Politiker måste sluta syssla med trams

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare.

Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor. Med i senaste budgeten, där det sparades friskt för att komma i närheten av balans efter de enorma hål som migrationspolitiken grävt, fanns det vänsterpartistiska förslaget om gratis glasögon till barn. En oerhört märklig prioritering.

Under onsdagen presenterade regeringens utredare förslaget på en diskrimineringsnämnd. Tanken är att den som känner sig diskriminerad ska kunna vända sig dit i stället för att få upprättelse i domstol. Utredaren Anna Karin Lundin säger att "det är svårt att gå till domstol utan juridisk hjälp, juridisk hjälp kostar pengar, och man riskerar också att få betala motpartens rättegångskostnader."

Ja? Det är så det fungerar i en rättsstat. Bevisen för en påstådd händelse ska prövas av en rättslig instans. Förloraren får betala. Nyligen förlorade familjen till en mördad kvinna i domstol. Saken gällde ett skadestånd för den smärta som de efterlevande åsamkats. Familjen förlorade och tvingas därmed betala mördarens rättegångskostnader. Oanständigt? Det kan man tycka i detta enskilda fall, men frågan är om alternativet hade varit en "skadestånd för mordoffers anhöriga"-nämnd? Varför inte inrätta en misshandelsnämnd, en rånnämnd och en kasta gatsten på polisen-nämnd?

Ännu ett annat exempel på hur den sittande regeringen ägnar sig åt trams i stället för de viktiga kärnuppgifterna är att den föreslår en ny jämställdhetsmyndighet. Gudrun Schyman, som länge drivit kravet, jublar. Eftersom Göteborg har ett nationellt sekretariat för genusforskning väntas myndigheten hamna där. 75 anställda, säkert samtliga med genusutbildningar i sin Fjällrävenryggsäck, ska därmed ägna dagarna åt "professionell styrning", enligt den ansvariga ministern.

Svenska politiker har under alldeles för lång tid vant sig vid att syssla med trams. Även när landets basala funktioner - polis, vård, skola, bostadsförsörjning - är i kris eller under mycket hård press väljer alltså den rödgröna regeringen att lägga krut på symbolpolitik och rent strunt.

Det skulle inte förvåna om Sveriges regering och riksdag vid ett akut krigshot skulle ägna tiden åt att debattera fler pappadagar i föräldraförsäkringen och krafttag mot så kallad sexistisk reklam. Det tycks nämligen alltid finnas tid över för trams. 

Sex, sexism och självmord

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Fallen har satt strålkastarljuset på det som kallas hämndporr och på näthat i allmänhet, problem som i vissa medier målas upp som större problem än både världsfattigdom och terrorism. Men låt oss i stället tänka ett steg längre och för ett ögonblick vända på perspektiven.

Varför skäms en kvinna så oerhört över en filmad sexuell handling eller naken hud att hon upplever att hon inte kan fortsätta leva? Jag skulle vilja skylla detta på en allmän sexfientlighet i våra samhällen, i dag påeldade av den feministiska och moralistiska (och för all del även konservativa) kultur som gör nakenbilder till en så stor grej.

Det ska sägas att skolan är en speciell miljö och man som tonåring är särskilt utsatt under skoltiden. Ungdomar kan vara grymma mot varandra. Men att en kvinna i 30-årsåldern upplever att hon inte kan leva vidare efter att en sexfilm med henne har spridits är fruktansvärt.

Frågan är hur detta hade kunnat förhindras. Vi kan aldrig förhindra att människor som brutit upp hämnas på varandra i syfte att skapa svartsjuka eller något ännu värre. Vad vi kan göra är däremot att arbeta långsiktigt för en mer öppen syn på sex och mot den nymoralistiska våg som sköljer över oss.

Det finns många pusselbitar som skapar denna sexfientlighet i vårt samhälle. Allt från konservativa krafter som kräver att kvinnor skyler sig till förment progressiva partier som kräver förbud mot så kallad "sexistisk reklam". Båda dessa grupper säger sig stå på den enskilda kvinnans sida - den ena försvarar hennes heder och den andra hennes rättigheter. I själva verket bygger båda en strikt inhägnad runt henne och dikterar när och under vilka förutsättningar kvinnan får lämna denna inhägnad.

Vårt moderna samhälle är på flera sätt mer upplyst än det som våra far- och morföräldrar växte upp i. Men när det kommer till sex känns det som att vi står och stampar och ibland rent av tar steg bakåt. Genom att säga att det är fult, fel och kränkande med lättklädda personer i reklamen sänds en signal till alla flickor och kvinnor att det är något fel med att vara lättklädd. Att visa hud. Att vara frigjord.

Detta ger knappast en ny generation kvinnor bättre självförtroende, ej heller ger det råg i ryggen att vända blad efter att nakenbilder eller en sexfilm spridits på nätet. Diskursen i samhället kan påverka enskilda människors beslut. En mindre fördömande syn på sex och naken hud kan därför faktiskt rädda liv.

Nymoralister, feminister och islamister gör bisarrt nog gemensam sak här. Det borde göra det tämligen enkelt för oss övriga att ta ställning mot dem.

Den fina diskrimineringen

För att fira Hitlers födelsedag den 20 april kommer alla judar att portas från det kommunala Hylliebadet i Malmö.

"Att judarna inte har tillgång till badet en dag om året får man stå ut med", säger Anki Magnusson, enhetschef vid badenheten.

