Obekväm forskning

På söndagskvällen sände SVT:s Agenda ett reportage och en debatt som omgående blev en snackis både i sociala medier och på landets större ledarsidor. Det handlade om huruvida Brottsförebyggande rådet ska begära ut statistik på brottsdömdas härkomst.

Frågan är förstås känslig eftersom det statistiska underlaget kan tänkas utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Vi måste emellertid sluta upp med att bedöma varje enskild fråga utifrån vem som kan tänkas "gynnas" av den eller använda den i egna syften. I synnerhet när det handlar om forskning och statistik, som ju i alla tider använts och förvridits efter behag av olika politiska krafter, är denna hållning bekymmersam.

Statistiken i sig ljuger inte. Den bara är. Det är vad vi gör med den som spelar roll. Ändå är motståndet mot att uppdela brottsstatistiken efter födelseland stort i riksdagen. Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna och Centerpartiet säger blankt nej. Liberalerna har inget emot det, men tycker inte att det är en fråga för politiken.

Jag tycker att det generellt sett alltid är bra att ha statistiska underlag. Sverige är överlag väldigt bra på detta, och det ska vi värna och utveckla. Inte nedmontera. I det aktuella fallet finns det dessutom rättstrygghetsskäl att veta mer om vilka grupper som är överrepresenterade i viss brottslighet. Detta betyder absolut inte att olika grupper ska dömas olika utifrån etnicitet utan att mer kunskap kan möjliggöra såväl ett bättre preventivt arbete som ett tydligare repressivt sådant.

Överraskande nog håller DN med om behovet av uppdaterad statistik (Wolodarskis publikation är onekligen morgontidningsversionen av en personlighetsklyvning). Inte ens DN räds alltså att vissa krafter ska utnyttja statistiken och att främlingsfientligheten ska späs på. Gott så.

Landets största kvällstidning har förstås en annan åsikt. Det är i sanning anmärkningsvärt hur Aftonbladet i en ledartext som handlar om vikten av fakta lyckas argumentera emot mer forskning. Det krävs att man lever i ett alldeles speciellt parallellt universum för att få ihop den logiken (formuleringen att utlandsfödda "löper ungefär dubbelt så stor risk att misstänkas för brott som inrikesfödda" får däremot ett högt betyg för sin kreativitet).

Rädslan för att föra brottsstatistik uppdelad efter födelseland skulle kunna överföras på en mängd andra områden. Varför ska vi ha könsuppdelade svar i trygghetsundersökningarna? Stigmatiserar det inte gruppen män? Varför ska människor svara hur gamla de är? Är det inte utpekande mot den grupp som upplever mest otrygghet? Nej, det är faktiskt intressant att se skillnader i utsatthet utifrån kön och ålder. Vad vi sedan gör med denna kunskap är upp till oss alla att besluta om, inte Brå. Precis som i fallet med brottsstatistiken.

Justitieminister Morgan Johansson ville inte delta i Agenda - varefter hans pressekreterare kritiserade SVT för att Sverigedemokraterna fick plats i programmet. Ett flagrant exempel på hur famlande regeringspartiet är i frågor som anses känsliga bland gräsrötterna. Och därmed löses precis ingenting. Sverigedemokraterna framstår åter igen som sanningssägare.

Till SVT hävdar justitieministern att det inte behövs ny statistik eftersom den elva år gamla forskningen antas stå sig. Han tillägger att de gångna årens asylinvandring av ensamkommande män och pojkar till Sverige inte gör att uppdaterade siffror behövs, ty ministern "tror att det kommer att gå väldigt bra för de allra flesta av dem".

Nå, Morgan Johansson. Fördelen med forskning är att man slipper tro så mycket, vi kan i stället veta och fatta beslut utifrån denna vetskap.

Postmodernismen och faktaresistensen

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet "faktaresistens" just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I reportage efter reportage har Aftonbladet skildrat en samtid präglad av falsarier. Peter Kadhammar beskriver den faktaresistenta och hatiska rörelsen som en stor grupp män "med mjäll på axlarna och med galen blick". Mot denna otäcka rörelse står givetvis de vita riddarna inom mainstreammedia, det vill säga de rättroende på DN, Aftonbladet, Metro, Sveriges Television, UR och Sveriges Radio. Journalister som säger "hen" och röstar på ungefär samma partier. Som delar en värdegemenskap som de nu ser ifrågasatt av alltfler. Som ser sig själva som en vital del av den västerlänska demokratin.

Det är intressant att landets stora medier plötsligt har fått upp ögonen för värdet av fakta. Under lång tid har det nämligen varit berättelsen som intresserat svenska journalister. Inte torra, tråkiga faktapresentationer. Detta såg vi inte minst prov på under 2015 när medierna fylldes av reportage om enskilda asylsökande och DN släppte alla tyglar och gick över till någon sorts kampanjjournalistik. Då spelade fakta ingen roll. Då var det journalistiska uppdraget att vrida och vända på perspektiv, att få fram olika åsikter, inte vatten värt.

I dag låter det annorlunda. Nu vill såväl DN som Aftonbladet plötsligt dra en lans för vetenskaplighet och faktabaserad nyhetsrapportering. Det är ju bra. Men det krävdes alltså ett växande antal alternativa medier och ett fallande förtroende för att de gamla medierna skulle vakna upp och inse att de håller på att bli mer och mer irrelevanta.

Det som kallas faktaresistens har emellertid inte uppstått genom uppkomsten av sajter som Avpixlat, Fria Tider och Nyheter24. Lite beroende på tidsperspektiv skulle vi med rätta kunna peka ut historiens alla religiösa företrädare som de faktaresistentas föregångare. Men om vi för enkelhetens skull håller oss inom vår moderna tidsålder är det faktiskt postmodernisterna som bär skulden för att respekten för fakta har blivit en bristvara i det västerländska samhället.

