Om samvetsfriheten

En barnmorska som vägrat att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sin tro har fått förnyad uppmärksamhet i dagarna. Fallet ska nämligen upp i Arbetsdomstolen.

Ett skäl till den stora mediala uppmärksamheten är inte så mycket principfrågan som att en amerikansk pro life-grupp har valt att stötta barnmorskan i ärendet. Detta har upprört något oerhört. Abortmotståndare driver ett fall i Sverige!

Som om lobbygrupper var något nytt eller ens negativt i sig. När hörde vi senast stora svenska medier ondgöra sig över att grupper som Fatta!, Kvinnolobbyn med flera aktivt drivit kravet på en förändrad sexualbrottslag för att få på plats ett så kallat samtyckesrekvisit? Eller när feministiska aktivister demonstrerat utanför domstolar efter frikännande domar i uppmärksammade våldtäktsmål? Det dessa grupper gör är att lobba för en förändring. Amerikanska ADF hjälper barnmorskan ekonomiskt.

Det händer titt som tätt att tron krockar med arbetet. Nyligen hade vi ett fall där en muslimsk tandläkarstudent förvägrades täcka sina armar av hygienskäl. Fallet blev ett diskrimineringsärende, och DO hävdade att arbetsgivaren "begränsar de här beslöjade muslimska kvinnorna från möjligheten att utbilda sig och arbeta inom vården" (att likställa tandläkaryrket med hela vården kan tyckas lite märkligt). Tingsrätten gick på DO:s linje och studenten fick rätt att täcka armarna och ett skadestånd på 5000 kr. I ett liknande parallellt fall med en färdigutbildad tandläkare kräver DO ett skadestånd på 100 000 kr. Om den tidigare domen blir vägledande lär DO vinna även denna gång.

I fallet med den kristna barnmorskan är förståelsen från samhället emellertid liten. Det är korrekt att det rör sig om lite olika fall - tandläkarstudenten och tandläkaren har inte vägrat utföra vissa arbetsuppgifter - men principiellt är fallen desamma, även om endast det ena får ledarskribenter att rycka ut och kräva att personen i fråga bör förbjudas att arbeta inom sitt gebit. Sådana krav hörs inte när brevbärare vägrar att dela SD-reklam eller när restauranganställda vägrar att arbeta under vissa event.

För mig är frågan ganska enkel. Om du av något skäl inte kan utföra de arbetsuppgifter som jobbet kräver, då får du söka ett annat jobb. Arbetsgivaren måste få avgöra vad som krävs och vilka regler som gäller på just den arbetsplatsen. Oavsett om det handlar om att inte bära religiösa symboler, att hälsa på alla genom att ta i hand, att inte skyla ansiktet eller att klä sig i lila sparkdräkt under arbetstid.

Svenska mediers dubbelmoral är besvärande. Vad den bottnar i är upp till var och en att bedöma, men det är svårt att inte dra slutsatsen att personer behandlas olika beroende på om de är kristna eller muslimer. Ibland är förståelsen lite större, och DO driver helhjärtat frågor för den ena gruppen.

Sverige som sekulärt samhälle ska hålla hårt på religionsfriheten, men poängen med ett sekulärt samhälle är att religionen inte ska prägla vare sig politik eller arbetsliv. Det är fritt fram att tro på vad du vill, men det övriga samhället ska inte behöva anpassa sig efter just din tro.

Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

Ibland passar de liberala värdena

[E]tt fritt samhälle bygger faktiskt på att vi inte lagstiftar mot allt vi ogillar, att den goda smaken eller den allmänna opinionen inte nödvändigtvis tvingas på alla. 

Dessa kloka ord skulle nog varje sann liberal skriva under på i sömnen. Att politiker ska låta människor vara i fred i största möjliga mån, att vi inte med lagstiftning ska söka rensa bort allt i samhället som anses äckligt, motbjudande eller olämpligt bara för att vi känner så, är en viktig liberal princip.

Det är därför så förvånande att ovanstående citat är hämtat från Aftonbladets ledarsida. Mindre förvånande är däremot att texten skrevs i ett försvar av burkinin.