Låter det för galet för att vara sant? Det är det också. Men principen är exakt densamma när Hylliebadet utestänger alla män på internationella kvinnodagen den 8 mars och nämnda enhetschef uttalar sig precis som ovan. "Det får man stå ut med." Att utestänga alla kvinnor på fars dag är förstås inget de har funderat på, vilket åskådliggör hur dessa människor tänker.

Det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts rasism som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts rasism uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp.

Tvärtom. Denna sorts rasism ses som rumsren, ja rent av progressiv och god.

Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute".

Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag. Det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.

Från vänsterhåll skrivs det mycket om den växande rasismen i samhället. Samma personer som ondgör sig över detta är samtidigt tysta när rasismen ser ut som den gör i Hyllie, där män utestängs från offentliga anrättningar bara för att de är män. När denna grupp i samhället diskrimineras och en kommunal enhetschef säger att "det får man stå ut med" blir det inga krigsrubriker, inga krismöten, inga avståndstaganden. Nej, då görs i stället hånfulla motangrepp om "vita kränkta män" i syfte att förlöjliga och förminska.

I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen.

Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.

Diskriminering som jämställdhetsmål

Svensk feminism har sedan länge diskvalificerat sig som en trovärdig kraft för jämställdhet. Men det är inte bara uttalade feminister som tar enögt parti för kvinnor i könskampens namn. Det gör även myndigheter och kommissioner.

Tiden är nämligen aldrig fel för nya galna upptåg. Digitaliseringskommissionen har lagt ett förslag till regeringen om att kvinnor som läser en IT-utbildning på universitet ska få sina studieskulder avskrivna efter examen. Dessutom ska bidragsdelen nollställas för att möjliggöra för den kvinnliga studenten att läsa en annan utbildning om hon skulle ångra sig.

Syftet är förstås att få fler kvinnor att läsa på dessa utbildningar, som i dag är mansdominerade. Men det spelar faktiskt ingen roll om syftet är förment "gott". Det är ren och skär diskriminering att låta kvinnor studera avgiftsfritt medan män på samma utbildning får betala för sig genom studielån. Och det går förstås att fråga sig varför ingen har lagt förslag om att skriva av mäns studieskulder om de studerar på kvinnodominerade utbildningar, som vård- och omsorgsutbildningarna.

Det är inte bara förslaget i sig som bör uppmärksammas för sin dumhet utan även hur DN i dag rapporterar om det. Den politiskt korrekta borgens tidning ställer nämligen inte en enda kritisk fråga till Digitaliseringskommissionen.

Så här går det till när extrema idéer och förslag görs till vardagsmat i svenska medier. DN hade haft världens chans här att uppmärksamma idiotin i ett könsdiskriminerande förslag (som förmodligen skulle hamna hos Diskrimineringsombudsmannen) och få igång en diskussion om det sjuka i könsbaserad särlagstiftning. I ställer väljer tidningen, förutsägbart nog, att blunda.

Snart ska IT-minister Mehmet Kaplan titta på förslaget. Det gör mig inte ett dugg tryggare.

Läs även:
Fnordspotting

Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Polishögskolan diskriminerade män vid antagningen. Sämre kvalificerade kvinnor prioriterades för att skolan önskade en jämn könsfördelning.

Centrum för rättvisa drev männens fall - och vann. Förutom att särbehandla personer av kvinnligt kön, visade det sig även att Polishögskolan använt en etnisk kvot i syfte att särbehandla personer med annan etnisk bakgrund än svensk.

Att Diskrimineringsombudsmannen var ointresserad av ärendet är ganska talande. Föreställ dig motsatt scenario med kvinnor och utrikes födda som diskriminerats, och DO hade givetvis kastat sig över ärendet med lysten blick.

Nu var det män och etniska svenskar som drabbats, och då var det tydligen inte lika angeläget. I Sverige har vi blivit enögda, precis som Karl Ove Knausgård så träffsäkert skrev i sin text i DN Kultur.

I stället för att stå upp för alla människors lika rättigheter, för den enskilda individen, görs ett enögt urval. Det kan nämnas att det som Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt har gemensamt är att de samtliga gratulerade Rättviseförmedlingen på organisationens femårsdag. I ett Sverige som börjat räkna penisar och mäta hudfärg på folk, faller det sig helt naturligt för borgerliga partiledare att hävda att detta är ett sätt att öka "mångfalden".

Det talas väldigt mycket om lika rättigheter i Sverige. Men få verkar vilja ha lika rättigheter på riktigt. Då hade man nämligen inte brytt sig om könet på den som sitter i TV-studion. Då hade man sett bortom hudfärgen på den som skriver i tidningen. Då hade man fokuserat på innehåll och stringens, inte på yttre attribut.

Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se utrikes födda som funktionshindrade och erbjuda dem bidragsanställningar med särskilda villkor. Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se kvinnor som oförmögna att ta sig fram i karriären utan statlig hjälp.

Om vi menar allvar med lika rättigheter måste vi se bortom hudfärg, kön, sexualitet och religion. Just det som den "antirasistiska" och "normkritiska" vänstern säger sig göra men i själva verket motverkar genom sin närmast patologiska fokusering på just dessa attribut. Vänstern går vilse i sina maktteorier och hypoteser om rasifiering och den vite mannens eviga skuld, och diskvalificerar sig därmed som förespråkare av lika rättigheter för alla människor. Det säger sig själv att särskilda rättigheter och så kallad positiv särbehandling aldrig kan förenas med idén om lika rättigheter.

