Ett avbrott från svensk sockerkost

Många som invandrar till Sverige från Asien går upp i vikt när de anammar den svenska kosten bestående av ohemula mängder mejerivaror, spannmål och socker.

Jag började själv få något kilo för mycket av slappt kött både här och där och beslöt att göra någonting åt det - detta utan att lägga en halv förmögenhet på gymkort eller varje kväll på långa löprundor.

Vill man förändra sin kropp är kosten det första man bör titta på. Det brukar sägas att den står för 75-80 procent av förändringen - resten är träning. En som hänger kvällarna i ända på gymmet kommer jag aldrig att bli. Lyckligtvis finns det andra metoder, nämligen att träna hemma. 15-20 minuter varje dag hinner alla med.

Det finns många alternativ för den som vill förlora några kilon och/eller få en finare kropp. LCHF och 5:2 är de det pratas mest om just nu. Jag valde paleolitisk kost, även känt som stenåldersdiet. Det betyder: inga mejerivaror, inget spannmål, inget socker. Ej processat kött. Mer grönsaker, mer rotfrukter på tallriken. Och massor av ägg har det blivit.

För mig som älskar bröd och princip levt på mjölk, ost och filmjölk till frukost i många år kändes det till en början som ett stort steg. Men snart insåg jag att jag inte längre saknade filen, mjölken eller osten och att det mesta i grunden handlar om vanor. Inte behov.

Att kapa bort sockret ur kosten var lite knepigt till en början. En titt i kylskåpet visade att det mesta innehöll socker. Bort med ketchupen, senapen och kaviaren. Bort med alla chilisåser på flaska. Fram med kokosgrädde, kokosmjölk, grönsaker och kryddor.

I dag, när en åtta veckor lång alkohol-, socker-, mejeri- och spannmålsfri tid är till ända inser jag att jag inte bara har tappat onödiga kilon och börjat få en mer vältränad kropp, utan att jag också vunnit ett nytt perspektiv på mat.

I dag fascineras jag av att så många stoppar i sig vad som helst utan att tänka efter vad det är. Jag var precis likadan. Att leva på paleolitisk kost tvingade mig att faktiskt titta på innehållsförteckningen och fundera ett slag över vad jag åt. Det kan ju tyckas ganska naturligt att bry sig om vad man äter, men det är uppenbarligen inte särskilt många som gör det.

Nu är inte detta en predikan för andra att följa den "rätta vägen". Alla måste få göra precis som de själva vill. Men för mig var paleolitisk kost en ögonöppnare och en väg till ett piggare och sundare liv. Jag är faktiskt överraskad att det gav ett så tydligt resultat på så kort tid.

Men i kväll blir det både vin och ostbågar.

Den eviga sockerskatten

I DN i dag står att läkaren och professorn Claude Marcus vill att staten "griper in" och försöker hejda svenska folket från att bli ännu fetare. Punktskatt är svaret, enligt Marcus (som varit ute i dessa frågor i media tidigare).

Googla på "sockerskatt" eller "skatt på fet mat" och du blir genast varse att detta ingalunda är ett nytt påfund. Det har diskuterats länge, och inte sällan är det just läkare som är ute och kräver krafttag, skatt och lagstiftning.

Enligt Claude Marcus blir vi "lurade" att köpa mer av exempelvis stora lösgodispåsar (vill han månne lagstifta om hur stora påsarna får vara?). Snacka om att idiotförklara människor.

Det finns heller ingen trovärdighet i uppfattningen att skatt på ohälsosam mat, godis och läsk skulle göra någon skillnad. McDonald's, exempelvis, går minst lika bra under lågkonjunkturer när människor har ont om pengar som annars.

Fetma är en socioekonomisk fråga. Det är inte så att välutbildade höginkomsttagare är de som äter mest onyttigt - tvärtom. Det är lågutbildade låginkomsttagare som har den onyttigaste livsstilen. De som har minst råd till det äter alltså mest på McDonald's och trycker i sig sockerbomber på kvällar och helger.

Därutöver finns givetvis även en frihetsaspekt. Hur stora befogenheter ska egentligen staten ha att styra över våra liv? Måste inte vi myndiga människor få fatta våra egna beslut och ta konsekvenserna av dem?

Tyvärr tycks läkarna ständigt ligga vid frontlinjen för statliga ingrepp.

Att drabbas eller inte drabbas

Förekomsten av fetma bland gravida ökar, berättar flera svenska medier i dag. SVT Text rubriksätter dock nyheten på ett alldeles eget sätt: "Allt fler gravida drabbas av fetma".

Övervikt är ett bekymmer för många människor. Vissa har väldigt lätt för att gå upp i vikt, vilket säkert delvis kan förklaras genetiskt, medan andra tycks kunna vräka i sig hur mycket onyttigheter som helst och ändå inte lägga på sig ett gram.

Men även om genetiska förklaringar finns, beror fetma för flertalet på en ohälsosam livsstil. Man äter för mycket och rör sig för lite, helt enkelt. Och om man äter 400 påsar ostbågar årligen kommer det att få konsekvenser i form av bland annat övervikt.