Upplevelser, känslor och berättelser har sedan länge ersatt konkreta fakta i journalistiken. Vi är på god väg dit även inom akademin. Nationalekonomi har klassats som ett högerpåfund som man kan förkasta i sin förståelse av ekonomins lagar. Extremfeministerna har å sin sida gjort sitt till för att undergräva vetenskapen som helhet genom att utpeka den som "patriarkal" och inrätta en sorts modern efterföljare till parapsykologin: genusvetenskapen. Det öses forskningsanslag in i denna "vetenskap" just i detta ögonblick.

Detta smittar av sig på människors medvetande och beteende. Hur ofta får vi inte höra från den ställs mot väggen med frän kritik att "det är din berättelse". Rikspolischefen själv har detta språkbruk. Det finns ingen sanning, vår tillvaro är bara en samling berättelser och upplevelser. Och alla har rätt till sin egen.

Ett färskt exempel på hur liten journalistiken har blivit är DN:s intervju med migrations- och justitieminister Morgan Johansson med anledning av de pågående avvisningarna av afghaner som fått avslag på sin asylansökan. Ministern får frågan om han inte skäms att Sverige inte har tagit emot fler asylsökande och journalisten undrar vad Johansson vill säga till de afghaner som har fått avslag. Som så ofta ställs enödga frågor ur ett enda perspektiv. Jag tror att detta exemplifierar exakt det många nyhetskonsumenter är urless på.

Det växande gapet mellan innerstadsjournalister och vanliga medborgare har gett mainstreammedierna en käftsmäll, och det är enbart positivt. Deras mål att bevara status quo kommer inte att infrias. Jag tror att de är livrädda för att förlora både anseende och inflytande och att det höga tonläget bekräftar detta. Ansvariga utgivare gör bäst i att börja brainstorma kring hur deras publikationer ska bli relevanta igen i stället för att skälla ut alla som slutat bry sig om dem.

Peter Kadhammar är ändå inne på något i sin avslutning:

Men i långa loppet går det inte att förlita sig på allmänhetens goda vilja. Hur ser den ut om fem år, om vi har lågkonjunktur, upplopp i förorterna och marscherande högerextremister som ska försvara den ariska rasen? Varje samhällsbygge kräver lagar, regler och verktyg för att upprätthålla dem – kallt stål.

Ja, ett rimligt samhälle kräver lagar (inte många, bara tydliga) och verktyg för att upprätthålla dem. Det är därför en smula ironiskt att det är just i Aftonbladet - relativismens högborg - som vi får läsa detta. Just den tidning som drivit på för en politik som möjliggjort upplopp i förorten, medborgargarden och en polis som tappat kontrollen och förlorat de kriminellas respekt.

Jag har skrivit det många gånger tidigare och det förtjänar att upprepas: det land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte bli taget på allvar av någon annan heller. Det kanske tål att tänkas på även för de stora mediehusen.

Tidigare bloggat:
När privilegierna hotas

Den förment skadliga porren

Magdalena Mattebos studie om ungas förhållande till pornografi, gjord på 900 gymnasister, är intressant. Hon undersökte konsumtionen av pornografi i relation till sexuella erfarenheter, livsstil, hälsa och syn på sexualitet.

I den första studien (som sedan följdes upp två år senare i en longitudinell studie) deltog 477 killar och 400 tjejer, 16 år gamla. 96 procent av killarna och drygt hälften av tjejerna sade att de någon gång tittat på pornografi. Även om killarna tenderade att titta mer frekvent på porr än tjejerna, fanns få skillnader i sexuella fantasier, syn på och inspiration från pornografin mellan de två grupperna.

Bland frekventa konsumenter var det vanligare att inspireras av porren i sitt sexliv, vilket förefaller ganska naturligt. Men sett över båda könsgrupperna var andelen som testat något i verkliga livet som de inspirerats av inom porren identisk - en tredjedel. Föga förvånande var de som konsumerade porr mer positivt inställda till porren än de som inte gjorde det.

Den svenska diskursen är väldigt negativ till pornografi. Medierapporteringens defaultläge är att beskriva negativa konsekvenser av pornografi - antingen för deltagarna eller för konsumenterna. Eller allra helst båda grupperna. Och inte sällan är det personer som själva inte har sett porr i någon större utsträckning - eller endast nöjt sig med att titta på lite amerikansk mainstreamporr - som sågar all porr.

Även Mattebo lyfter in negativa effekter av porren, däribland "genusstereotypa könsroller" och "råare sexualitet med prestationsångest som följd". Hon pekar på att högkonsumenter av porr också rapporterade alkoholbruk, kompissex, fetma och mer tid framför datorn.

Men som vi vet behöver korrelation inte nödvändigtvis säga något om kausalitet. På vilket sätt kompissex skulle vara något negativt är dessutom oklart. En högre andel högkonsumenter tittade på våldspornografi och BDSM. Men "våldspornografi" definieras inte i studien, vilket gör uppgiften tämligen meningslös.

Att hela 72 procent av de svarande tjejerna tyckte att porr var bra att använda för att onanera komplicerar onekligen mediebilden av porren som kvinnoförnedrande och behovet av ett slags jämställd "feministisk" porr som ett alternativ för kvinnor. Samtidigt tyckte 62 procent av tjejerna att porren är kvinnoförnedrande, vilket kan tyckas lite besynnerligt.

Men kanske är det så enkelt att dessa tjejer har förstått att pornografi är en fantasi, en lek med lustar och känslor. Inte en manual eller spegling av verkligheten. Då blir det fullt möjligt att finna det som sker på skärmen sexuellt upphetsande och samtidigt ha invändningar mot delar av innehållet på ett annat plan.