Det må vara hänt att vänstern trampar så fatalt snett. Värre är att högern har svansat efter, köpt problemformuleringen och därmed möjliggjort för tokfeministerna, intersektionalitetsteoretikerna och och de nya "goda" rasisterna att ytterligare flytta fram sina positioner. Att stå upp för lika rättigheter för alla, på riktigt, har blivit reaktionärt. Det galna har blivit normalt. Det sjuka kutym.

För detta borde Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och deras partivänner skämmas.

Hanif Bali och "antirasisterna"

Hanif Bali har ordet.

 Träffade en snäll polis i tunnelbanan, vi utbytte lite trevligheter innan han sa något som jag inte kan släppa. 

 - Vi kan inte fortsätta prata, det kommer bli ett jäkla liv om jag står och pratar med dig. 

Jag fattade ingenting, varför det frågade jag? 

 - Så fort vi ens pratar någon med utländsk bakgrund så hoppar folk på oss och börjar ifrågasätta vårt arbete. Att försöka ta någon som gjort ett brott som råkar vara av utländsk bakgrund betyder automatiskt att vi måste hantera en massa skrikande, elaka och hatiska förbipasserande som tror att vi gör allt på grund av rasism. 

 - Men jag pratar ju bara med dig. Om polisen ska få skit varje gång de pratar med mig så kommer de ju till sist sluta. Då kommer ju jag som svarthårig få sämre samhällsservice än andra. 

Jag hann knappt avsluta min mening innan en dräggig hippie ställer sig bredvid mig och börjar ifrågasätta varför polisen pratar med mig. Jag blir självklart rasande, och vad jag sa till personen håller jag gärna för mig själv. 

Bra jobbat alla fina sk. antirasistiska tyckare och REVA-hypare, ni har piskat upp en sådan felaktig bild av Sverige att ni själva tror på den. Vårt samhälle får ta smällen för att ni, precis som rasisterna alltid behöver peka ut några som demoner, så ni själva kan känna er överlägsna.

(Kopierat från Hanif Balis Facebookvägg)

Kränktheten inga gränser har

Medierna älskar att berätta sådana här historier. Om en familj som känner sig kränkt. Diskriminerad.

Ett par med en tvåmånaders bäbis beslutar sig för att äta lunch på det lyxiga Dorsia Hotel & Restaurant. Men de släpptes inte in. Orsaken var spädbarnet.

Paret tycker att deras dotter blivit diskriminerad (undertecknad gissar att barnet i fråga struntar i vilket eftersom Dorsias meny inte riktigt passar ett tvåmånaders barn i alla fall). "Dagen blev förstörd", tycker de.

"Jag tycker att dem var fruktansvärt otrevliga", återberättar Expressens journalist och visar att hon missat några svensklektioner.

Dorsia Hotel & Restaurant har en åttaårsgräns. Det betyder att barn som är åtta år eller äldre anses kunna sitta vid bordet och inte störa övriga gäster. Det är en fullt rimlig regel på en lite dyrare restaurang. Om det är något man som betalande gäst vill slippa när man äter, är det skrikande barn. Att barnet i detta fall sov i vagnen spelar föga roll eftersom barn de facto har en förmåga att vakna. Och skrika.

Vill man ta med ett spädbarn när man äter lunch finns många ställen att välja bland som inte är lika nogräknade när det gäller matro för övriga gäster.

I Sverige är det debatten vi fruktar

Så har den svenska ängsligheten lyckas stoppa ännu en debatt i skolan. En elev lyckades stoppa en argumentationsövning på sin gymnasieskola då ämnet för diskussionen handlade om huruvida homosexuella skulle få rätt att adoptera.

Det var inte länge sedan som en liknande debatt väckte ramaskri hos föräldrar och proffstyckare. Syftet med dylika övningar är emellertid inte att saluföra en viss åsikt utan att lära sig att argumentera för en ståndpunkt. Ämnet är sekundärt för övningen.

"Skolan ska vara normkritisk", tycker 17-åriga Mina Levin. Nå, i Sverige är det numera norm att tycka att homo- och heterosexuella ska ha lika rättigheter. Att utgå från ett motsatt antagande är således fel, även om kränkhets- och diskrimineringsindustrin lever på den föreställningen. (Jag antar för övrigt att denna normkritik inte inbegriper den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen av sexarbetare eftersom rättigheter aldrig gäller dem i Sverige.)

Att diskutera är inte diskriminering. Att en enskild gymnasieelev med en insändare i lokaltidningen kan förmå en rektor att plocka bort ett ämne på detta sätt signalerar både den enorma ängslighet som präglar svensk skolas befogenheter i dag, men visar också på en rädsla för att utpekas som politiskt opålitlig och inkorrekt. Det sistnämnda finnas långt utanför skolans väggar.

En åsikt ska gälla för alla. I Sverige kallas det tydligen "värdegrund". I andra länder kallas det "indoktrinering". Det vi fruktar mest i Sverige i dag är uppenbarligen debatten i sig. Ty tänk om det skulle visa sig att någon tycker annorlunda? Om någon avviker från den sanna läran?

Vita och högutbildade ska nog bara hålla käften

Alexandra Pascalidou leder Sveriges Radios nya debattprogram P1 Debatt. Enligt arbetsgivaren är hon en "karismatisk programledare med stort engagemang och lyskraft".

Åjovars. Pascalidou är också uttalat vänster, vilket hon inte gör någon hemlighet av i alla krönikor hon skrivit i bland annat gratistidningen Metro. Föreställ dig en annan Metrokrönikör, libertarianen Johan Norberg, i samma roll i statsradion. Otänkbart, förstås.

