En framtida stormakt

Att det amerikanska stjärnbaneret inte vajar lika stolt i vinden numera borde ur ett historiskt perspektiv inte förvåna oss. Alla imperier faller eller förlorar sin tätplats förr eller senare. USA är en stark stat som har ridit ut kriser förr, men mer och mer tyder på att de goda tiderna ligger bakom dem. Börjar det bli dags att lämna över stafettpinnen?

Historiskt sett är Kina bara på väg att återta den position landet en gång hade. Kanske kommer historiker att se de senaste seklen som en parentes av svaghet i den kinesiska historien och för USA en period av fantastisk framgång som började avta innan vi skrev 2000 i våra västerländska almanackor.

Att USA har fått sänkt kreditbetyg av Standard & Poor's har mottagits med ilska av Washington. Det politiska ledarskapet verkar närmast förnärmat. Kanske borde de amerikanska politikerna i stället tänka mer på att försöka reda upp den skuldbörda de skapat och gett i gåva till framtida generationer samt att få bukt med den höga arbetslösheten.

Republikanernas och demokraternas förhandlingsspel har spritt ett löjets skimmer över amerikansk politik. Landet som gett sken av att stå enat vid motgång var bara timmar från att ställa in betalningarna efter månader av förhandlingar. Nu höjer kineserna rösten. Kina sitter på världens största dollarreserv och är inte särskilt roat av det som nu sker med den amerikanska ekonomin. Kinesiska ekonomer upprepar behovet av en ny stark reservvaluta till dollarn. Ju värre problemen för USA blir, desto fler lär vara villiga att lyssna på Kina. Och agerar Kina, kommer det att få konsekvenser inte bara för USA utan för hela världen.

Att Kina kommer att bli världens största ekonomi verkar de flesta vara överens om. Frågan är bara när. Det beror lite på hur man räknar, men räknat i köpkraft tror IMF att Kina redan 2016 kommer att gå om USA. Det är om fem ynka år. Detta faktum förringar dock inte de enorma utmaningar som kvarstår i det kinesiska samhället. Många kineser upprörs över den utbredda korruptionen och oroas över bristande rättssäkerhet. Just dessa faktorer gör att det råder en vad The Economist har kallat för "bambukapitalism", en fri marknad där företagarna ofta slipper betala skatt men där de är beroende av lokala makthavares godtycke. Ett sådant företagsklimat skapat oförutsägbarhet vilket i sin tur förhindrar långsiktigt tänkande. Dessutom föder utbredd korruption, censur och frånvaro av ett oberoende rättssystem ilska och frustration hos vanligt folk.

Den senaste tidens nyheter om kinesiska butikskopior av välkända varumärken har åter satt fingret på Kinas oförmåga till egen innovation och idéutveckling. Enligt Boston Consulting Groups årliga index över innovationsstyrka hamnar Kina på en blygsam 21:a-plats, berättar Benjamin Katzeff Silberstein i SvD. Sedan tidigare har bland annat papper, kompass, krut och rostfritt stål uppfunnits i Kina - den copy-and-paste-mentalitet vi ser på många håll i landet i dag är således knappast representativ för Kina historiskt. Men den säger förstås en hel del om landets pågående catch up-fas.

Att Kina för närvarande är bättre på att tillverka än att uppfinna kan delvis ha med det kinesiska utbildningsväsendet att göra. Det premierar nämligen inte självständigt tänkande utan fokuserar på utantillkunskaper. Antalet kinesiska patent växer snabbt, men det är i sig en ganska värdelös måttstock på framgång. Samtidigt kan man förstås ställa frågan var innovationslandet Sverige finns mitt i allt detta. Hur många stora uppfinningar har kommit från svenska hjärnor de senaste åren? Hur många storföretag har startats i vårt land de senaste 30 åren? Och ställer vi ens de frågorna i vårt "föregångsland"?

I Kina handlar det mesta om att upprätthålla tillväxttakten och hålla den "sociala oron" i schack. Dagens politiska toppar har visat sig ovilliga att ta itu med de grundläggande strukturella problemen - även om landets högsta ledning emellanåt uttrycker insikter om dem. De största hindren är ett stelbent utbildningssystem, munkavle på det fria ordet, ett politiserat rättsväsende och en utbredd korruption.

Först när den kinesiska ledningen inte bara i ord utan också i handling visar att den förstår problematiken och att den enda vägen framåt är politiska reformer, kommer landet att kunna uppnå sin potential. Det kan dröja, men den president som tar de första stegen mot politiska reformer i Kina kommer att bli en historiskt lika viktig gestalt som Dèng Xiǎopíng. Först då, när landet genomgått en stegvis demokratisering, kommer Kina att vara världens självklara supermakt.