I tidigare studier på 18-åringar i de nordiska länderna uppgav 99 procent av killarna och 86 procent av tjejerna att de tittat på pornografi. Där uttryckte tjejer att en positiv aspekt av pornografi är att personer med sexuella problem kan få hjälp av porren, att alla har rätt till sexuell tillfredsställelse och att porr även kan fungera som såväl informations- som inspirationskälla.

Jag tror att det är så vi framför allt ska se på porren. Inte som en skadlig företeelse som måste bekämpas utan som ett för många positivt, frigörande och inspirerande verktyg. 

I studien påpekas att det i gruppen med frekvent porrkonsumtion (framför allt killar) också kunde noteras hälsoproblem av olika slag. Porr kan, precis som allting annat, missbrukas. Men den mediala bilden behöver anpassas till vad forskningen säger och hur det faktiskt förhåller sig. Att tjejer i hög grad tittar på porr och gillar det är inte en bild vi ser särskilt ofta.

En not i sammanhanget: 72 procent av de svarande svenska gymnasietjejerna tycker alltså att porr är bra att använda i onanisyfte. Samtidigt är Feministiskt initiativ, som vill minska spridningen av porr och även diskuterar ett förbud, mycket framgångsrika i skolvalen i just dessa ålderskategorier.

Det väcker en del frågor kring generaliserbarheten, men i detta fall tror jag faktiskt att det handlar mer om att många som säger sig sympatisera med Fi faktiskt inte vet vad partiet står för. De lär bli varse innan september.

Tidigare bloggat:
Killar tittar på porr - tjejer önskar att de tittade mer

Läs även:
Magdalena Mattebos studie (PDF)

En sansad röst i sexbrottsmörkret

I tider när hysteri och överdrifter är det som driver nyhetsförmedlingen och i allt högre grad även det politiska arbetet, är det befriande när sakliga och kunniga forskare kliver fram och säger: Nej, det där stämmer inte alls.

Niklas Långström har varit en sådan person under ganska många år nu. Som professor i psykiatrisk epidemiologi, tidigare chef för Centrum för våldsprevention vid KI och med stor erfarenhet av att forska om och arbeta med sexualförbrytare, i dag inom Kriminalvården, har Långström mer på fötterna än de allra flesta.

I gårdagens Aktuellt i SVT tillbakavisade han att pedofiler som begått sexualbrott mot barn ofta återfaller. En liten minoritet återfaller, och dessa "punktmarkeras". Men de allra flesta gör det inte. Detta gäller för övrigt även andra sexualbrott. Det finns en vida spridd uppfattning i samhället att en person som har begått en våldtäkt löper särskilt stor risk att begå brottet igen. Det finns inget stöd för detta.

Brott med störst återfallsrisk är, enligt studier som Brottsförebyggande rådet presenterat (gäller åren 2003-2009), narkotika- och trafikbrott. Sexualbrott hamnar betydligt längre ned. Men statistik räcker inte för att övertyga allmänheten. Den vägleds av något slags magkänsla.

Långström konstaterar också att mycket tyder på att pedofili är en sexuell orientering som inte går att "bota". Den finns med från tidig ålder men kan också förstärkas av yttre faktorer, exempelvis om en person har utsatts för sexuella övergrepp som ung.

Även om en sexuell dragning till minderåriga inte går att medicinera bort är det möjligt att arbeta med personen i fråga för att undvika att övergrepp sker. Verksamheter som Preventell, som är en hjälptelefon dit personer med denna läggning kan vända sig för att få prata, är ett sätt att nå ut. Det behövs förmodligen fler.

Pöbelmentaliteten att pedofiler, ja alla dömda sexualförbrytare, ska hängas ut inför grannar och arbetskamrater, bygger på den felaktiga idén att risken för återfall är stor. Därför har omgivningen "rätt att få veta".

Snarare riskerar en sådan hållning att öka risken för återfall eftersom personen i omgivningens ögon redan är dömd att begå nya brott. I ett sådant fall rämnar de skyddande faktorer som annars hade kunnat få personen att avstå från att begå ett nytt brott (risken att förlora jobbet, att grannarna får veta med allt obehag det medför osv).

Ibland önskar man att människor kunde tänka lite längre än näsan räcker.

När statistik kallas rasism

En annons i dagens DN har tydligen väckt stor uppmärksamhet. Jag måste ha missat den i morse. Det blev lite sent i går.

Den framstående politiska kommentatorn Alexandra Pascalidou kallar annonsen för boken Invandring och mörkläggning "rasistisk propaganda" och Özz Nujen är inne på samma spår när han sprider sin klokskap på Twitter. Jag blir lite fundersam - har DN verkligen släppt igenom en sådan annons? Lika bra att leta fram morgonens tidning för att se efter.

När jag ser helsidesannonsen förstår jag ingenting. I den anges åtta punkter med statistik. Dels om hur många som beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2000-talet, hur stor andel av anhöriginvandrarna som är beroende av försörjningsstöd samt hur många fler antalet så kallade utanförskapsområden har blivit sedan 1990.

Tendentiöst? Säkerligen. Men rasism? Inte ens i närheten. Vad är det Pascalidou och Nujen är så rädda för? Att fler ska bli varse att svensk flyktingmottagning inte är felfri? Att vi har stor arbetslöshet och omfattande bidragsberoende bland personer med utomeuropeisk bakgrund?

Den ryggmärgsreaktion som ovanstående personer ger uttryck för tror jag snarare får motsatt effekt än den önskade. Människor upplever att vissa saker inte får sägas, att vissa frågor inte får debatteras utan att man hela tiden måste vakta sin tunga. Debatten blir kväst. Det är problematiskt när en enskild bokannons i en stor morgontidning kan orsaka sådant rabalder.

Och om nu annonser med "lösryckt statistik" är lika med rasism ligger alla politiska partier illa till. Vi kommer ju inte kunna ha en valrörelse nästa år.

Granska undergångsprofeterna!