Alice Teodorescu deltog i programmet på temat "Hur mycket rasism tål Sverige?". Av programledaren fick Teodorescu frågan vad hon som "väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé" möjligen kunde veta om rasism. Frågan är oförskämd. Om Alice Teodorescu nu inte ens ansågs kvalificerad att diskutera frågan, varför bjöds hon då över huvud taget in till programmet?

Förmodligen tänkte Alexandra Pascalidou inte efter så noga innan hon ställde sin fråga. Det är inom breda kretsar kutym att förminska och diskvalificera åsikter som kommer från "fel" håll. Utifrån detta synsätt bör vita inte uttala sig om rasism (ty rasism drabbar sällan vita), män inte uttala sig om könsdiskriminering (ty sådan drabbar sällan män) och välutbildade personer som klarar sig bra i livet har naturligtvis inget att tillföra diskussionen om fattigdom och utslagning från arbetsmarknaden.

Allra värst är det om man är vit, heterosexuell man i medelåldern, själva huvudfienden för alla som upplever sig diskriminerade och satta på undantag i det svenska samhället. Då bör man helst hålla käften i alla frågor.

Noterbart är också att antirasisterna är precis lika besatta av människors hudfärg och härkomst som någonsin rasisterna. Det är ingen slump att begreppet "ras" har återlanserats. Av antirasister.

Får troende bete sig hur som helst?

En man som nekades praktikplats för att han av religiösa skäl vägrat skaka hand med en kvinna tilldömdes skadestånd. Detta är ett av flera liknande fall, och de reser frågor om religionsfrihetens gränser och den enskildes ansvar att anpassa sig till seder och bruk i landet som vederbörande vistas i.

Alla länder har ett vedertaget sätt att hälsa. I Sverige tar vi i formella sammanhang i hand, medan det har blivit allt vanligare att människor kramas när de träffas privat (även om de inte känner varandra så bra). Att helt frångå handskakningen kan få en rad konsekvenser. Det kan i bästa fall uppfattas som nonchalant eller oartigt, men den som förvägras en hälsning kan också uppleva det nedlåtande, ja faktiskt som en form av mobbning om det sker systematiskt.

Religionsfriheten är viktig, och jag har många gånger försvarat troendes rättigheter. Men det finns fall där dessa rättigheter missbrukas och där övriga samhället förväntas anpassa sig till den religiöses föreställningsvärld och traditioner. Då kan det bli problematiskt.

Alla har naturligtvis rätt att vägra att hälsa på någon. Det är inte olagligt. Och vem som helst kan givetvis starta ett företag där dessa seder råder. Men som nämnts ovan kan det tolkas som oartigt eller i värsta fall diskriminerande om det sker land människor som inte delar denna syn på vad som förväntas av en i en viss social situation.

Sverige är ett land där vi tar i hand när vi hälsar. Detta är naturligtvis en kulturell skapelse som kan förändras över tid (se exempelvis det ständiga kramandet numera), men en enskild person kan inte gärna förvänta sig att hans religiösa övertygelse ska väga tyngst.

Jag hälsar på alla klienter varje gång jag träffar dem, oavsett vad jag tycker om dem eller vad mötet syftar till. Det är ett sätt att visa respekt, att jag ser personen och att vi placera mig själv så nära vederbörande som möjligt, maktförhållandet till trots. Det vore otänkbart att inte hälsa.

Hälsa eller inte hälsa, ta i hand eller inte. Välj själv. Men var också beredd på att ett val baserat på dina egna religiösa föreställningar kan få konsekvenser i ett sekulärt land som Sverige.

De där strukturerna - och egenansvaret

Det finns en fara i att härleda varje negativ händelse i sitt liv till diskriminering och rasistiska eller patriarkala strukturer. Dels fråntar det individen ett eget ansvar, dels skapar det föreställningar om kollektiv skuld. Svenskar i gemen bär inget gemensamt ansvar för vad ett fåtal rasister företar sig.

Att lyfta fram strukturer som orsak till en rad problem som drabbar enskilda individer är dock frestande eftersom det är tillräckligt luddigt för att gira undan från detaljerade lösningar på det upplevda problemet. Det är också opinionsmässigt fördelaktigt eftersom det i stort frikänner den enskilde från ett eget ansvar för sin ofördelaktiga situation. Det är strukturerna som är orsaken till individens tillkortakommanden.


Sverige är varken ett rasistiskt eller patriarkalt samhälle. Jag skulle med emfas vilja hävda att det svenska samhället tvärtom är öppet, tolerant och jämställt (samtidigt som vi givetvis inte ska glömma att det vimlar av intolerans i mången lagstiftning).

Svenskar är generellt inte flyktingfientliga, även om vissa medier vill måla den bilden. Sedan 1992 har toleransen och acceptansen för flyktinginvandring tvärtom ökat hos befolkningen i stort. Samtidigt har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och stärkt sitt väljarstöd runtom i landet, ja.

Men det många, med all rätt, oroar sig över just nu är hur trycket av ökad anhöriginvandring kommer att påverka kommunernas ekonomi, och därmed i förlängningen medborgarnas ekonomi. Eftersom gammelpartierna inte vågar dryfta denna fråga söker sig väljare till det enda parti som gör det.

Ty problem förknippade med flyktingmottagning existerar. Som jag redan visat i en annan bloggpost, är vissa kommuner särskilt hårt ansatta. De kompenseras endast i begränsad omfattning för de kostnader som flyktingmottagandet innebär i form av boende och försörjningsstöd. Staten ersätter kortsiktigt medan kommunerna tvingas ta ett långsiktigt ansvar. En väldigt generös socialtjänstlag gör att kommunerna inte har något val.