Nog får det sägas vara ett intressant sammanträffande att denna ledarredaktion fann det nödvändigt att plädera för en generell liberal hållning i lagstiftarens förhållande till den enskilde just när ett burkiniförbud implementerats i ett västland.

Vi såg inga sådana tendenser när Sverige förbjöd köp av sexuella tjänster eller varje gång ett förbud mot "sexistisk" reklam föreslås av något av riksdagspartierna eller någon obskyr kvinnoorganisation.

Det måste vara en ren slump att tidningen finner det viktigt att dra sin liberala lans i just denna fråga just nu. Eller så är det så enkelt som att Aftonbladets liberala fernissa är försvinnande tunn. Den får ju inte komma i vägen när tidningen de facto vill förbjuda sådant den inte gillar.

De liberala värdena passar bara ibland.

En skev debatt

Minns ni hijabuppropet? Uppgiften att kvinnor fick sina slöjor avrivna, och tendensen i vissa västländer att gå mot ett förbud mot heltäckande slöja, resulterade i en solidaritetsaktion i Sverige. Människor, kända som okända, fotograferade sig i slöja som ett stöd för rätten att bära den.

Jag tycker att folk ska få bära vilka kläder de vill. Men det uppropsdeltagarna missade, eller snarare valde att ignorera eftersom det nog blev lite för komplicerat, var det kvinnoförtryck som ligger bakom många kvinnors slöjor. Långt ifrån alla bär den frivilligt. De bär den för att män vill att de ska bära den. För att deras religion tvingar dem. För att de inte har något val. (Det gäller för övrigt i ännu högre grad minderåriga.)

Nu har vi fått en uppföljare till denna diskussion: burkinin. Det franska beslutet att förbjuda denna heltäckande baddräkt har lett till en stormig debatt även i svenska medier. Aftonbladet, SVT och flera andra hakar på i sitt uttryckliga stöd för burkinin. Den görs till en kvinnosaksfråga. En frihetsfråga.

Det är här debatten hamnar helt av vägen. Jag bloggade om varför ett förbud mot burkini är fel väg att gå. Men det betyder inte att jag omfamnar burkinin som plagg eller ännu mindre föreställningen att kvinnor måste skyla sig.

Just detta - att burkinin är ett resultat av ett religiöst och kulturellt klädtvång för kvinnor - har helt tappats bort i den svenska diskussionen.

SVT:s Rapport eldade under torsdagskvällen på med vad som närmast liknade ett hyllningsreportage till burkinin. Vi fick följa en modedesigner som talade sig varm för plagget, besöka ett badhus där den säljs och se flera kvinnor som försvarade rätten att bära burkini. Inga avvikande meningar hördes (16:30 in i programmet).

Det är ganska tidstypiskt att debatten tar den här omvägen i stället för att gå direkt på själva grunden i problemet: religiösa och kulturella påbud och hur de ska hanteras. Burkinin hade inte funnits om inte miljoner kvinnor runt om i världen tvingats bära slöja, niqab och burka. Den hade helt enkelt inte behövts.

Det dyker alltid upp kvinnor som säger att de bär slöja eller niqab av fri vilja. Detsamma gäller burkinin. Gott så. Jag vill inte förbjuda någon att bära dem. Men att hylla ett plagg som är ett direkt resultat av kvinnoförtryck är faktiskt motbjudande.

Amnesty har nu lagt sig i diskussionen. Mitt råd till människorättsorganisationen är att lägga resurserna på rätt ställe, nämligen i kritik och kamp mot de förtryckar-samhällen och värderingar som fråntagit kvinnor nästan alla mänskliga rättigheter. Inte på ett förbud mot ett badplagg i ett av världens friaste länder.

Debatten blir så skev. Så fel. Så knäpp. Och den gynnar knappast kvinnor som är utsatta för förtryck och diskriminering. Något säger mig att det heller aldrig varit syftet.