I fallet Quick har somliga framfört åsikten att medierna när det begav sig alla sprang åt samma håll - och att de nu springer åt det motsatta. I flock. Även om det i just detta fall finns mycket goda anledningar till att byta spår är flockmentaliteten väldigt talande för hur medierna fungerar. De trivs bäst i grupp.

Detta gäller även klimatfrågan. Det finns exempelvis ingen svensk morgontidning som är öppet kritisk mot de domedagsscenarier som organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen målar upp, eller som ens försöker problematisera frågan.

En orsak tror jag är att frågan kommit om handla om gott och ont. Det finns ett antal organisationer som i praktiken fridlysts mot kritik. Dit hör Rädda Barnen och Ecpat, men även ovannämnda miljöorganisationer. De tillfrågas ofta i sakfrågor, som om de vore en neutral part. Det är de givetvis inte. De har sina agendor, och målet är att få så mycket uppmärksamhet som möjligt i syfte att driva på samhällsutvecklingen i en för organisationen önskvärd riktning.

Greenpeace får mest uppmärksamhet för sina uppseendeväckande aktioner, men när de inte bordar tankfartyg eller bryter sig in på kärnkraftsanläggningar ägnar dess aktivister tid åt att sprida lögner på gator och torg. Sex meter höjda vattennivåer är inget som finner stöd i IPCC:s rapporter, men det går utmärkt för osnutna Greenpeaceaktivister att tuta i folk på stan att det är vad som väntar om vi inte tvingar kineserna att återgå till cykel i stället för bil redan i morgon.

Det har alltid funnits ett upplevt globalt hot. I modern tid har vi sett kärnvapen hota världsfreden och allas vår existens. Jag minns på 80-talet hur våra lärare berättade om hur försurningen skulle ta död på den svenska naturen (och allt var östländernas fel). Nu är det klimathotet som överskuggar alla andra hot.

Många har gjort strålande karriärer på detta hot. Al Gore är bara en i mängden. Det finns väldigt många politiker, företagare och organisationer som tjänar pengar och inflytande på att skrämma medborgare om den förestående klimatkatastrofen. Och det fungerar. Människor tar till sig av budskapet. Det rapporteras rent av att unga har drabbats av så kallad klimatångest, tydligen ett helt nytt fenomen inom psykiatrin.

Klimathotet används även som argument för att bygga ut statens befogenheter, kort sagt att öka statens makt över medborgarna. Vissa debattörer menar att den parlamentariska demokratin har spelat ut sin roll eftersom den inte förmår lösa detta stora hot mot mänskligheten.

Inte minst mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att de värsta domedagsprofeterna granskas och får mothugg.

En lek med siffror

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i Uppsala har gjort en studie som visar att unga i hög grad är utsatta för sexuella övergrepp. Nyheten fick stor spridning i rikstäckande medier, och organisationer som arbetar med offer för sexuella övergrepp säger att de inte är förvånade.

I studien tillfrågades 20 000 kvinnor och män i åldrarna 18-75 år. Svarsfrekvensen var låg, för att inte säga usel (52 procent). Detta är ett besvärande bortfall som de ansvariga bör reflektera kring. Av de som valde att svara menade 13 procent av kvinnorna att de "tvingats till samlag eller utsatts för försök till detta innan de fyllt 18 år".

Redan här ringer varningsklockorna. Vad är det egentligen vi fått veta? Att ha tvingats till samlag och "utsatts för försök" är två skilda saker. Frågan har gjorts medvetet bred för att få upp antalet jakande svar. Detta är intellektuellt ohederligt och borde självfallet ha påpekats i nyhetsrapporteringen. Men medierna är som alltid lata och väldigt okritiska till det material de får.

Jag vågar påstå att de flesta, även jag själv, utsatts för ett så kallat försök till samlag innan de fyllt 18 år. Detta är inte samma sak som ett övergrepp - om nu inte NCK menar att man inte ska syssla med sex innan man fyllt 18 år och att all sexuell aktivitet dessförinnan är att betrakta som ett övergrepp.

Studien kommer att publiceras i sin helhet i februari nästa år. Det finns således skäl att återkomma med kritiska ögon när det sker. Något säger mig nämligen att den kommer få ännu mer uppmärksamhet i medierna då.

En bättre värld än i går

Våldet minskar i samhället. Antalet mord går nedåt och gatuvåldet i Stockholms innerstad minskar markant.

Detta är en internationell trend och i sig ingen ny upptäckt, men den förtjänar att upprepas (som i gårdagens DN) eftersom vi genom mediernas intresse för grova brott lätt kan förledas att anta att motsatt utveckling pågår.

På medeltiden var mord 30 gånger vanligare än i dag. Även om vi går tillbaka till 1900-talets början ser vi att dagens människor lever i en tryggare tid (och på fler sätt än bara mätt i risken för att bli utsatt för våld). Varför är det då kontroversiellt att hävda detta?

Dels tror jag att det hänger samman med mediernas dramaturgi. Långsamma, stegvisa förändringar som inte märks från ett år till ett annat är svåra att väcka intresse för. Fattigdomsminskningen i världen är en sådan. Mediernas fokus ligger fortfarande på enskilda hungerkatastrofer och konflikter som händer här och nu. Då är det ganska ointressant att den långsiktiga trenden är att världen faktiskt blir bättre.

Men jag tror också att det finns en vida spridd uppfattning hos människor att allting blir sämre. Vi gillar att gnälla, trots att det egentligen sällan funnits så goda skäl att vara optimistisk om levnadsstandarden för världens befolkning som nu.

Det verkar också finnas något kittlande i domedagsscenarierna. Biograferna och TV-tablåerna fylls av filmer och serier med apokalyptiskt tema - om världen efter att allt gick åt skogen. Vissa handlar om klimatet, andra om krig eller sjukdomar. Antalet militära konflikter i världen är dock rekordlågt (och antalet demokratiska stater rekordhögt). Sjukdomsbekämpningen går framåt i takt med att fattigdomen minskar. Och vad klimatet anbelangar, finns goda skäl att vara skeptisk till de mest fantasifulla scenarier som målas upp på bästa sändningstid i TV.