Samtidigt som vi självfallet måste diskutera hur Sverige som land bättre kan ta tillvara den kompetens och resurs som varje människa kan vara, är det också nödvändigt att ställa krav på den som väljer att komma hit.

Det brukar hävdas att endast genom att förändra oss själva kan vi också förändra andra. Ett första steg i detta fall är att inte låta Socialtjänsten vara den första myndighet näst efter Migrationsverket som invandrare kommer i kontakt med. Egenansvaret för arbetslöshet och bostadslöshet måste öka. Socialtjänsten ska varken vara en bostadsförmedling eller en källa till livslång försörjning. Att fullt friska människor utan missbruks- eller andra allvarliga sociala problem i år efter år lever på försörjningsstöd är inte rimligt. Ej heller att de i åratal bor på hotell på skattebetalarnas bekostnad.

Vi behöver en reformerad arbetsrätt och en avreglerad bostadsmarknad för att komma någonvart. Men vi behöver också en striktare socialpolitik som ställer krav. Genom att förändra förutsättningarna för flyktingmottagandet kan vi stärka egenansvaret hos de som invandrar. Det skulle tydliggöra att alla är herre över sitt eget liv och att det medför ett stort personligt ansvar att komma till ett nytt land.

Ingen struktur eller ny lag kommer att skapa din framtid åt dig.

Rätt myndighet på rätt plats?

Diskrimineringsombudsmannen DO ska flytta till Tensta eller Rinkeby. OK, jag kan förstå vad regeringen försöker göra här. Genom att flytta ut verksamheter till förorten visar politikerna att de bryr sig. Dessutom är det bra att alla myndigheter inte ligger på fashionabla adresser i innerstan.

Men just DO...? Tänkte sig Erik Ullenhag möjligen detta som en på plats-service för de som känner sig diskriminerade?

Att bränna bilar är ett val

Vänsterdebattörer och -politiker försöker rida på en våg av pseudoförklaringar som Husbykravallerna gett upphov till. Senast i raden är Masoud Kamali. 

Kamali stämplar Husby och andra av vandalism drabbade områden som "marginaliserade". Stefan Löfven var inte bättre när han lyckades sprida myten om Husby som den nedlagda orten, utan vårdcentral och bibliotek. I jakten på förklaringar till vandalismen letas det efter orsakssamband som passar den egna ideologiska utgångspunkten.

Sänkta skatter + nedlagd välfärd + utanförskap = våldsamheter är en populär vänsterformel. Den tar emellertid inte hänsyn till att det vimlar av orter i Norrlands inland som i detta hänseende är värre utsatta än Husby, men där det inte kastas sten eller bränns bilar. Strömsund är en av många glesbygdskommuner med stsora bekymmer. Arbetslösheten är skyhög, andelen invånare som lever på försörjningsstöd bland den högsta i landet (över 16 procent av ungdomarna fick ekonomiskt bistånd under 2012). För alla som är intresserade, se Socialstyrelsens granskning av landets alla kommuner här (varning för skrämselhicka).

Masoud Kamali tycker att politikerna inte pratar nog om den strukturella diskrimineringen. Ändå har just detta ämne ventilerats flitigt efter Jonas Hassen Khemiris omtalade artikel på ämnet i DN Kultur i mars. Nog har det pratats om vardagsrasism alltid.

Kamali har rätt i att politikerna - politiker som i Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Erik Ullenhag - inte betraktar Husbyborna som "vi" utan som "dem". Det är emellertid inte bara förortsbor som ingår i kategorin "dem" för en elitpolitiker. Det gör de flesta av oss. Politiker kan aldrig vara "vi".

Valet av boendeort är ett sådant exempel. När Stefan Löfven tagit över jobbet som socialdemokratisk partiordförande, med en årslön på 1,4 miljoner, fick han frågan var han skulle bo när han sökte en större bostad. Hans kötid hos Bostadsförmedlingen skulle räcka till en lägenhet i Tensta. Reportern undrade om Löfven inte kunde tänka sig att flytta dit och fick det politiskt korrekta svaret att han "inte hade något principiellt emot det", men att han vant sig vid att bo i Vasastan och därför ogärna ville flytta. Inget fel på Tensta, alltså, men det är ju jobbigt att byta stadsdel. Jojo.

Ingen förväntar sig nog att Sveriges bäst betalde politiker ska flytta ut till förorten när han kan välja att köpa en bostadsrätt i innerstan. Vilket val skulle du göra? Ändå kunde Löfven inte uttrycka detta i intervjun. Då skulle han nämligen anses skapa ett "vi" och "dem". Det blir ett fånigt spel för gallerierna.

Är det ett problem att ingen toppolitiker och nästan ingen riksdagspolitiker bor i de så kallade drabbade närförorterna? Nej. Men det är ett bekymmer att en vanlig riksdagspolitiker, som inte behöver ha några som helst kvalifikationer förutom partilojalitet, kan sitta i en lagstiftande församling, tjäna dubbelt så mycket som en välutbildad person på den reguljära arbetsmarknaden och efter avslutat värv få en fet riksdagspension. Det är detta, inte valet av bostadsort, som skapar ett "vi" och "dem".

Att skylla på regeringens "nyliberala politik" (hej, Kamali) och social nedrustning (hej, Löfven) är billiga knep för att plocka snabba politiska poäng. Ungdomarna i Husby har precis som resten av landets unga rätt till gratis utbildning, deras föräldrar får barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag. De är inte mer bortglömda än den arbetslösa flerbarnfamiljen i Strömsund. De bor i ett av världens tryggaste länder.

