måndag 22 augusti 2011

Folkets seger

Var Muammar Gadaffi befinner sig är ännu oklart. Motståndsfickor återstår fortfarande i Libyens huvudstad Tripoli. Men det står tämligen klart att Gadaffiregimen har kollapsat och att diktatorns tid vid makten är över. Nu är det hans eget val att dö i något slags slutstrid, försöka fly eller ge upp och låta sig utlämnas till Haag så att han kan hålla låda inför världen.

När vi tittar tillbaka måste vi konstatera att det som har hänt i Nordafrika under 2011 är helt enastående, det största som har hänt friheten och demokratin i världen sedan kommunismens fall i Östeuropa. Tunisiens ledare Zine el Abidine Ben Ali var först att fly i januari efter att hans folk vänt sig emot honom. Därefter följde de folkliga protesterna i Egypten, tvivelsutan inspirerade av framgången i Tunisien. President Hosni Mubarak svarade med våld, men lyckades inte knäcka motståndsviljan och blev till slut tvungen att fly. Nu står han inför rätta för både mord och korruption.

Muammar Gadaffi är kanske den störste galenpannan på kontinenten. Han gjorde tidigt klart att han skulle stanna och slåss mot de libyska rebellerna. Så har skett de senaste månaderna. Inget tydde på ett snart slut innan rebellerna erövrade städer nära Tripoli de senaste dagarna. Nato har haft mandatet att skydda civila liv. Utan tvekan har Nato tänjt på detta mandat och möjligtvis även överskridit det, men det har varit förutsättningen för att otillräckligt utrustade rebeller ska kunna avancera och på allvar utmana Gadaffi.

Diktatorernas fall i norra Afrika visar att det går att ta kommandot över sin egen framtid även när makten hålls av grymma regimer. Det visar också på galenskapen i George W Bushs vision om en utländsk invasion som garanten för fred och frihet för andra folk. I Tunisien och Egypten var det folkliga resningar, i Libyen en folklig resning med visst utländskt stöd. Jag anser att detta är det bästa sättet att främja fred och frihet. Det finns tusen sätt att stötta oppositionen i förtryckta länder, att skicka in utländska trupper som gör grovjobbet är inte ett bra alternativ. Medan Afghanistan och Irak fortsätter att vara krutdurkar, med instabilitet, våld och död som följd, finns betydligt bättre chanser till framgång i Tunisien, Egypten och Libyen där det är landets egna medborgare som rest sig mot tyrannen. Irak och Afghanistan har snarast blivit avskräckande exempel.

Nu återstår ett mycket svårt och krävande arbete med att föra Libyen - ett land som i modern tid alltid har styrts av galningar - in på en demokratisk väg med fria val, skapandet en rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter. Stora utmaningar väntar, motgångar kommer att ske. Men nu ligger åtminstone landets öde i folkets händer, inte hos en ensam galning. Det första viktiga steget vore att ställa Gadaffi och hans söner inför rätta, i Libyen eller i Haag.

De folkliga resningarna i Tunisien, Egypten och Libyen visar att det faktiskt går att besegra decennielånga förtryckarregimer. Gadaffis fall torde således fungera som bränsle för alla som demonstrerar och riskerar sina liv för att få bort Syriens ledare Bashar al-Assad. De har både rätten och tiden på sin sida.

5 kommentarer:

Prins Bertil sa...

Annu en diktatur som initialt stöddes av Usa via Cia har fallit.

Hans Engnell sa...

Och poängen är...?

Prince Karl sa...

Att man inte ska vända kappan efter vinden.


http://www.alliansfrittsverige.nu/2011/08/bildt-forsokte-gora-affarer-med.html

Hans Engnell sa...

Din kritik gäller i stort sett hela västvärlden.

http://www.youtube.com/watch?v=aJU1DwOmRTk

Christoffer sa...

Syrien återstår mycket riktigt, men glöm inte Jemen också. Saleh har fortfarande inte återvänt och det är oklart om de folkliga protesterna kommer lyckas, men det finns hopp.

I Jordanien och Marocco har härskarna dessutom visat sig mer kompromissvilliga och har genomfört en viss demokratisering. Det som hände i Bahrain var dock ett tråkigt bakslag.

Återstår att se om det kommer ta fart i självaste Saudiarabien.