En bortskämd generation

Nya larmsiffror hävdar att var tionde ungdom tycker att livet är meningslöst. En tredjedel uppfattar livet som svårt, fyra av tio känner sig stressade. Och så vidare.

Lena Hök, Skandias "hållbarhetschef", menar att Sverige som välfärdssamhälle borde ha högre ambitioner. Så här kan vi ju inte ha det. Bris bekräftar bilden av barn och ungdomar som utsatta med självskadebeteende och depression som följd. Sedan tidigare vet vi att förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn och unga ökar.

Varifrån kommer kraven? Inte från skolan, där kunskapsnivåerna har sjunkit stadigt i både grundskola och inom högre utbildning och vi ser en gymnasiefiering av universiteten. Inte heller från föräldrarna, som curlar sina barn som aldrig förr. Jag tror att det handlar mer om en föreställning hos unga att redan från vuxenlivets början ligga i topp och bräcka sina vänner - både vad gäller utbildning, lägenhet och allmän standard.

Många unga bor hemma för att spara ihop pengar till en bostadsrätt. De ska alltså börja sitt vuxenliv i en egen lägenhet. Jag, och många med mig, började våra vuxenliv som inneboende. Vi arbetade oss upp bit för bit.

Alla känner någon gång prestationsångest. Alla jämför sig med andra och mår dåligt av det. Det finns alltid någon som har lite mer, alltid någon som har lyckats lite bättre. Med åren lär man sig emellertid att fokusera på sig själv och sluta snegla så mycket på grannar och bekanta. Deras liv är deras, mitt är mitt. Därmed inte sagt att det är lätt eller att man någonsin upphör med att titta på hur andra har det. Men har det inte alltid varit så? Var våra föräldrar och farföräldrar helt ointresserade av hur grannen, klasskompisen eller arbetskollegan hade det? Upplevde de inte press i skolan och på jobbet?

Dagens unga har det bättre än alla tidigare generationer. Åtminstone om man ser till materiell standard, valmöjligheter, chans till utbildning och självförverkligande samt möjlighet att forma sitt eget liv. Det är tämligen viktiga komponenter för att må bra. Unga har kort sagt aldrig varit friare. Men föräldrars curling gör många en otjänst då det gör dem oförberedda på den verklighet som väntar när navelsträngen klipps. Det är inte så konstigt att detta leder till stress. Det har dock inget med välfärdssamhället att göra.

Det hävdas ofta att pressen på unga är större än någonsin tidigare och att detta ligger bakom de oroväckande ohälsotalen. Själv ser jag en bortskämd generation som har fått alla chanser i världen men klagar ändå. Jag vill inte raljera över enskilda ungas psykiska ohälsa. I enskilda fall kan den bero på många olika faktorer.

Men till stor del har det sannolikt att göra med fel förväntningar på vad livet ska vara. Livet är inte bara champagne och glamour, nya smarttelefoner, ett välbetalt arbete, en bostadsrätt i innerstan, lyxbröllop, resor till avlägsna länder, en vältränad kropp, fina middagar med vännerna, surdegsbröd och ett konstant lyckoflöde på Facebook.

Om man har som mål att leva upp till allt detta är det inte konstigt att det blir både stressigt och jobbigt. Och kanske också en smula meningslöst. Ty den där lägenheten i stan, den fina utbildningen eller det glammiga utelivet säger faktiskt ganska lite om hur människor mår inombords. Ändå är det just ytan, det som andra ser, som många jagar.

Det finns oräkneliga saker att stressa upp sig över. Jag tror att det skulle göra många ungdomar gott att stanna upp för ett ögonblick och titta på sig själva utifrån. Ta en paus och njuta av att de lever i ett av världens friaste länder. Men förmodligen är de för upptagna med att statusuppdatera på Facebook för att hinna med det.