Försvaret är fortfarande nedprioriterat

Regeringen vill satsa på försvaret. Ubåtsjakten och militäriseringen av Gotland ges prioritet. Det var nyheten som basunerades ut i går. Sex miljarder kronor extra ska det satsas.

Det låter som mycket pengar, men det är ett tillskott över fem år vilket gör den årliga utgiftsökningen tämligen återhållsam. Försvarsmakten har begärt 16 miljarder under fyra år, alltså fyra miljarder årligen, för att klara sitt grunduppdrag. Det är jämförbart med de 18 miljarder som Migrationsverket har begärt i ökade anslag för de närmaste fem åren.

Alliansens försvarspolitiker beskriver satsningen, trots att den överträffar den som Alliansen lade i regeringsställning, som "för lite, för sent". De borgerliga visar prov ett stort hyckleri och visar på den uppenbara skillnaden mellan att sitta i regering och att vara i opposition. I regeringsställning kallade den borgerlige statsministern det svenska försvaret för "ett särintresse". Alliansen valde att bortse från det förändrade omvärldsläget. Hemmaförsvaret krympte och satsningar gjordes i stället på utlandsuppdrag.

Försvarsminister Peter Hultqvist verkar vara en reko man. Men på frågan om regeringens satsning täcker försvarets behov svarar han att han inte vill spekulera i det. Det är ett väldigt märkligt svar. Ska inte behoven vara själva utgångspunkten för vilka och hur stora satsningar som görs?

Hultqvist vore inte socialdemokrat om han inte ställde försvarets resursbehov mot skolans, vårdens och omsorgens. Men det känns som en dum jämförelse. Statens grunduppgift är faktiskt att säkra den territoriella integriteten. Detta uppdrag kan en stat, om den vill fortsätta existera, aldrig kompromissa från.

Den svenska försvarsmakten borde därför få alla de resurser den begär. Den är, till skillnad från väldigt många andra utgiftsposter i statens budget, inget särintresse.