I stället för förbud

Det franska förbudet mot att ha heltäckande baddräkt, så kallad burkini, har väckt reaktioner som får mig att tänka på debatten om ett svenskt tiggeriförbud. Låt mig förklara hur man kan ogilla både burkinis och tiggeri och samtidigt inte förespråka ett förbud.

Det råder ingen tvekan om att burkinin, precis som den heltäckande slöjan, är en effekt av ett patriarkalt samhällssystem där mannen bestämmer vad kvinnan får ha på sig. Just burkinin är emellertid något mer. Den är ett slags anpassning till detta förvisso sjuka system i syfte att kvinnor över huvud taget ska kunna vistas på stranden. Alternativet hade sannolikt varit att dessa kvinnor fått sitta hemma - knappast en seger för upplysningen och jämställdheten.

Burkiniförbudet får den absurda konsekvensen att poliser lägger tid på att be kvinnor att... klä av sig. Som engagerad i kvinnobaksfrågor har jag alls inget emot lättklädda kvinnor, tvärtom. Men det blir lite ofräscht när det är politiker som bestämmer hur mycket kläder man får ha på sig på en badstrand och att den som inte följer detta påbud riskerar böter. Frankrike har således instiftat en sorts moralpolis. Detta kan inte ha något med "franska ideal" att göra.

Burkinilagen ska ses i skenet av den salafistiska terror som drabbat Frankrike hårt under de senaste åren. Landet är skakat, människor uppskrämda och politikerna känner kravet att de måste göra något. Det är förståeligt.

Ett förbud mot symboler för islamismen, som att kvinnor måste skyla sin kropp inför främmande män, är enkelt. Men det stoppar förstås inte terrorism, islamism eller radikalisering. Och det gör inte kvinnor friare heller. Risken är snarare att lagen i praktiken tvingar redan utsatta kvinnor att stanna hemma helt och hållet. Vilket ju inte kan vara avsikten.

Det drabbar inte männen att kvinnorna får ännu en klädregel att förhålla sig till. Det ökar inte kvinnors chans att bli kvitt patriarkalt förtryck. Därför är förbudet feltänkt.

Ska då alla kvinnor få bära niqab, hijab och burkini var som helst? Jag kan tänka mig att heltäckande slöja är olämpligt i vissa fall - som i skolan eller i vissa serviceyrken. Men då ska det vara upp till arbetsgivaren, inte lagstiftaren, att sätta reglerna. Sedan får den arbetssökande rätta sig efter detta och inte springa till någon diskrimineringsombudsman och gråta.

Som så ofta faller jag i mitt resonemang tillbaka på äganderätten. Varje kommun eller privat markägare ska ha rätt att besluta om vem som får vistas där. Gäller det en särskild anläggning, som ett kommunalt eller privat bad, ska det vara upp till ägaren att avgöra om burkinis är OK eller inte. Detta är inte en fråga för landets nationella parlament.

En liknande åsikt har jag i frågan om ett tiggeriförbud. Jag ogillar starkt att vi har tusentals hitresta tiggare som sitter utanför snart sagt varje affär och tunnelbanestation med en kopp, skräpar ned, sätter upp illegala bosättningar och att människor dessutom fortsätter att upprätthålla detta genom att ge pengar.

Därmed inte sagt att ett förbud är den bästa lösningen här heller. Allra bäst vore förstås om folk slutade ge. Då skulle problemet upphöra inom några veckor. Men eftersom det inte verkar vara realistiskt, är det näst bästa att upprätthålla de kommunala ordningsstadgor som redan finns, förenkla avhysningarna och se till att ingen vistas längre i landet än de tre månader som är tillåtet.

Det är möjligt att vi kommer landa i ett förbud mot tiggeri i Sverige inom överskådlig tid ändå. Nog vore det rätt typiskt att stifta en ny lag i stället för att först se till att redan existerande lagar efterlevs. Men knappast första gången.

Det är dags att sätta ned foten

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på?

Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen - och på våra samhällen.

