Behovet av etiketter

I dag landade Stefan Löfven i Beijing för att möta både premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping.

Varje gång en svensk statsminister eller regeringsföreträdare åker till Kina ställs frågan om huruvida denne kommer att ta upp en diskussion om mänskliga rättigheter. Det anses viktigt att markera var Sverige står och framför allt att sätta etiketter på andra länder.

Frågan är vad det ska tjäna till. De svenskkinesiska diplomatiska relationerna går tillbaka till 1950. Kina vet mycket väl var Sverige står.

Göran Persson fick liknande frågor, då främst rörande den så kallade Guantánamosvensken Ghezali men också Irakkriget i stort, när han skulle besöka George W Bush i Washington. Persson lyfte frågan om Ghezali, och denne släpptes också senare. Men att börja orera om Irakkriget fann han inte konstruktivt. Att göra en demonstration och ägna sig åt plakatpolitik kommer bara att reta värden och inte leda framåt ett enda steg.

För en god diplomat som strävar efter goda relationer även med länder vars politik det går att ha stora invändningar mot, är det kontraproduktivt och självmålsaktigt att sätta etiketter och därmed riskera att allvarligt skada relationerna. Bara för att få säga det alla redan vet, nämligen att Kina är en diktatur.

Löfven säger att alla kan vara lugna, Sveriges relationer med Kina kommer vara fortsatt goda. Efter Margot Wallströms utspel och efter alla turer med den svajiga 38-procentsregeringen under senare tid, där löften plötsligt inte är löften längre, är det uppenbart att ingen kan vara riktigt lugn.

Man vet kort sagt aldrig vad som kan bli nästa steg hos regeringen Löfven.