Lika rättigheter har blivit reaktionärt

Polishögskolan diskriminerade män vid antagningen. Sämre kvalificerade kvinnor prioriterades för att skolan önskade en jämn könsfördelning.

Centrum för rättvisa drev männens fall - och vann. Förutom att särbehandla personer av kvinnligt kön, visade det sig även att Polishögskolan använt en etnisk kvot i syfte att särbehandla personer med annan etnisk bakgrund än svensk.

Att Diskrimineringsombudsmannen var ointresserad av ärendet är ganska talande. Föreställ dig motsatt scenario med kvinnor och utrikes födda som diskriminerats, och DO hade givetvis kastat sig över ärendet med lysten blick.

Nu var det män och etniska svenskar som drabbats, och då var det tydligen inte lika angeläget. I Sverige har vi blivit enögda, precis som Karl Ove Knausgård så träffsäkert skrev i sin text i DN Kultur.

I stället för att stå upp för alla människors lika rättigheter, för den enskilda individen, görs ett enögt urval. Det kan nämnas att det som Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Jonas Sjöstedt har gemensamt är att de samtliga gratulerade Rättviseförmedlingen på organisationens femårsdag. I ett Sverige som börjat räkna penisar och mäta hudfärg på folk, faller det sig helt naturligt för borgerliga partiledare att hävda att detta är ett sätt att öka "mångfalden".

Det talas väldigt mycket om lika rättigheter i Sverige. Men få verkar vilja ha lika rättigheter på riktigt. Då hade man nämligen inte brytt sig om könet på den som sitter i TV-studion. Då hade man sett bortom hudfärgen på den som skriver i tidningen. Då hade man fokuserat på innehåll och stringens, inte på yttre attribut.

Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se utrikes födda som funktionshindrade och erbjuda dem bidragsanställningar med särskilda villkor. Om vi vill ha lika rättigheter ska vi inte se kvinnor som oförmögna att ta sig fram i karriären utan statlig hjälp.

Om vi menar allvar med lika rättigheter måste vi se bortom hudfärg, kön, sexualitet och religion. Just det som den "antirasistiska" och "normkritiska" vänstern säger sig göra men i själva verket motverkar genom sin närmast patologiska fokusering på just dessa attribut. Vänstern går vilse i sina maktteorier och hypoteser om rasifiering och den vite mannens eviga skuld, och diskvalificerar sig därmed som förespråkare av lika rättigheter för alla människor. Det säger sig själv att särskilda rättigheter och så kallad positiv särbehandling aldrig kan förenas med idén om lika rättigheter.

Det må vara hänt att vänstern trampar så fatalt snett. Värre är att högern har svansat efter, köpt problemformuleringen och därmed möjliggjort för tokfeministerna, intersektionalitetsteoretikerna och och de nya "goda" rasisterna att ytterligare flytta fram sina positioner. Att stå upp för lika rättigheter för alla, på riktigt, har blivit reaktionärt. Det galna har blivit normalt. Det sjuka kutym.

För detta borde Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och deras partivänner skämmas.

Hellre inget lucia än fel lucia?

Om några veckor är det lucia. Normalt sett brukar vi se luciatåg runt om i landet, inte minst på skolor. Men i år ser det annorlunda ut. Många kommuner får nämligen inte ihop något luciafirande i år.

Det skulle ju kunna vara så att vissa traditioner helt enkelt inte lockar längre. Traditioner kommer och går, växer och krymper i betydelse i takt med att samhället förändras och nya generationen omvärderar gamla vanor.

Men eftersom julen är fortsatt stark i Sverige och till och med julkonserter med kristna sånger lockar fulla kyrkor, misstänker jag att det handlar om något annat i detta fall.

I många år har medierna nämligen rapporterat om "skandaler" runt luciafirandet. Det är mörkhåriga som inte väljs som lucior (rasism!), det är flickor som inte får vara pepparkaksgubbar eller tomtar (sexism!). Och så vidare. Att anordna eller delta i ett luciafirande är förenat med uppenbara risker för påhopp från de politiskt korrekta.

Agneta Lilja, etnolog vid Södertörns lek... högskola, menar att "det finns ju ett visst motstånd mot att det ska vara en skönhetstävling".

Kanske är det så enkelt att den normkritiska politbyrån har vunnit. Hellre inget firande alls än ett firande som inte är normkritiskt nog.

I normbrytarnas land

Man får nypa sig i armen varje dag.