I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern. När människor från dessa länder invandrar till EU kommer de till kulturer som ser på kvinnor på ett annat sätt än vad de är vana vid. I synnerhet i Norden och Tyskland förväntas kvinnor vara produktiva i samhället. Här kan kvinnor nå den absoluta toppen i politiken. Danmark och Norge har eller har haft kvinnliga statsministrar, Tyskland en kvinnlig förbundskansler. Vi tar lika rättigheter på allvar, vänder oss till polisen när rättigheter kränks och förväntas få en likabehandling i rättssalen. Kvinnors ställning i Nordamerika, Europa, Australien och delar av Asien är historiskt stark.

Våra samhällen är långt ifrån perfekta. Men de är inga patriarkat. Det är däremot länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Värderingar om kvinnors underordning, om mannens roll som familjeöverhuvud och om dennes rätt till kvinnans kropp är vida spridda i dessa länder. Detta har inte bara med islam att göra, vilket Indien är ett tydligt exempel på. Men faktum är att muslimska länder generellt sett är oerhört långt efter västvärlden och det moderna Asien vad beträffar kvinnors rättigheter.

Det vore naivt att tro att personer som invandrar till Europa inte tar sina traditionella värderingar med sig och att det inte fortsätter färga deras kvinnosyn i det nya landet. Självklart är det så, precis som en västerlänning är färgad av sin kultur när denne invandrar till ett annat land. (Även om jag på många sätt gillar Kina väldigt mycket går det inte komma ifrån att jag som svensk ser på vissa företeelser på ett helt annat sätt än kineser.)

Frågan är hur vi bemöter detta i vårt land. Att förneka problemet, eller bli storögt överraskad av incidenter som den i Köln eller för all del även i Sverige, är en dubbel kränkning mot de kvinnor som drabbats och fortsätter att drabbas.

Jag undrar var alla Sveriges feminister är just nu. De som fulla av energi blir rosenrasande över såväl friande våldtäktsdomar som män som sitter bredbent på tunnelbanan. Var är alla blogginlägg? Krönikor? Feministiskt initiativ har inte sagt ett knyst (vilket väl i och för sig är lika bra).

Tystnaden är tyvärr talande. Vissa, som Irena Pozar, svarar på övergreppen i Köln med att twittra att även hon har blivit sexuellt trakasserad av "vita män". Mattias Svensson kallar gärningsmännen för "tyskar". Det finns en så förlamande rädsla för att "gynna fel krafter" att locket läggs på fullt rimliga diskussioner. Somliga borde fråga sig vilka det är som egentligen gynnas av denna konflikträdsla.

Svenska män tillhör de mest jämställda i världen. Det är inte primärt här feministerna borde leta fel och brister. Det finns en betydligt större kamp att ta, nämligen den mot traditionella och direkt människofientliga värderingar.

För vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte trippa på tå samtidigt som kvinnor behandlas som skit mitt framför våra ögon. Vi måste vara ärligare och modigare än så, oavsett vilka det anses "gynna" i det korta perspektivet. Ty att inte stå upp för våra ideal om lika rättigheter, för kvinnors och mäns rätt till den egna kroppen och mot vissa kulturers vidriga sedvänjor och ideal, är att gynna riktigt mörka krafter. Det vore dessutom ett svek mot alla kvinnor. Såväl din syster som din mor och dotter.

Det är dags att sätta ned foten mot riktigt kvinnoförtryck, mot dassiga värderingar och mot alla dem som inbillar sig att de kan äga kvinnor. Ni ska respektera våra lagar och regler, punkt slut.

Läs även:
HAX, Alexandra Ivanov, Patrik Kronqivst, Fnordspotting

Sverige...

Sverige.

Inga gränskontroller. Men gärna en ordentlig oskuldskontroll.

Islamister och ensamma galningar

Vem är ensam galning och vem är en del av ett större och farligare sammanhang? Svaret varierar beroende på vem du frågar. Det beror nämligen på vilken ideologisk utgångspunkt personen i fråga har.

Det är intressant att se att medievänstern hanterar Parisattackerna helt annorlunda än Breiviks massmord på Utøya 2011. Då var det ett tecken på extremhögerns frammarsch i Europa. Främlingsfientliga idéer hade blivit rumsrena. Så föddes terroristen Breivik, fick vi veta.