Att världen blir en allt tryggare plats för allt fler innebär inte att det inte finns många stora utmaningar som kräver en lösning. Men det är nyttigt att stanna upp ibland och räta ut perspektiven en aning. Särskilt när det hävdas att folk inte vågar gå ut på kvällarna längre i ett av världens tryggaste länder.

Myter om sexarbete tillbakavisas

Nathalie Rotschild på Spiked ställde för flera år sedan den kontroversiella frågan om trafficking för sexuella ändamål är en myt (eller åtminstone ett väldigt uppförstorat fenomen). Bakgrunden till frågan var en stor irländsk undersökning som endast hittade två möjliga fall av människohandel trots en mängd razzior på bordeller och klubbar.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnor som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis, och att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är ofta uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda.

Med detta i bakhuvudet är det inte förvånande vad en ny studie i just Irland har kommit fram till. 195 sexsäljare, som alla arbetar inomhus, tillfrågades om sin situation i den första studien i sitt slag i Irland. De kom från totalt 29 olika länder och nästan alla var fristående, det vill säga ej knutna till en eskortfirma (även om en tredjedel hade en sådan erfarenhet). Studien fann inga bevis på underåriga sexarbetare - endast en tillfrågad var under 18 (i Irland är åldersgränsen 16).

Alkohol- och drogkonsumtionen bland sexarbetarna var låg, kondomanvändningen hög och säkerhetstänkandet utbrett. Två tredjedelar som utsatts för brott hade inte gjort någon anmälan, vilket är en indikation på det låga förtroendet för polisen (något som Nya Zeeland lyckats råda bot på genom sin hälsofokuserade lagstiftning kring sexarbete). En orsak som gavs till den låga anmälningsbenägenheten var det stigma som omgärdar sexarbete.

Framför allt konstateras att samhällets bild av sexsäljarna ökar deras utsatthet och risk för att bli ett brottsoffer. Mediabilden av sexsäljaren som särskilt utsatt, utan rättigheter och utan förmåga att säga nej gör personen till ett attraktivt offer för presumtiva gärningsmän. Samhället medverkar alltså aktivt till att skapa en bild av sexarbetaren - som sedan delvis uppfylls som en konsekvens av densamma. Det blir ett slags självuppfyllande profetia.

Men det skulle inte behöva vara så. Det går att välja en väg som fokuserar på sexarbetarnas hälsa, säkerhet och rättigheter som samhällsmedborgare och människor. Det är i alla händelser den väg vi bör välja. Då måste vi emellertid först sluta se alla sexarbetare som offer, och vi måste göra distinktioner mellan olika sorters sexarbete. Annars kommer vi ingenvart.

Ovanstående irländska studie berörde inomhussexarbetarna, vilka utgör den breda majoriteten av alla sexarbetare. Ändå fortsätter gatusexsäljarna att vara i medias och politikers blickfång. Förklaringen är naturligtvis att det är i denna sistnämnda grupp som de mest utsatta personerna hittas, de vars situation överensstämmer med den mediabild av sexarbete vi kommit att få och som politiker gör allt för att bevara.

En sådan hållning skadar de kvinnor och män som inget hellre vill än att bli behandlade som människor med samma rättigheter som alla vi andra.

Rapporten Crime and Abuse Experienced by Sexworkers in Ireland (2013) kan laddas ned här.

Välsignelsen i en stor kuk

En lång man med breda axlar, smala höfter och stor kuk. Så ser idealmannen ut för heterosexuella kvinnor.

Rönen som publicerats i Proceedings of the National Academy of Scienes är inte så överraskande. I en studie tillfrågades över 100 kvinnor och slutsatsen var att merparten fann ett större manligt könsorgan mer attraktivt än ett litet. Däremot var mannens längd och övriga fysiska utseende viktigare än kuken isolerad. Hellre lång och bredaxlad med liten kuk än kort och tanig med stor, således.

Vad ska då dras för slutsatser av detta? Att storleken spelar roll. Att utseendet har betydelse (som om vi inte redan visste det). Att alla försök att övertala människor om att de duger som de är, att det är OK att vara fet och att inte sköta om sin kropp, är förgäves. Vi håt ändå efter utseendet när vi väljer samlags- och/eller livspartner.

En liknande studie gjort på män skulle med all säkerhet komma till slutsatsen att heterosexuella män helst önskar långa kvinnor med stora (inte gigantiska) bröst, lagom stora höfter och fast rumpa. Glöm att männen tittar på kvinnans ögon eller vackra leende. Vi är betydligt simplare än så.

Det som vore intressant att se är om det finns olikheter i vad som anses attraktivt mellan olika världsdelar och kulturer. Det finns troligtvis vissa skillnader.

Något att hålla i.

Klimatkatastrof - var god dröj

Det skrivs och pratas väldigt mycket om den annalkande klimatkatastrofen just nu. Det går knappt en dag utan att en brand i Australien, en storm i USA eller bitande kyla i Ryssland förklaras med klimatförändringarna. Konsensus tycks råda: vi bär själva skulden för det extrema vädret (som om det inte funnits tidigare).

Naturskyddsföreningen och andra extremistorganisationer får massor av medietid och slickar sig om munnen. Miljöpartiet kan inte ha bråttom nog att förbjuda eller sönderbeskatta allt som kan tänkas öka uppvärmningen i världen. Frågan är kort sagt åter i mediernas blickfång och det finns tydliga politiska poänger att vinna (Miljöpartiets starka opinionsläge vittnar om detta).

