringsansvaret för de nyanlända från staten till kommunen. Då kommer den första smällen. Även här kan regeringen parera med några extra miljarder.

Men det är först om fem till tio år som den riktiga notan för kalaset kommer att synas i den kommunala ekonomin runt om i landet. När det visar sig att asylinvandrarna som skulle lyfta välfärden i stället går arbetslösa och belastar kommunernas budgetar. När en underdimensionerad och ostrukturerad svenskundervisning för invandrare som redan fungerar dåligt (ofta uselt) inte lyckas förbereda invandrare för det arbetsliv som kräver goda kunskaper i svenska. När vi ser effekterna av personalflykten från vården, skolan och omsorgen. Då kommer vi se resultaten av dagens politik.

Jag vill inte svartmåla eller hävda att allt är kört. Det är det givetvis inte i någon deterministisk mening. Men vi måste vara realistiska i våra förväntningar på vad asylinvandringen kan bidra med ekonomiskt, och när vi prognosticerar kan vi egentligen bara gå efter hur det har fungerat hittills.

Statistiken är väldigt tydlig: Sverige har misslyckats med integrationen i tider av betydligt mindre invandring än den vi nu genomlever. Vad tyder realistiskt på att resultaten ska bli avsevärt bättre denna gång?

Det är förstås ingen slump att områden som tidigare tagit emot många asylinvandrare går knackigt ekonomiskt. Malmös urusla ekonomi kan betraktas som ett framtidsscenario för många kommuner. Oundvikligen slår en ökad börda för att försörja arbetslösa mot välfärdens kärnverksamheter, ty det är i den största kakan som kommunerna och landstingen kommer tvingas skära. Oriväckande nog är det inom skolan, primär- och akutvården samt äldreomsorgen som resursbristen redan i dag är skriande.

Ett avsevärt förvärrat ekonomiskt läge med stora skattehöjningar på många orter är att vänta. Människor kommer alltså få betala mer för att få mindre.

Krisen är välfärdsstatens, och den är ingalunda tillfällig. Detta är inte början på slutet, kanske inte ens slutet på början. Risken för att krisen blir ett normaltillstånd är uppenbar. Och då kan det knappast ens kallas kris längre utan ett nytt slags vardag.

Klicka för större bild.

En dödlig cocktail

Miljöpartiet går som tåget i opinionen. Efter att ha blivit andra största parti i EU-valet går partiet in i valrörelsen med stort självförtroende. Gustav Fridolin och Åsa Romson har båda en ypperlig chans att titulera sig minister efter valet.

Miljöpartiet har under lång tid varit mediernas gullegrisar. Dels har partiet starkt stöd bland journalister, dels har MP kommit att betraktas som något slags snällt tredje alternativ i svensk politik. Medan Socialdemokraterna och Moderaterna träter om skatter och bidrag kommer Miljöpartiet in från kanten och vill rädda miljön. Någon emot?

Även om MP månne inte är riktigt lika stolligt i dag som det var innan det kom in i riksdagen, råder föga tvekan om att det är ett radikalt vänsterparti med direkt samhällsfarliga förslag. I korthet går partiets politik ut på att vi ska arbeta så lite som möjligt och beskattas så mycket som möjligt.

MP är inte ensamt. Det som utmärker alla vänsterpartier är att de vill fördela det värde som en borgerlig tillväxtpolitik har möjliggjort. Det blir därför absurt när såväl MP som V och Fi räknar in värdet från dagens ekonomiska politik i sina reformförslag och samtidigt föreslår allt från skattechock på arbete till nolltillväxt. Det går naturligtvis inte ihop någonstans.

Men väljarna tycks inte så nogräknade. Miljöpartiet har inte pressats nämnvärt om samhällseffekterna av nolltillväxt tidigare, och lär inte behöva oroa sig för det i höst heller (Fi har tagit intryck av detta ointresse för trovärdiga ekonomiska förslag när de arbetat fram sitt så kallade ekonomiska program).

Socialdemokraterna har i alla fall förstått att samhället behöver tillväxt, att vissa skatter är särskilt skadliga och att skattekvoten inte kan pressas upp hur mycket som helst utan att det får väldigt negativa effekter.

Men partiet är inte statsbärande längre utan kommer tvingas ta in andra partier i regeringen vid en valseger. Miljöpartiet står först i kön, och vill det sig illa har sossarna inget annat val än att ge några ministerposter även till Vänsterpartiet.

Det är en potentiellt dödlig cocktail. Jag tror inte att Stefan Löfven sover särskilt gott om natten.


Läs även:
HAX

En bättre värld

Trots att vi ofta intalas om motsatsen har världen på många sätt blivit en bättre plats att leva på. Det finns en tydligt negativ utveckling rent politiskt, men den förtjänar en egen bloggpost. Denna handlar om tillväxtskepticismens idioti.

Hans Rosling har blivit den positiva motrösten i en kakafoni av negativism och pessimism, inte sällan påeldad från vänsterhåll, om tillståndet i världen. Rosling visar med konkret statistik, snillrikt illustrerad genom Gapminders grafik, att fattigdomen faktiskt minskar, att barnadödligheten sjunker och att många så kallade u-länder inte alls är så långt efter oss stolta i-länder som vi vill tro. De är i en catch up-fas, men många är redan på väg ikapp på ett antal områden.

Det är inte direkt biståndets förtjänst att fattigdomen minskar. Det handlar om satsningar på rätt områden, inte passivt stöd från utlandet. Grunden i fattigdomsbekämpningen är tillväxt. Kina gick från fattig jordbruksnation till världens andra största ekonomi (och världens största bilmarknad) genom att steg för steg öppna upp sin ekonomi och genom att inte bara tillåta utan även uppmuntra privat rikedom. Máo Zédōngs (毛泽东) porträtt må hänga över Himmelska fridens port och hans lik ligga i mausoleet på torget tvärs över gatan. Men Kina är i dag ett helt annat land med en helt annan plan än under Máos dagar. Och utanför ordförandens mausoleum säljs plastblommor som läggs vid en staty av den gamle tyrannen för att sedan samlas in och säljas på nytt. Allt i sann kapitalistisk anda.

Till skillnad från i Sverige andas inte kineser avundsjuka när de ser grannen i en Mercedes. De tänker att en sådan bil ska de minsann också ha i framtiden. Det gäller bara att jobba hårt. Och jobbar gör de, kineserna. Mer än vad många svenskar kan föreställa sig.

Tillväxtkritikerna vädrar morgonluft med jämna mellanrum. De kräver ett annat samhälle. De kräver nolltillväxt för "naturens skull". Men Kina är ett tacksamt exempel på vad årlig ekonomisk tillväxt kan åstadkomma när det gäller fattigdomsbekämpning. Tillväxten har legat på tvåsiffriga tal under lång tid och har nosat på 9 procent när flera av Europas ekonomier har minustillväxt och även annars så framgångsrika Sverige bromsar in. För 2012 tror Kina på en tillväxt på 7,5 procent, en nivå som är nödvändig för att jobben ska bli fler till den massiva befolkningen. Med tillväxten följer inte bara konsumism och prylmani utan även teknologisk utveckling som på sikt gynnar miljön, inte förstör den.

Samma recept som fungerat i Kina fungerar även i Indien, Afrika och Brasilien. Tillväxten i sig löser inte problemen, men den är en grundförutsättning för att fattigdomsbekämpningen alls ska kunna komma igång. Att motsätta sig en tillväxtpolitik är att be om permanentad fattigdom. Inga enprocentsmål i bistånd kan ersätta liberaliserade marknader, värn om privat egendom och en uppmuntran till människor att jobba och bli rika.