Det tysta samhället

Vad får man säga i Sverige? När liberaler och konservativa hävdar att vissa saker inte får sägas brukar nyvänstern kontra med att det inte finns något åsiktsförbud. Man får visst säga vad man vill om invandring, feminism och islam - men man måste vara beredd på att få mothugg.

De missar förstås poängen. Poängen är inte att det skulle vara förbjudet i lag att kritisera dagens migrationspolitik, att hävda att det finns allvarliga hedersinslag i islam som måste bemötas eller att jämställdhetspolitiken har spårat ur. Nej, poängen är att det väntar ett tungt socialt straff för den som yttrar "fel" åsikt i dessa frågor. Därför väljer många att avstå. De väljer tystnaden.

För att passa in i dagens politiska och medieklimat ska man helst: kalla sig feminist, brinna för hbtq-frågor, vara för "öppenhet" utan att veta vad det egentligen betyder, anse att kvinnor och utrikes födda är strukturellt diskriminerade i det svenska samhället och inte minst sätta en stolthet i ett ointresse för ekonomiska realiteter.

Avviker du från något av detta kommer du ifrågasättas. Avviker du från samtliga är du paria. Detta drabbar människor på alla nivåer - även en företagsledare som Jens Spendrup hamnade i skottgluggen när han valde att kalla sig "humanist" i stället för "feminist". Ifrågasätter du dagens migrationspolitik är du "rasist" eller "nyfascist". Kritiserar du feminismen är du "ett rötet pisshuvud". Det finns rent av exempel där personer inom den radikala feminismen gått samman i sociala medier för att få antifeminister sparkade från jobbet.

Invandringsfrågan är nog den allra hetaste just nu, och här ser vi hur en perfekt storm av stolligheter har lett till ett krampaktigt, nervöst och hyschande debattklimat. Nyvänsterns kulturrelativism, teorin om att människor med viss hudfärg är "rasifierade" och inte minst den fixa idén om att vi hela tiden måste förhålla oss till vad som kan tänkas "gynna SD" innan vi öppnar munnen har förlamat oss och lagt en blöt filt över debatt- och diskussionsklimatet i Sverige. Det är oerhört olyckligt. Och skadligt.

Även ord blir tabu. När två moderater ifrågasätter Sveriges förmåga att ta emot så många asylsökande som nu, undviks noggrant ordet "volymer". Det ordet fick nämligen dåvarande migrationsministern Tobias Billström på tafsen för, och sedan dess används det inte.

Varför har sakfrågor upphört att vara relevanta? Varför är positionering, ordval och etikettering av meningsmotståndare viktigare än att tänka högt och finna lösningar på existerande problem?

Det värsta är att metoderna fungerar. Människor anpassar sig. Såväl toppolitiker som myndighetstjänstemän och journalister väljer väldigt noggrant hur de uttrycker sig och positionerar sig. Ja, även polisen, som numera inte beskriver hur misstänkta förövare ser ut (annat än detaljer om klädseln) om de har utländskt ursprung. Polisen har även efter kritik slutat att hävda att det omsätts en hel del pengar i de romska tiggarlägren.

Vilket samhälle får vi när inte ens poliser, generaldirektörer och journalister vågar säga som det är av rädsla för en offentlig avhyvling av politiskt korrekta tyckare? Jag är rädd att vi får ett tyst samhälle. Ett samhälle där vissa självklarheter inte får sägas, där människor håller inne med sina åsikter och där klyftan växer mellan vad som uttrycks i medierna å ena sidan och vad medborgarna tycker och tänker å den andra. Så eroderar man effektivt förtroendet för både politiken, journalistiken och i förlängningen samhällets institutioner.

Samtidigt kan man inte bara skylla denna situation på Twittermaffian. Inte minst polisen måste faktiskt stå över det politiskt korrekta och våga bli kritiserad ibland, hur orättvis kritiken än är. Det kan inte vara polisens uppdrag att vara omtyckt av alla.

När jämställdhetsdebattören Pär Ström meddelade att han efter år av hån, hat och förlöjliganden drog sig ur debatten, bemötte Katerina Janouch det med lättnad och glädje. En avvikande röst hade tystnat. Det var tydligen något att fira.

Jag undrar vad denna inställning gör med vårt samhälle på sikt. När tystnad blir att föredra framför en livlig debatt. När trånga åsiktskorridorer anses bättre än höga tak. Vilka åsikter och ord blir tabu i morgon?