I en norsk forskningsrapport framgår emellertid att även om planetens medeltemperatur steg kraftigt under 1990-talet har uppvärmningen bromsats upp under 2000-talet. Forskarna menar således att det inte pågår någon skenande global uppvärmning, som bland andra Naturskyddsföreningen och Greenpeace hävdar.

Det låter ju som goda nyheter. Självfallet ska teknikutvecklingen uppmuntras så att vi slipper vara beroende av fossila bränslen. Även om människan inte är ensam faktor bakom en stigande temperatur - klimatet har alltid varierat på jorden - är fossila bränslen smutsiga och absolut inget framtidsalternativ. Andra alternativ måste till.

Den norska forskningsrapporten passar dock väldigt illa med mediernas dramaturgi. Gissningsvis kommer den alarmerande rapporteringen därför att fortsätta precis som vanligt. Om det inte redan har skett kommer forskare och debattörer, hängivna den alarmistiska linjen, att stämpla forskningsrapporten som oseriös. Naturskyddsföreningen är snart i TV-rutan igen, var så säker.

Alkoholskadorna ökar inte

Svensk alkoholpolitik bygger bland annat på totalkonsumtionsmodellen. Den handlar precis som namnet antyder om tesen att ju större den totala konsumtionen är i samhället, desto större kommer också alkoholskadorna att bli. Till dessa skador räknas inte bara direkta hälsoeffekter av drickandet utan också alkoholrelaterad brottslighet.

Sveriges EU-inträde spåddes av många forskare bli en katastrof. Gränserna öppnades och plötsligt kunde svenskar pendla och lasta på mer alkohol än de kunde bära. Drickandet har ökat, men det har stabiliserats på en lägre nivå än många befarat. Mest intressant är att skadorna inte har motsvarat den faktiska ökningen. Det alkoholrelaterade våldet har inte alls ökat, konstaterar Mattias Svensson. Han tror att det kan handla om att svenskar vant sig vid den ökade friheten och att det därför inte är lika spännande att forsla in alkohol över gränsen längre.

Ett motexempel skulle vara Finland. Där ökade supandet markant efter att alkoholskatten sänktes. Politikerna hade inte is i magen utan höjde den snabbt igen. Finländarna klarade helt enkelt inte av lägre alkoholskatter, löd slutsatsen. Det finns egentligen inget skäl att anta att våra grannar i öst skulle vara annorlunda än vi. Även finländarna hade sannolikt vant sig vid lägre alkoholskatter efter ett tag och anpassat sin konsumtion. Nu fick de aldrig riktigt chansen.

Det kan vara bra att gå utanför de egna strikta tankeramarna ibland. Ovanstående upptäckt lär dock inte göra att de varma anhängarna av den svenska alkoholpolitiken ändrar åsikt. De lär fortsätta att peka på Finland som skräckexemplet så fort någon sorts liberalisering av den svenska alkoholpolitiken kommer på tal. Själv skäms jag mest över att som vuxen klok människa behöva gå till Systembolaget och handla varm öl.

Debatten som aldrig dör

Diskussionen om våldsamma TV- och datorspels eventuella skadliga inverkan på ungdomar får ständigt nytt liv. Nu går tre forskare till storms mot Medierådets slutsats att det saknas forskningsstöd för att spelen skulle göra ungdomar mer aggressiva.

Forskarna kritiserar Statens medieråd för att inte vara objektivt och att gå "kraftfulla kommersiella intressens ärenden" (själva är de förstås alltid objektiva och beaktar alla perspektiv).

Problemet med personer som Martin Ingvar är att de tenderar att se människor som en hink med hjärnceller och att allt vi gör måste betraktas ur ett hälsoperspektiv. Ingvar tillfrågas ofta när kampsporternas vara eller icke vara i Sverige kommer på tal. Som hjärnforskare har han naturligtvis föga gott att säga om att folk slår varandra på käften (hans kritik illustreras ofta noggrant av hur hjärnan reagerar på slag).

Det är som att endast fokusera på exakt vad som händer i kroppen, i negativ mening, när vi dricker alkohol utan att ta med alla positiva effekter ett glas öl eller vin kan ha på fredagskvällen efter en hård arbetsvecka, hur det löser upp knutar hos talträngda svenskar och, inte minst, hur det sannolikt är en viktig orsak till att många av oss över huvud taget kom till världen.

Alla företeelser kan skärskådas ur olika perspektiv. Hälsoperspektivet är ett av dessa, men det är ofta det minst intressanta. Ändå ges läkare och olika hälsoexperter enorm uppmärksamhet i media. Människors rätt att själva välja sin sysselsättning, att göra sina livsval och ta konsekvenserna av dem, väger alltid lätt när herr hjärnforskare får säga sitt.

Detta synsätt återkommer i fallet med TV- och datorspel. Något förbud vill forskarna säkert inte se, eller vågar inte föreslå, men om nu de våldsamma spelen anses ha en aggressiv effekt på unga spelare borde väl lagstiftningsglada personer som gärna vill förbjuda kampsporter för vuxna inte tvekan om att genomföra kraftfulla åtgärder för att skydda de unga?

Sist men inte minst: det den ständigt aktuella frågan om TV- och datorspelens roll i barns och ungdomars liv och avvägningar om lämplig speltid i slutändan landar i, är föräldrars eget ansvar och en god portion sunt förnuft. Det behöver vi inga hjärnforskare för att hantera.

Porren och vi

I söndagsbilagan berättade DN om en ny bok som presenterar den hittills största undersökningen om våra sexintressen på nätet. I A billion wicked thoughts avslöjar författarna bland annat skillnader mellan vad män och kvinnor gillar men också nationella skillnader i vad vi tänder på.

