måndag 15 augusti 2011

Kina och teaparty i nya numret

Nya numret av Nyliberalen är (äntligen!) klart och snart på väg till alla prenumeranter. I detta nummer kan du bland annat läsa om följande:

Det har gått över två år sedan Piratpartiet chockade etablissemanget och tog sig in i Europaparlamentet. Vad har hänt under denna turbulenta tid? Nyliberalen har tagit en pratstund med Christian Engström om EU-byråkratin och en enda parlamentsledamots möjlighet att påverka i ett galet system.

I svensk media utmålas tea partyrörelsen som en samling fundamentalistiska stollar som har kidnappat det republikanska partiet och mest verkar vilja ställa till oreda. Christopher Doss och Susanne Ydstedt tittar närmare på en rörelse som är mer heterogen än vad mediebilden ger sken av och frågar sig om något liknande skulle kunna uppstå i Sverige.

Kina genomgick under 30 år den största välståndsökningen i världshistorien och har i dag vuxit till världens andra största ekonomi. Men vart är egentligen denna koloss på väg politiskt? Hans Engnell tar en titt på det land vars regim är så nervös att den censurerar sina egna ledare.

22 juli-attentaten mot det norska samhället i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet har visat att inte ens vårt fredliga grannland är förskonat från terrorism. Hittills har det norska lugnet segrat. Henrik Alexandersson ställer frågan vad Sverige kan lära av Norge.

Delar av barnpornografilagstiftningen är visserligen förkastlig, men Caspian Rehbinder har fel när han säger att en 18-åring som tagit erotiska bilder av sin 17-åriga flickvän kan fällas för barnpornografibrott. Detta hävdar Mats Sylvan i en replik på Rehbinders artikel i förra numret av Nyliberalen om barnpornografilagstiftningens konsekvenser för ungdomars sexliv.

Freedom Fest kom till Stockholm. Henrik Bejke var där och tog del av föredrag om allt från genusvansinne till klimatalarmism och hemskolning.

Plus recensioner, attacker och annat!


För att prenumerera, se hemsidan!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Att de flesta tongivande personer inom Tea Party, både gräsrötter och ledande figurer, verkar ge sitt stöd till en person som Michele Bachmann snarare än Ron Paul säger dock en del om hur "libetariansk" den egentligen är. Det är förstås möjligt att den var genuint frihetlig från början men nu har den kapats av neocon spånhuvuden som Palin och Bachmann, tyvärr. Tea Party var menad att vara anti-etablisemang men har blivit motsatsen.

Det finns förmodligen frihetliga Tea Party aktivister kvar, men dom är nog inte så många. Annars skulle Tea Party stödja Ron Paul.

Hans Engnell sa...

Ja, det ser väl inte överdrivet ljust ut. Det är synd att Ron Paul är 200 år gammal också.

Anonym sa...

Ja, det är synd att folk fått upp ögonen för honom på allvar först när han blivit en gubbe. Men helt chanslös är dock inte, även om det ska mycket till för att han ska vinna. Tror att stora delar av etablisemanget, som kände sig hotade av Tea Party, bidrog till att föra fram Michele Bachmann. Att kalla henne neocon var kanske orättvist av mig då hon är mer ekonomisk höger än så, men i övrigt så är hon tämligen ofarlig och okontroversiell. Hon är bara bra på att låta radikal.

Men det slog mig att det knappast är pga brädningen av Paul som svensk media framställer Tea Party som knäppgökar. Funderade på vad detta kan tänkas bero på och kom fram till två anledningar, en välförtjänt och en kanske mindre välförtjänt.

För det första så mäter journalister utrikespolitik med inrikespolitska glasögon. Någon som skriker "Obama is a socialist", när han står höger om vår Allians kan då famstå som en smula knäpp i våra ögon.

Men främst, och detta är deras eget fel, så tror jag det är deras benhårt dogmatiska kompromisslöshet. Budgetöverenskommelsen gick långt för att tillfredställa republikaner, med omfattande nedskärningar i trygghetsystem och inga som helst skattehöjningar, men Tea Party fraktionen nobbade av princip.

Vet inte om du såg debatten häromdan där Bachmann upprepade som ett religiöst mantra "I would not have raised the dept ceiling" om och om igen. Visst, det är inte vettigt att bara ständigt höja skuldtaket så man kan låna på, men anser man det så är det något som måste taklas långsiktigt. Att låta världens största ekonomi krascha och dra med sig resten av världen i fallet pga en principsak kan inte kallas annat än fundamentalism.