Aftonbladets Åsa Linderborg gick så långt som att påstå att Breiviks tankegods var borgerlighetens, och att högern därmed bar ett visst ansvar för det inträffade. Ty Breivik skrev minsann ett manifest! Att kleta Breivik på sina politiska motståndare blev en konst.

Denna analys gjordes trots att Breivik var det perfekta exemplet på enstöringen, den ensamme gärningsmannen som agerade utifrån en egen övertygelse. Han lyckades till och med uppfinna en riddarorden i sin egen förvirrade tankevärld. Ingen trodde honom, men det hindrade inte vänstern från att köpa tesen om Breivik som en del av något större.

Parisattentaten, däremot, vill vänstern inte härleda till något större. Dessa attentat, hävdas det, begicks av galningar som inte har något som helst med islam att göra. Trots att de till skillnad från Breivik återfinns i ett större sammanhang, nämligen det islamistiska. Trots att mycket tyder på att de hade kopplingar till al-Qaida eller IS, fick viss militär träning och att tusentals andra slåss för deras sak i detta nu. Deras "riddarorden" existerar i allra högsta grad.

Analyserna är tämligen förutsägbara. Vänstern, oavsett om den representeras av Aftonbladet, public service eller Vänsterpartiet, vill skydda islam från alla misstankar. Denna religion, till skillnad från alla andra, har blivit untouchable, vilket ibland leder till intressanta dilemman inte minst för feministerna.

Breivik var kristen och tidigare medlem i Fremskrittspartiet. Därmed var han fri att använda som politiskt verktyg, och det blev fritt fram för alla tänkbara analyser, hur absurda de än var. Parisattackerna måste hanteras lite mer varsamt eftersom vänstern är livrädd för att kritisera religionen i fråga.

Därför får vi nu se de förväntade analyserna som försvarar religionen, lägger skulden för attentaten på ensamma galningar och (givetvis) på västvärldens inblandning i Mellanöstern. Vi ser en återanvändning av föreställningen att terrorister skapas ur sociala orättvisor, trots att detta visat sig vara fel i så många tidigare fall (bland annat Londonbombarna).

Man får hoppas att säkerhetstjänsterna har lite bättre svar på frågan "varför?" än vänsterns ledarredaktioner.

Ensam galning.

Ansvaret är partiets

Går det att vara muslim och samtidigt aktiv socialdemokrat eller moderat? Svaret är ja. Men även om det är den retoriska frågan Omar Mustafa själv ställde i ett brev vid sin avgång, handlar hans rekordkorta sejour i partistyrelsen egentligen om något annat.

Mustafa kritiserades inte för att han är muslim - han fick kritik för att han bjudit in antisemitiska talare och därmed legitimerat dessa åsikter. Att han i efterhand tog avstånd från åsikterna förändrar ingenting. Mustafa visade dåligt omdöme (hans tweets om Jasplan till Israel har knappast hjälpt heller).

Visst kan man bjuda in personer som står för andra värderingar än en själv. Frihetsfronten bjuder ofta in talare som inte är libertarianer. Det är så det uppstår intressanta diskussioner. Men ingen skulle se poängen i att bjuda in böghatare eller antisemiter bara för att, som Mustafa motiverade det, visa att man tycker tvärtom.

Kritiken mot hur Socialdemokraterna hanterat kritiken mot Mustafa är dock ytterst befogad. Partiets sätt att placera människor på ledande positioner är synnerligen märkligt. Håkan Juholt var tydligen inget olycksfall i arbetet. Det är så här valberedningen arbetar i Sveriges största politiska parti. Ulf Bjereld kallade det "omodernt". Jag skulle kalla det oseriöst.

Det är nog dags att sossarna ser över sina interna valprocesser illa kvickt.

Anti(s)emiter?

Mona Sahlin ryter ifrån. RFSL är kritiskt. Andra lämnar partiet. Det blåser kring Omar Mustafa sedan han valdes in i Socialdemokraternas mäktiga VU.