Forskarna har analyserat en miljard nätsökningar, en miljon sajter, en miljon erotiska videoklipp, miljontals kontaktannonser och så vidare. De har hyrt in folk för att porrsurfa och fått tillgång till anonyma porrsurfares sökhistorik samt haft en pågående dialog med porrproducenter. Forskarna hävdar att uppemot 15 procent av alla nätsökningar har varit efter porr. De säger sig också kunna peka på skillnader i smak mellan olika länder. I Tjeckien, exempelvis, är det populärt med kategorin "granny" (mormorsporr, dvs. äldre damer). Det gäller även England, för övrigt.
Mer intressant är dock att författarna slår fast att "porrindustrin inte formar eller påverkar vår sexualitet". Den snarare reflekterar den. Jag skulle vilja hävda att det förmodligen är både och. Dels påverkas vi av pornografin - vilket bland annat styrks av studier som visar att allt fler har analsex men också av att allt fler yngre rakar könshåren och att unga tjejer hör av sig till sexualrådgivare för att få veta om de borde ta mannens säd i munnen. Så nog påverkas vi, medvetet eller omedvetet, av porrkonsumtion. Men porren är samtidigt ett slags förvriden spegelbild av vår egen sexualitet. Om ingen gillade att titta på mormorsporr eller smisk skulle sådan naturligtvis inte produceras kommersiellt.

Våldtäktsporr är en egen liten genre och det finns kvinnor, och säkert även män, som har våldtäktsfantasier. Poängen är att allt handlar om friheten att få fantisera. Det blir därför galet när personer som ofta själva inte intresserar sig för porr drar paralleller mellan pornografin och verkligheten. Som synes ovan påverkas vi säkert av porren i någon mån, men det finns fortfarande vattentäta skott mellan vissa fantasier och vad vi skulle vilja företa oss i verkligheten. Dessutom lever verkligheten ofta inte upp till fantasin.

Många relaterar porr till storbystade babes och välhängda hunkar, båda med enligt vårt västerländska skönhetsideal perfekta (retuscherade) kroppar. Detta är emellertid endast den sterila mainstreamporren. Utöver denna finns mängder av inriktningar för alla tänkbara och otänkbara smaker, oavsett om man är straight eller gay. Långa, korta, unga, gamla, brunetter, blonda, med våld, utan våld, ensam, i grupp, med mat, med föremål, kiss, asiatiskt, sydamerikanskt och givetvis helt vanlig vaniljsex mellan amatörer som själva lägger ut sina videor av exhibitionistiska skäl.

Om tjecker och engelsmän gillar mormorsporr, vad går då svenskar igång på? Svaret är lika tråkigt som det är väntat. "[V]år undersökning har visat att ni i Skandinavien i större utsträckning konsumerar mainstreamporr". Så mycket för det syndiga Sverige.

Uppdatering: Nu finns artikeln online.

Mot en sansad klimatdiskussion?

Klimatalarmismen har varit kompakt i svenska medier under lång tid. Forskare och debattörer med avvikande åsikter i frågan, alla som på något vis har velat ifrågasätta eller bara diskutera hur det ligger till med prognoserna för jordens framtida klimat, har fått epitetet "klimatförnekare", en illa dold blinkning till Förintelseförnekarna. De har, kort sagt, utpekats som galningar. Debatten är ju över!

Men något verkar vara på väg att hända. Visserligen har Climategate inte blivit lika omdiskuterad i Sverige som i exempelvis USA, där frågan diskuterats och debatterats öppet i ett flertal medier. Men avvikande röster börjar få plats även i svenska medier. I Svenska Dagbladet har kritiska röster fått debattplats. Och till och med klimatalarmistdrottningen Karin Bojs i DN har tvingats krypa lite till korset och erkänna att de där påståendena om Himalayas glaciärer kanske inte var de mest trovärdiga som yttrats (även om hon tillsammans med många andra vägra se allt detta i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s legitimitet och trovärdighet).

Nu berättas att de värsta klimatprognoserna börjar tonas ned. Nya studier, gjorda av tyska och schweiziska forskare (som tyvärr inte namnges närmare i artikeln), ska enligt TT-reportern tyda på att den forskning som tidigare visat på en påtagligt höjd medeltemperatur är kraftigt överdriven.

Den viktigaste lärdomen torde vara, att vi helt enkelt vet väldigt lite om framtidens klimat. Klimatet är oförutsägbart, svårbegripligt och ytterst komplicerat. Att söka spå 50 år framåt i tiden när felmarginalen i en vanlig femdygnsprognos borde avskräcka vem som helst, är ett omöjligt uppdrag. Vi kan uppskatta, gissa, spekulera. Men aldrig veta. Därför är det också galet att, som klimatalarmisterna vill, börja ställa om hela samhällen efter ett worst case-scenario som bygger helt och hållet på spekulation och, i många fall, vilda fantasier. Att detta oansvariga beteende av politiker förkläds till en önskan att ta ansvar för våra barn och barnbarn är minst sagt ironiskt.

Ja, tänk om vi kunde ha en rakryggad borgerlighet som tog strid mot dessa dumheter. Pendeln kan komma att svänga och då kommer Sveriges hela politikerelit att stå där med dumstrut.

Voodoovetenskap

Det blåser hårt kring IPCC just nu. Först Climategate, som undergräver hela den "ledande" klimatforskningen. Och nu ifrågasätts åter klimatpanelens trovärdighet när det visat sig att en rapport som publicerades 2007 innehöll rena falsarier.

I rapporten slogs fast att risken var "mycket stor" att isen runt Himalaya skulle vara helt borta till år 2035. Detta sades alltså om ett istäcke som är upp till 400 meter tjockt. Det är en rejäl smälttakt det, minsann. När källan till påståendet spårades visade det sig att IPCC har räknat fel på sisådär 315 år - utifrån en från första början grov gissning. Så seriös är IPCC:s klimatforskning.