Att vit, heterosexuell och man numera är den sämsta sortens människa i Sverige är väl känt. Ledande politiker framför hat mot vita heterosexuella män och det anses alltmer rumsrent att bespotta och förtala denna grupp. Ingen generalisering är för dum.

Det handlar om att bryta normer, sägs det. Därför målar rektorn Fredrik Plahn sina naglar i regnbågens färger. Han vill att elever och föräldrar ska fundera över heteronormen.

Men vad ska de fundera över, egentligen? Att det känns konstigt att en manlig rektor målar naglarna? Vad ska en sådan känsla i så fall resultera i? Skuld? Bot och bättring?

Rektorn säger sig vilja skicka "en utmaning till andra vita gubbar att bryta normen". Alla får väl måla sina naglar om de vill. Jag tror ärligt talat inte att någon bryr sig särskilt mycket. Ej heller ser jag något negativt i den så kallade heteronormen - så länge alla har samma rätt att vara sig själv. Normer behöver nämligen inte alls vara begränsande.

Det förbaskade normbrytandet börjar bli lite tröttsamt nu. I Sverige har det nämligen börjat gå så långt att den som inte försöker "byta mot normen", är normbrytare. I alla fall i vissa delar av landet.

Vilket öppnar upp för en rad roliga protester, när jag tänker efter...

Normbrytare.

Normbrottet

Hur pass stark tvåsamhetsnormen är och hur begränsande den svenska sexualmoralen är har åter igen blivit tydligt. Otrohetssajten Victoria Milan har nämligen rört upp känslor genom sina annonser i Stockholm. Sajten har funnits sedan i höstas, och är långt ifrån någon unik företeelse, men det är först nu som folk har fått upp ögonen för den. Nu sitter det nämligen annonser vid busshållplatser med budskapet "Är du gift? Gör livet levande - ha en affär".

Med otrohet är det lite som med sexhandel. Alla vet att det förekommer i villor, radhus, lägenheter och på hotell. Men det är bara den del som syns som är relevant. Därför demonstreras det mot de så kallade "porrbilarna" som gör reklam för dyra och dåliga strippklubbar i Stockholm. Därför är statens utredare endast intresserad av omfattningen av prostitutionen på Malmskillnadsgatan. Där den syns. Nu när annonser uppmanar gifta att ha en affär tar det hus i helsike (vilket förstås ger sajten i fråga ännu mer uppmärksamhet). Trots att alla vet att folk alltid har varit otrogna till höger och vänster.

Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz tycker att sajtens approach är "extremt upprörande". Hon är inte ensam. Reklamombudsmannen har fått in över 90 anmälningar så långt. Jag undrar vad folk skriver i sina anmälningar. Att deras äktenskap kränks av att någon erbjuder ett bekvämt sätt att vara otrogen? Ty precis som VD:n Sigurd Vedal konstaterar, kommer knappast den som är lycklig i sin relation att springa och vara otrogen bara på grund av en annons. Om så är fallet, kanske det finns något att fundera över i äktenskapet.

Otrohetssajten utmanar viktiga grundstenar i det svenska samhället, nämligen tvåsamhetsnormen och monogamin. Det gör för övrigt även sexhandeln, vilket är en förklaring till att konservativa ofta är så arga kritiker av all sorts handel med sex. Men det sajten egentligen gör är endast att lyfta på locket till något som redan pågår men som folk bara inte vill se eftersom det stör den perfekta bilden av alla lyckliga par som gifter sig i tid och otid (varav hälften skiljer sig efteråt, men det är en annan diskussion) och för den monogama traditionen vidare.

Jag kan instämma i det omoraliska i att vara otrogen. Äktenskap, eller bara ett förhållande, är ett slags kontrakt. Att bryta överenskommelser är aldrig bra. Många gånger går det att betrakta som rent svineri. Ändå händer det och det finns tusen orsaker till det. Sexlivet dör i relationen, småbarnen kommer och tar all tid, förhållandet utvecklas mer till en kompisrelation och så vidare. Dessutom är ju affärer spännande.

Det är inte så konstigt att många sexsäljare berättar om att den stora majoriteten av deras kunder är gifta eller har en stadig relation. En del av sexsäljarens arbete blir därför att vara lite amatörpsykolog och erbjuda en trygg famn. Nu är det ju olagligt att betala för sexuella tjänster i Sverige, en otrohetssajt är därför ett strålande alternativ för dem som har det behovet. Och alla ni som är lyckliga i era förhållanden - varför bry er?