Efter valet av Håkan Juholt som S-ledare borde vi väl inte bli förvånade längre. Vad som helst kan hända i Nya Socialdemokraterna. Men valet är de facto både förvånande och märkligt. Vilka resonemang låg bakom att nominera Mustafa? Hans bakgrund i Islamiska förbundet kan knappast ha varit okänd för någon.

Det enda jag kan tänka mig är att partiet trodde att hans plats i VU skulle visa på att Socialdemokraterna breddar sig. Det har framförts kritik mot att för få personer med utländsk bakgrund finns representerade i partitoppen. Mustafa skulle bli ett muslimskt alibi.

Omar Mustafa har inte bara bjudit in personer med extrema och antisemitiska åsikter. Han har (tydligen) själv twittrat om att skicka svenska Jasplan till Israel. Att placera honom i partistyrelsen är en felbedömning som kan komma att stå partiet dyrt.

Att plocka terrorpoäng

Muhammed Mehras mordorgie i Frankrike utnyttjas av extremhögern, skriver Aftonbladets ledarsida. Och så är det naturligtvis. Islamofoba krafter tackar och tar emot att en islamist har mördat militärer och barn. Det understryker förstås uppfattningen att extrema muslimer är ett hot mot samhället. Och visst ja, en imam strök med också.

Men är folket på vänsterkanten så mycket bättre? Ända sedan det blev känt att en Anders och inte en Muhammed var ansvarig för massmorden i Norge har det analyserats och sökts efter kopplingar mellan Breivik och i princip hela Europas höger. Alla är medansvariga på något sätt. Vissa för att ha pratat om "verklighetens folk" (Magnus Linton uppehåller sig en hel del vid Göran Hägglund i sin bok De hatade), andra har (ve och fasa) tagit debatten med Sverigedemokraterna och ytterligare andra har haft mage att hävda att det finns problem med migrationspolitiken.

Timbro, Le Pen, Hägglund, Fremskrittspartiet, nyliberalerna, Pia Kjærsgard - Anders Behring Breivik kan kopplas till i stort sett vem som helst om man har ett tillräckligt brett perspektiv. Många på vänsterkanten har varit synnerligen vidlyftiga i sina analyser av tragedin i Norge.

Allra minst Aftonbladet bör således kasta sten sittande i sitt dyra glashus.

Att tro eller inte tro

I SVT:s programserie Från Sverige till himlen, som leds av utmärkta Anna Lindman Barsk, får vi följa troende människors vardag i Sverige. Vi får träffa mormoner, shamaner, muslimer, kristna som valt att leva i celibat och hedningar som skålar för sina gudar Tor, Freja och Oden.

För en icke-troende som jag själv är det oerhört fascinerande att se hur vissa människor verkligen lever sina liv utifrån en bestämd trosuppfattning. Jag inser att de som deltar i programmen har något som jag saknar: tron på något större och känslan av en större samhörighet. Jag är inte fullständigt oandlig. I likhet med många andra har jag mina funderingar om livet, döden och dess betydelse. Men jag saknar en gudstro i religiös mening. Läkaren och dödshjälpsaktivisten Jack Kevorkian (utmärkt spelad av Al Pacino i filmen You don't know Jack från 2010) brukade säga att han hade sin egen gud - Johann Sebastian Bach - och att denne, till skillnad från guden i exempelvis kristendomen, i alla fall inte var påhittad. Jag har inte ens Bach.

Det är förmodligen lika bra. Jag skulle vara en usel kristen och en usel muslim. Problemet jag ser med alla dessa religioner är att de kräver individens underkastelse och offer. I stället för att bara umgås och ha trevligt tillsammans med min gud kräver religionen att jag avstår från det jag gillar. Missar inte den som avstår från sex i tron att det för honom eller henne närmare Jesus livets kanske skönaste och mest intima upplevelse? Blir inte den som måste be fem gånger om dagen och förbjuds att äta och dricka under vissa tider under en bestämd tid på året bakbunden och rörelsehindrad? Varför gör religionerna livet så krångligt?