Att vissa ungdomar väljer våld och skadegörelse säger ingenting om någon annan, bara massor om dem själva. Det är ett val att kasta sten i stället för att spela fotboll. Det är ett val att bränna bilar i stället plugga extra för att få högre betyg. Det, Masoud Kamali, kan vi prata om.

Diskrimineringsindustrin

Det är få länder i vilka människors känner så kränkta och diskriminerade som i Sverige. Till stor del beror det på att vi har lagar som säger till oss att vi diskrimineras och att har rätt att känna oss kränkta.

Sverige har en diskrimineringsombudsman, DO, som driver fall av diskriminering rättsligt. Ibland går det att fundera över dels hur DO prioriterar, dels konsekvenserna av rättsfallen. Ett exempel är en ung kvinnlig sökande till ett pensionat som valdes bort just på grund av sin ringa ålder. Pensionatet uppgav att de tillämpade en 22-årsgräns då de önskar en person med livserfarenhet. Men det hade de inte skrivit i annonsen (av rädsla för att bli anklagade för åldersdiskriminering?).

DO stämde pensionatet. För att slippa en kostsam rättsprocess valde pensionatet att tillmötesgå kvinnan och betala 50 000 kronor i en förlikning. DO:s vapenskrammel fungerade. Men var det ens ett fall av diskriminering?

En arbetsgivare måste alltid göra avvägningar vid en anställning. Att söka en person med livserfarenhet (vilket väldigt få 20-åringar har) är en sådan som måste vägas mot att få personer som är unga och hungriga och har lätt att lära sig nya saker, exempelvis. Men det har blivit väldigt svårt att öppet kunna söka just den person som helst önskas. Ålder, kön och etnicitet är alla presumtiva varningsklockor som kan intressera DO. Därför ser vi sällan dessa tre parametrar nämnas i annonserna. Arbetsgivare är, av goda skäl, rädda för kostsamma rättsprocesser.

Varför ska då ett företag inte få anställa precis den person det vill? Jag vill dra en parallell till kaféägaren som ville porta småbarn. Av rädsla för att få en stämning tog han ned skylten som informerade om detta. En debatt startade som handlade mer om huruvida vi gillar att ha barnfamiljer runt oss när vi fikar eller ej än om det relevanta: företagares rätt att bestämma över sin egendom, i detta fall ett kafé.

I min värld har en kaféägare lika stor rätt att bestämma vem som får vara gäst som en arbetsgivare har att bestämma vem hon vill anställa. DO har tyvärr blivit en maktfaktor. Vilket faktiskt inte är DO:s fel utan lagstiftarens.

Detta har gjort att fokus hamnat på helt fel saker. Det är ett betydligt större problem att företag i dag slentrianmässigt begär in utdrag ur belastningsregistret och att de intresserar sig för den sökandes privatliv, intressen och antal rundor i motionsspåret.

Låt oss få en diskussion om hur denna utveckling stänger ute vissa grupper från arbetsmarknaden. Men låt för allt i världen ett pensionat bestämma om de vill anställa en ung eller lite äldre person.

Jämställdhetsdiktaturen

Som HAX redan har uppmärksammat finns ett betänkande om ett, som det heter, "avskaffande av könsstereotyper i EU". Rapporten, som ska debatteras på måndag och voteras om på tisdag, innehåller så mycket dårfeministisk rappakalja att den ser ut att vara författad av en förtappad själ på antingen Socialhögskolan eller på ett medlemsmöte med Fi.

Rapporten innehåller 69 punkter med mer eller mindre idiotiska förslag. Grunden är alltså könsstereotyper, som anses så skadliga att EU måste agera på en mängd områden. Några exempel:

(Punkt 7) Ett förbud mot framställande av flickor och kvinnor som sexobjekt i alkoholreklam.
Detta ser vi inte mycket av i Sverige. Men det är tydligen ett jätteproblem i övriga Europa med flickor som kråmar sig hållande i flaskor med alkoholhaltiga drycker.

(Punkt 8) Europaparlamentet ska uppmärksamma risken för barn att utsättas för könsstereotyper i reklam mellan barnprogram.
Här ska parlamentet, och EU, tydligen få något slags uppfostrande roll. I värsta fall kan det leda till att reklam får genomgå något slags kontroll för att godkännas (eller riskera att anmälas i efterhand, som ofta sker i Sverige).

(Punkt 14) Skapandet av en EU-stadga för jämställdhetskultur på nätet som internetoperatörer uppmanas att ansluta sig till.
Här börjar det hetta till. Nätoperatörerna ska alltså uppmanas agera jämställdhetspoliser. Detta öppnar för allsköns inskränkningar i friheten på internet. Inte bara porren ligger pyrt till, det är även tänkbart att antifeministiska bloggare stoppas. I förslaget står nämligen att "stereotypa budskap i medierna" ska avskaffas.

(Punkt 17) Förbud mot all form av pornografi och reklam för sexturism.
Det är lite komiskt att denna punkt kommer direkt efter ett förslag om att bekämpa förekomsten av förnedrande kvinnoskildringar, "med full respekt för yttrande- och pressfriheten". Punkt 16 och 17 är således svåra att förena.

