torsdag 25 augusti 2011

Att tro eller inte tro

I SVT:s programserie Från Sverige till himlen, som leds av utmärkta Anna Lindman Barsk, får vi följa troende människors vardag i Sverige. Vi får träffa mormoner, shamaner, muslimer, kristna som valt att leva i celibat och hedningar som skålar för sina gudar Tor, Freja och Oden.

För en icke-troende som jag själv är det oerhört fascinerande att se hur vissa människor verkligen lever sina liv utifrån en bestämd trosuppfattning. Jag inser att de som deltar i programmen har något som jag saknar: tron på något större och känslan av en större samhörighet. Jag är inte fullständigt oandlig. I likhet med många andra har jag mina funderingar om livet, döden och dess betydelse. Men jag saknar en gudstro i religiös mening. Läkaren och dödshjälpsaktivisten Jack Kevorkian (utmärkt spelad av Al Pacino i filmen You don't know Jack från 2010) brukade säga att han hade sin egen gud - Johann Sebastian Bach - och att denne, till skillnad från guden i exempelvis kristendomen, i alla fall inte var påhittad. Jag har inte ens Bach.

Det är förmodligen lika bra. Jag skulle vara en usel kristen och en usel muslim. Problemet jag ser med alla dessa religioner är att de kräver individens underkastelse och offer. I stället för att bara umgås och ha trevligt tillsammans med min gud kräver religionen att jag avstår från det jag gillar. Missar inte den som avstår från sex i tron att det för honom eller henne närmare Jesus livets kanske skönaste och mest intima upplevelse? Blir inte den som måste be fem gånger om dagen och förbjuds att äta och dricka under vissa tider under en bestämd tid på året bakbunden och rörelsehindrad? Varför gör religionerna livet så krångligt?

Någonstans mitt i denna religiösa tvångströja finns förstås en vinst, sannolikt en själslig sådan, men jag har aldrig lyckats förstå den. Samtidigt verkar de så lyckliga, de som tror (ja, och så har vi den ständigt melankoliske Marcus Birro, förstås). Jag som inte är troende misstänker ofta att det är något slags fasad, ett skådespel inför omgivningen. Men det hänger mest samman med att jag personligen inte skulle vilja avstå från vare sig sex, alkohol, mat och dryck när jag behagar eller vad det nu kan vara och därför inte förstår det fullt ut. Att man växer upp i en religiös familj och tar religionens krav för givna är en sak, men hur går det egentligen till när man blir frälst mitt i livet? Vad är det som har hänt inombords när någon säger att de har "funnit Jesus"?

Jag vill med bestämdhet hävda att stat och religion ska hållas åtskilda. Det finns dock något fint i att vilja leva sitt liv som man själv behagar utan att pressa sin tro på någon annan. Ibland kan jag önska att jag blev religiös. Kanske bara för någon vecka eller så, för att se hur det känns. Det verkar vara lite som att leva med en sträng förälder, men lite smisk på stjärten är å andra sidan förmodligen precis vad jag skulle behöva ibland.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Du lever också ditt liv utifrån en bestämd tro.Att den är politiskt betingad gör ingen skillnad.Tro är aldrig något annat än tro.

Hans Engnell sa...

Nej, mitt liv handlar inte om att följa någon bestämd tro. Min vardag domineras inte av att följa specifika regler annat än kulturellt betingade sådana som gör att vi fungerar tillsammans i sociala relationer. Därmed finns en betydande skillnad mellan mitt liv som icke-troende och exempelvis en ortodox judes liv.

Anonym sa...

All politisk verksamhet som syftar till att skapa underlag för ett specifikt politiskt system är baserad på tro.