Någonstans mitt i denna religiösa tvångströja finns förstås en vinst, sannolikt en själslig sådan, men jag har aldrig lyckats förstå den. Samtidigt verkar de så lyckliga, de som tror (ja, och så har vi den ständigt melankoliske Marcus Birro, förstås). Jag som inte är troende misstänker ofta att det är något slags fasad, ett skådespel inför omgivningen. Men det hänger mest samman med att jag personligen inte skulle vilja avstå från vare sig sex, alkohol, mat och dryck när jag behagar eller vad det nu kan vara och därför inte förstår det fullt ut. Att man växer upp i en religiös familj och tar religionens krav för givna är en sak, men hur går det egentligen till när man blir frälst mitt i livet? Vad är det som har hänt inombords när någon säger att de har "funnit Jesus"?

Jag vill med bestämdhet hävda att stat och religion ska hållas åtskilda. Det finns dock något fint i att vilja leva sitt liv som man själv behagar utan att pressa sin tro på någon annan. Ibland kan jag önska att jag blev religiös. Kanske bara för någon vecka eller så, för att se hur det känns. Det verkar vara lite som att leva med en sträng förälder, men lite smisk på stjärten är å andra sidan förmodligen precis vad jag skulle behöva ibland.

Kollektiv skuld

All lägga kollektiv skuld över hela grupper för något en enskild person gjort sig skyldig till är obehagligt. Ändå är det precis det som sker från olika håll just nu. Inte minst är vänstern aktiv. Ansvaret för bombdådet och massakern i Norge delas inte bara av Fremskrittspartiet (Breivik var ju medlem ett tag) utan också av Sverigedemokraterna, av Dansk Folkeparti, av Sannfinnländarna, av Folkpartiet (som ju lagt förslag om språktest för invandrare) - ja, av alla borgerliga partier för att de inte tar hotet från främlingsfientligheten på allvar.

Det är som om den samlade vänstern nu ser sin chans att (äntligen!) ge igen för den kollektiva skuld de påklistrats för kommunismens och socialismens brott under alla år. Nu ska högern få känna på hur det är. Frågan är hur meningsfullt detta kollektiva skuldbeläggande och försöket att hitta bredare kopplingar till dåden i Norge är. Det finns islamkritiska krafter i alla nordiska, och europeiska, länder. I Sverige är det mest framgångsrika exemplet Sverigedemokraterna. Men det är faktiskt väsensskilt att å ena sidan vara invandrings- och islamkritisk och å den andra att anse att hela Västeuropa befinner sig i krig och att mord på politiska motståndare är nödvändiga. Jag tror inte ens att de värsta tokstollarna i SD förespråkar massmord.

Även om Breiviks förvirrade föreställningar om hotet från islam inte existerade i ett vakuum, måste vi kunna skilja på dessa idéer och de gärningar han begick. En röst för språktest för invandrare är inte en röst för politiska mord. Sverigedemokraterna ska bemötas för att de har fel i sak. Detsamma gäller Folkpartiet när de lägger förslag om språktest eller gynundersökningar av flickor med utländskt ursprung. Att försöka klistra på dem ett ansvar för vad en enskild gärningsman har gjort i Norge är lika fel som att göra vanliga muslimer ansvariga för det extrema islamister företar sig.

Sedan är det förstås lite intressant att det har saknats högljudda krav på kristna företrädare att ta avstånd. Hade gärningsmannen varit muslim hade debattsidorna varit fulla av krav på muslimska företrädare att ta avstånd från våldet. Kyrkan slipper undan. Kristna företrädare vill förstås hävda att Breivik inte är en riktig kristen. Kanske var heller Taimour Abdulwahab ingen riktig muslim. Det där överlåter jag till troende att käbbla om.

Konsten att bli arg på en byggnad

En nybyggd moské ska invigas i Göteborg. Nazisterna har länge skrivit om detta på sina hemsidor och i går genomfördes demonstrationer både för och emot bygget. I vanlig ordning var det vänsteraktivisterna som stod för stöket.

Att en byggnad kan orsaka sådant rabalder! Det bor runt 50 000 muslimer i Göteborg. En byggnad för de praktiserande muslimerna, runt en femtedel, är ingen utländsk invasion. Men för nationaldemokrater och sverigedemokrater är en moské förstås ett "osvenskt inslag" i samhället.