(Punkt 18) EU ska bedriva forskning på samband mellan barnpornografi och vuxenpornografi och förhållandet mellan pornografi och sexuellt våld.
En kausalitet mellan porr och sexuellt våld är en mycket populär tes i feministiska kretsar. Mig veterligen finns ingen dokumenterad kausalitet, men det hindrar inte många från att hysa uppfattningen att det gör det. När man lyfter in barnporr i det hela blir det direkt oanständigt. Samband mellan barn- och vuxenporr? Det som kallas barnporr är (möjligen med vissa undantag) dokumenterade övergrepp, inte porr. Knepet känns emellertid igen från sexhandelsdebatten, där anhängarna av hårdare tag gärna suddar ut gränserna mellan barn och vuxna, mellan människohandel och frivillig sexhandel. Det är både oärligt och oanständigt.

Utöver allt detta finns förslag om könskvotering i arbetslivet och  utbildning och fortbildning av bland annat lärare i jämställdhet (läs feminism). Bland mycket annat.

Vi får se vad som blir kvar av detta spretiga dokument i slutändan. Men risken är att vissa delar kommer att gå hela vägen till lagstiftning. Man blir så jäkla matt.

Betänkandet kan läsas här.

Läs även:
Christian Engström

Barnförbjudet

Fiket Nelly's i Stockholm satte upp en lapp om barnförbud i lokalen. Detta, enligt lappen, "för allas trevnad". Nu har de föga förvånande fått Diskrimineringsombudsmannen i hasorna.

Det är inte svårt att förstå ägarens tanke. Alla som har besökt ett kafé på en helg vet hur det kan se ut (och inte minst låta). Barnvagnar som tar upp halva utrymmet. Barn som skriker. Barn som springer omkring. Barn som tappar flaskor och gråter. Det kan gå minst sagt livat till.

Exemplen som ägaren tar upp känns tyvärr igen. När jag själv arbetade på kafé var detta en del av arbetsmiljön och. Där fanns mammor som med brösten i vädret ammade sina barn i lokalen. Och en mamma som beslöt sig för att byta blöja på sitt barn på kafébordet för att sedan lämna blöjan när hon gick.

För den som är gäst är och ska toleransnivån vara lägre. Att ett kafé förbjuder barn under sex år att vistas i lokalen måste därför vara helt i sin ordning. Det kommer sannolikt som en lättnad för många gäster och är ett argument för alla som vill fika i lugn och ro. Kaféer som tar emot barn i alla åldrar finns det mängder av.

DO får ursäkta. En affärs-, restaurang eller kaféägare måste själv få bestämma vem han vill släppa in.

Bara i Sverige

I Sverige har många människor inget bättre för sig än att skicka in anmälningar till olika diskrimineringsombudsmän eller granskningsnämnder. Inte heller OS-sändningarna går fria från granskande svenskars ögon och öron.

Jacob Hård (som kommenterar längdskidåkning och för övrigt bildar Sveriges bästa sportkommentatorpar tillsammans med Anders Blomquist) och Katarina Hulting (som kommenterar bland annat curling) har anmälts av en privatperson.

De anmäls till diskrimineringsombudsmannen (DO) för att ha uttryckt "kränkande och oprofessionella kommentarer och en allmän nedlåtande ton mot idrottsmän från Indien, Iran, Etiopien och Ghana" under OS-invigningen. Jaha...

Även hockeykommentatorn Niklas Wikegård anmäls till DO för uttalanden om damhockey. Han var förmodligen för ärlig...

Mjukissamhället

I ett inlägg om skolan berättade Folkpartiets Jan Björklund om när han besökte ett föräldramöte på en internationell skola i Shanghai. Föräldrar till amerikanska och svenska barn klagade över att deras älsklingar fick alldeles för många läxor. De blev ju trötta, stackarna. Kinesiska föräldrar hävdade att deras barn borde få fler läxor. De hade mer att ge, tyckte föräldrarna.

Denna lilla anekdot tror jag belyser en tydlig skillnad mellan öst och väst och i synnerhet mellan Sverige och många andra länder. I Sverige är det fult att tävla. "Vi vill inte ha en sorteringsskola", dundrar vänsterpolitiker när de borgerliga lägger förslag om fler betygssteg och höjda krav i skolan. Det är sant att betyg oundvikligen sorterar människor. Men vänsterns jämlikhetsideal är förödande i utbildningsväsendet. Det har inte bara inneburit att svensk utbildning halkat efter andra länders utan även att valmöjligheterna för högstadie- och gymnasielever kraftigt har beskurits i decennier eftersom valfrihet också innebär ett slags sortering. Socialdemokraternas skolpolitik har således satt djupa spår. Betygsinflationen började redan under min tid på gymnasiet vid 2000-talets början. Den har efter vad jag har förstått bara fortsatt. Inflationen kan avslöjas genom att titta på elevernas betyg och jämföra med resultaten på de nationella proven (som vänstern också var emot), som är sjunkande.

Den utbredda rädslan för att skapa "ett sorteringssamhälle" blev uppenbar även tack vare ett svenskproducerat TV-program 1997. Den första dokusåpan, Expedition: Robinson, sändes då i SVT. Direkt efter första programmet blev det mediastorm (som skildras i Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet). Underhållningschefen på public service-bolaget, Pia Marquard, fick bombhot och avgick. Programledaren Harald Treutiger kallades fascist. Programmet "fascist-TV". Det var ytterst nära att Expedition: Robinson lades ned. Allehanda kulturfjantar var förskräckta. Orsaken till drevet var örådsmomentet, när en deltagare skulle röstas ut. Mig veterligen har programformen inte väckt en sådan debatt i något annat land som den gjorde i Sverige. Även detta är således ett bevis för rädslan för öppen konkurrens, att välja bort någon.