Fetma är således inget man "drabbas av" (lika lite som missbrukare "halkar dit" eller bara "hamnar i" missbruk utan särskild anledning). Att drabbas av något implicerar nämligen att man står utan skuld eller ansvar, vilket väldigt sällan är fallet för överviktiga människor (eller personer som missbrukar något för den delen). Man har gjort ett val helt enkelt, och det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Jag säger som Magnus Betnér i det här fallet: varför ska överviktiga skämmas? Det är fint att vara lite tjock! Det betyder i alla fall att man lever.

Bli din egen expert

I dagens expertdominerade samhälle förväntas vi lyssna på barnexperters råd om hur vi ska uppfostra barnen, kostexperter för att veta hur vi ska äta, träningsexperter för att veta hur vi ska träna och så vidare. Vi bör ständigt vara uppdaterade på det senaste. Tänk om vi gör fel?

Kostråd dyker ständigt upp. Vi hinner knappt smälta det ena förrän det kommer ett nytt. För att inte tala om allt som orsakar cancer ena veckan för att nästa motverka hjärt- och kärlsjukdomar. Det finns en ganska tydlig inriktning på informationen: allt som är roligt är förmodligen också farligt. Bäst är därför att avstå. Så när forskningen visar att ett halvt glas vin om dagen är bra för kärlen gnisslar folkhälsoexperterna tänder.

Enligt en ny svensk-amerikansk studie kan köttdieter (eller snarare proteinrik kost) orsaka stroke och hjärtsjukdomar. Låter ju trist för alla köttälskare. Men även om undersökningens resultat skulle vara sanna: bör vi bry oss?

Jag äter chips, godis, dricker öl ibland och rör antagligen på mig för lite. Men det är mina val. Jag tycker helt enkelt att det är roligare att se en film, skriva eller läsa en bok än att springa i motionsspåret. Jag tror inte att jag är ensam om att inte riktigt känna mig hemma i den träningshysteri som råder i Sverige, kanske i synnerhet i Stockholm. Här har Sats blivit den nya kyrkan och självfallet ska varje besök noga registreras som statusuppdatering på Facebook för att inkassera beröm från vänner och ytligt bekanta. 

Många problem som diskuteras livligt i vår tidsålder är rena välfärdsproblem. Depressioner ökar i västvärlden och expansiva ekonomier som Kina där människors levnadsstandard ökar. Med materialism, oändliga valmöjligheter och ökad frihet kommer också beslutsångest och det ofrånkomliga i att ständigt jämföra sig med andra och känna sig otillräcklig. Med välstånd kommer överflöd och bekvämlighet och därmed fetma.

Allt detta är mänskligt. Men det är i grunden inte ett politiskt problem utan något som måste lösas på individnivå. Det finns dock alltid personer som vill göra sina egna bekymmer och utmaningar till ett samhällsproblem. Den egna övervikten är samhällets ansvar - inte kan det väl bero på alltför många fikabesök eller lite för många chipspåsar och timmar framför TV:n?

Övervikten har mycket riktigt blivit en politisk fråga. I världens fetaste land, USA, skrivs på sina håll antalet kalorier ut på snabbmatsmenyerna. Vissa politiker vill lagstifta om detta. Vem kan annars lista ut att ständiga besök på snabbmatsrestauranger kombinerat med lite för många timmar bakom ratten kan resultera i övervikt? Folkhälsopolitiken är per definition moraliserande, men sällan nämns hur infantil den också är. 

Med ett växande antal överviktiga vet medierna att diettips och undersökningar om övervikt intresserar alltfler. Således beställer SVT en undersökning i vilken svenska folket tillfrågas om det är bra eller dåligt med ekonomiska styrmedel för att stävja fetma (läs fettskatt). Jo, det är bra, tycker ungefär hälften. Politikerna är dock, av högst rationella skäl, ointresserade och utmålas därför som svikare alternativt fega i nyhetsinslagen.

Staten kommer även fortsättningsvis vilja styra vad du stoppar i dig och komma med påpekanden att det är bättre att motionera än att spela TV-spel. Läkare, dietister och kollektivister kommer även framgent föreslå skatter på sådant som är gott och onyttigt och förvänta sig att du lyssnar på deras expertråd.

Bli expert på ditt eget liv i stället. Bestäm hur du vill ha det. Och ta konsekvenserna av dina beslut. Svårare än så behöver det inte vara.

Du är vad du kostar

Fettskatt har varit på tapeten i ganska många år. Alla vet ju att överviktiga människor potentiellt sett kostar samhället mer pengar än normalviktiga. Därför måste fetman bekämpas på något sätt. I Sverige blir det första man kan tänka sig naturligtvis en skatt.

Den universella välfärdsmodellen får konsekvensen att det hela tiden måste hållas koll på vad invånarna kostar den gemensamma kassan. I förlängningen leder detta till ett kontroll- och förbudssamhälle där människor pekas ut som tärande eller närande. Rökare och överviktiga är måltavlor just nu. Vilka blir måltavlor i morgon?

Vad får vi kosta?

När något av det första som hörs från inrikespolitiskt håll är förslaget om en skatt på överviktiga inser man snabbt att Sverige inte har förändrats ett dugg när 2010 blivit 2011. Centerpartisten Stefan Hanna vill att överviktiga ska betala en extra skatt eftersom de "belastar samhället mer än normalviktiga".

Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?

Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.