Det är känsligt med religion. I Fisksätra finns planer på att bygga en kyrka och en moské sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Det skulle bli ett Guds hus dit både kristna och muslimer kunde gå, en världsunik händelse. Det låter som en förträfflig tanke byggd på tolerans och förbrödring och imamen i Muslimernas förening i Nacka, Awad Olwan, har propagerat för projektet i media. Men hot har inkommit och kyrkan i Fisksätra har vandaliserats med slagord mot ett moskébygge. Om projektet verkligen drivs i hamn återstår att se.

Det tycks vara hopplöst svårt att förena religion och tolerans.

Helgdagar för alla

Socialdemokraternas Carin Jämtin tycker att det är orättvist att vi i princip bara har kristna högtidsdagar i Sverige. Hon föreslår därför att det införs även en muslimsk högtid, förslagsvis eid al-fitr då man firar slutet på fastemånaden Ramadan. Detta för att markera att Sverige är ett multikulturellt och heterogent land.

Men första maj gillar hon. Vad som är så heterogent med en i grunden socialistisk högtidsdag, firad med pompa och ståt i länder som Östtyskland, Sovjetunionen, Albanien och Nordkorea men som alla som inte röstar rött inte känner någon som helst entusiasm för, framgår inte. I Sverige har första maj mist sin forna glans i takt med att allt färre deltar och att även borgerliga partier har fräckheten att demonstrera för sin sak. I Uppsala har Kristdemokraterna i flera år dragit fler deltagare än de röda partierna. Första maj är således främst ett sorgligt skådespel, en årlig nostalgiorgasm för socialister.

Jämtins förslag med en muslimsk högtid kommer enligt somliga betraktas som "bevis" för "islamiseringen" i Sverige. Vi andra kan förstås ställa oss frågande till varför just en muslimsk högtid ska adderas de traditionella högtiderna. Om det nu handlar om att sända signalen om det mångkulturella och heterogena samhället, varför diskriminera andra religioner på detta sätt? För att inte tala om alla vi icke-troende som firar religiösa högtider därför att det förväntas av oss men gör det på ett sekulärt sätt.

Det finns bättre lösningar. Exempelvis att räkna samman årets alla helgdagar och sedan låta var och en disponera dem efter behag och kalla dessa helgdagar för vad vi vill. Någon kanske skulle vilja ha sina lediga dagar från julen och påsken över något stort sportevenemang. Egentligen är dock hela denna diskussion något av ett ickeproblem. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man måste fira jul. Bara för att man bor i Sverige betyder det inte att man inte kan fira eid. Många vanliga svenskar arbetar på både julafton och nyår. Affärer kan stänga, men sjukhus, sociala inrättningar och polisen kan inte ta ledigt bara för att det råkar vara en storhelg. Möjligheten att fira sina egna högtider är således redan tämligen stor.

Om ändå religion inte fanns...

Pastor Terry Jones hotade i fjol med att bränna Koranen lagom till den 11 september (som om själva islam hade något med terrordåden att göra). Efter protester och inblandning av självaste presidenten avstod knäppskallen med sitt tilltag. Han gjorde det i mars i år i stället. Koranbränningen har föga oväntat retat upp muslimer och resulterat i både döda och skadade människor.

Jag är för yttrandefrihet (yttrandefrihetsfundamentalist skulle vissa hävda) och är motståndare till hetslagstiftning. Pastorn har förstås rätt att bränna religiösa böcker om han vill det. Men det är både oerhört korkat, olämpligt och så förbannat onödigt. Vidare säger det en del om hans mentala tillstånd. Bokbål sysslade nazisterna med. De brände böcker vars författare de inte gillade. En pastor, som ska predika om förlåtelse och försoning och skäggiga män på kors, bränner en religiös bok han inte gillar. Säkerligen fullt medveten om att folk kommer att skadas och dö i de tumultartade protester som följer.

Ibland är det skönt att inte vara religiös.