Trygghetsnarkomanin. Den definierar verkligen Sverige. Svensken vill ha trygghet, inte frihet. Fredrik Reinfeldt lade om kursen för sitt parti. Nu skulle Moderaterna inte längre prata om individens frihet, ty den upplevs som ett hot i Sverige. Nä, nu ska det talas trygghet. Således har vi inget etablerat parti som på allvar vill befria svensken från den generella välfärdsstatens bojor. Bara boja oss på lite olika sätt.

I ett land som har gjort upp med de värsta sociala problemen hittas ständigt nya "problem" att lösa. Företeelser som människor i andra länder skulle skaka av sig eller knappt ens lägga märke till, blir till enorma motgångar och övergrepp i det trygga mjukislandet Sverige. Landet där vi har tid att verkligen känna efter. Tänk om någon kallar dig ett fult ord i skolan? Tänk om någon skriver något elakt om dig på nätet? Är det en kränkning att inte få sjukpenning när man vill? Lars Ohly pratar ogenerat om rätten att vara sjuk.

Vilka sorts människor skapar vi genom att etikettera varje liten motgång som ett övergrepp, en kränkning eller som ren diskriminering? Jo, människor som är förbaskat duktiga på att leta yttre orsaker till sina personliga misslyckanden. Både diskrimineringsombudsmän och den förträffliga kvällspressen står på kö för att låta dig gråta ut. Samhället ställde inte upp. Politikerna svek. När dessa människor sedan går ut skolan och ska ut i arbetslivet blir det en chock. Oj, konkurrens! Jobbigt. Jag är övertygad om att den vadderade tillvaron under uppväxtåren bidrar till den psykiska ohälsa många upplever när de sätts på prov senare i livet.

Många kinesiska föräldrar ställer enorma krav på sina barn och det är inte alltid positivt det heller. Jag har talat med ganska många unga kvinnor som berättar om sin utbildning. Snart framkommer det att det är deras föräldrar som har valt den åt dem. I all välmening, måhända, men att själv få välja sin utbildning borde vara grundläggande. Emellertid drillas barnen att kämpa, jobba och slita för att nå någonstans i livet.

Vänsterns mjukissamhälle gör att Sverige är på väg att bli omsprunget, frånåkt och bortdribblat av nationer vars befolkningar fått lära sig att ta för sig. Att ta en snyting för att ge kunna två. Vart detta leder i längden vet ingen. Men inte är det framåt.

Bra!

Könskvotering inom högskolan avskaffas. Bakgrunden är kritik mot att män fått förtur på utbildningar som domineras av kvinnor.

Problemet gäller förstås åt båda hållen. Det är lika fel att diskriminera män som kvinnor och etniska svenskar som personer med utländsk bakgrund. När man söker till en utbildning är det betyg och lämplighet som ska avgöra om man kommer in eller inte. Särbehandling kan aldrig vara positiv.

Förutom en del jämställdhetsretoriskt trams i debattartikeln är det ett lovvärt initiativ från regeringen.

Seden dit man kommer

Är det kränkande att inte få bära heltäckande slöja närhelst man vill? Svaret är nej.

Sverige har de senaste 50 åren gått från ett tämligen homogent ursvenskt samhälle till ett heterogent mångkulturellt land. Det är en nästan uteslutande positiv utveckling, men när människor från olika kulturer ska leva tillsammans föds också krav på rätten till sin egen särart. Slöjdebatten är en del i denna diskussion.

Precis som har påpekats, finns det klädkoder inom alla möjliga områden i livet. Restauranger, kaféer och mataffärer har egna arbetskläder. På bank är det inte att rekommendera att klä sig slafsigt och ska du arbeta i en terapeutisk roll bör du avstå från att ha utmanande kläder eller kläder som uttrycker politiska åsikter. Det är sunt förnuft och jag tror att de flesta inte tycker att detta är ett problem. Det är heller inte kränkande på något sätt. Förhållningsregler finns där av en orsak. De sätter ramar för vår verklighet inom specifika områden.

I grunden bör det vara upp till varje enskilt företag, organisation, förening eller myndighet att själv bestämma kläd- och uppförandekoder. Vi kan föra diskussioner om deras lämplighet i enskilda fall, men enstaka individer har ingen självklar rätt att hävda att just deras identitetsutmärkande kläder/utsmyckningar har en större rätt att existera än andras. I vissa fall bör de inte ens samexistera av praktiska eller andra skäl. Det passar sig helt enkelt inte alla gånger.

Sverige är och ska vara ett mångkulturellt land där många kulturer möts dagligen, där människor med olika trosinriktningar samexisterar i samhället och lever sina egna liv efter eget huvud (så mycket nu våra politiker tillåter oss att göra det, vill säga). Däremot är det inte självklart att alla kulturella företeelser ska ges samma rätt att existera. Vi tillåter exempelvis inte kvinnlig omskärelse (och borde heller inte tillåta manlig omskärelse på minderåriga) bara för att det är en kulturell företeelse som vissa tar med sig till Sverige.

Jag brukar ställa mig i invandrarens skor och fråga mig hur jag skulle vilja och förväntas bete mig som immigrant i ett annat land, låt säga Kina. Jag skulle vilja assimileras men samtidigt behålla lite av min svenska särart. Jag skulle vilja lära mig språket och sederna men samtidigt ha möjlighet att fira vissa svenska högtider. Jag skulle emellertid inte kräva att få leva ett svenskt liv i Kina. Vi får faktiskt i någon mån ta seden dit vi kommer. Den enkla devisen tycks vi ha glömt bort i Sverige och orsaken är den enorma rädslan för att kopplas samman med ett enda ord: diskriminering.