Rapporterna ska genomgå en kollegial granskning, alltså läsas och granskas av andra forskare. Ändå lät panelen dessa uppenbara felaktigheter stå kvar. Det säger, tyvärr, en hel del om det klimat som råder i IPCC när det gäller kritiska åsikter. Ordföranden för panelen, Rajendra Pachauri, kallade invändningarna för "voodoovetenskap". Så talar inte en seriös forskare. IPCC är så förblindad av sitt uppdrag att missionera om den globala uppvärmningens konsekvenser, att den glömmer allt vad källkritik och god vetenskap heter. Och politiker och aktivister världen över bara gapar och sväljer.

Detta är precis vad skeptiker har hävdat hela tiden. Inte att det föreligger någon konspiration utan att IPCC är ett politiskt projekt med ett tydligt uppdrag: att övertyga politiker och allmänhet världen över om att det så kallade klimathotet är akut. De har således redan slutsatsen klar och söker sedan stöd för sin koldioxidteori genom selektiv perception. Detta utestänger automatiskt all forskning som ifrågasätter AGW-hypotesen. Arrogant kallas kritiska röster för "voodoovetenskap". Detta förfarande skulle underkännas om det gällde en C-uppsats på valfritt universitet. Men i FN:s regi går det bra.

Om svenska politiker vore vid sunda vätskor, skulle dessa skandaler få dem att börja se på saken i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Inte bara se detta som ett enstaka olycksfall i arbetet. För det tror jag inte att det är. Jag tror snarare att det vi nu ser är exempel på hur IPCC har arbetat i åratal. Men jag väntar mig inget vettigt från politiskt håll i Sverige.

Sådant man får fredspriset för.

IPCC med byxorna nere

Climategate har fått många att spänna blicken i IPCC och de ledande klimatalarmisterna och börja ifrågasätta deras slutsatser.

Och det bara rullar på. Sunday Times berättar att den rapport som FN:s klimatpanel lade fram 2007, i vilken det bland annat hävdades att glaciärerna i världen smälter så snabbt att de kan vara helt försvunna i Himalaya redan 2035, byggde på lösa uppgifter och påhitt. Denna nyhet har nu rent av letat sig in på det politiskt korrekta SVT Text. Men därifrån försvinner ju nyheter väldigt fort.

Ur Sunday Times på nätet:

"The report read: "Glaciers in the Himalaya are receding faster than in any other part of the world and, if the present rate continues, the likelihood of them disappearing by the year 2035 and perhaps sooner is very high if the Earth keeps warming at the current rate."

However, glaciologists find such figures inherently ludicrous, pointing out that most Himalayan glaciers are hundreds of feet thick and could not melt fast enough to vanish by 2035 unless there was a huge global temperature rise. The maximum rate of decline in thickness seen in glaciers at the moment is 2-3 feet a year and most are far lower."

Det har sällan funnits så goda skäl att ifrågasätta klimatalarmismen. Och om vi ifrågasätter dess slutsatser om den globala uppvärmningen, bör vi även ifrågasätta de politiska förslag som läggs fram - både i Sverige och internationellt. Från politiskt håll hörs emellertid ingenting. Ingen vill erkänna att kejsaren är naken, ingen vill ens låtsas om en nyhet som den ovanstående. Den passar ju inte in i den klimatalarmistiska ideologin.

I svenska medier får vi än så länge nöja oss med svenska YLE för att kunna läsa om nyheten. Men vi kan säkert räkna med att DN:s Karin Bojs sitter och filar på en finfin bortförklaring just nu...

Dessa så kallade journalister

DN förnekar sig inte. "Vetenskapsreportern" Karin Bojs har tidigare avfärdat Climategate som ett fåtal konspirationsteoretikers fantasier. Nu, som den goda granskande journalist hon är, ger hon Climategate ett helt uppslag. Eller snarare: ett helt uppslag åt att återigen förkasta allt som osanning.

Bojs låter en klimatalarmist svara på frågan om hur Climategate ska tolkas. Det är väl lite som att be en agnostiker recensera Bibeln. Självklart får hon precis de svar hon vill ha och med vetenskaplig råg i ryggen därtill, ty Anders Moberg är docent i meteorologi vid Stockholms universitet minsann.

Ingen bör väl bli förvånad. Svenska journalister har sedan länge avsagt sig sitt granskande uppdrag för att i stället fungera som budbärare åt politiker och lobbyorganisationer. Eftersom det råder "konsensus" kring klimathotet, behöver journalisterna inte granska, bara lyssna till vad politiker och lobbygrupper säger och sedan rapportera det rakt av. Det finns alltså inget att granska enligt detta sätt att se på saken.

En journalist som var aktiv under Hitlereran i Tyskland berättade att han inte alls kände sig kontrollerad under den tyska censuren. Han upplevde att han kunde skriva i stort sett vad han ville. Först långt efteråt, när regimen var död och begraven och han tog en titt på sina texter med nya ögon, insåg han hur oerhört inskränkt och likriktad han varit i sitt journalistiska värv. Jag misstänker att många svenska journalister kommer att drabbas av ett liknande uppvaknade i framtiden när de läser sina egna artiklar från denna alarmistiska tidsålder.

Å andra sidan finns ju möjligheten att journalisterna helt enkelt bara är för lata för att orka granska. Jag vet inte vilket som är värst.

Därför är jag klimatskeptiker

Jag har fått en del frågor om vem jag är att yttra mig i klimatfrågan. Jag är varken naturvetare eller ens särskilt intresserad av vare sig klimatforskning eller naturvetenskap i allmänhet. Däremot har jag svår allergi mot all sorts alarmism och mänskligt flockbeteende - särskilt när det riskerar att leda till logiska felslut och inskränkningar av mänsklig frihet.

Vanliga människor uttalar sig i TV och säger att "läget är väldigt allvarligt". Journalister håller nickande i mikrofonen. Ingen kritisk motfråga. En lämplig fråga för en journalist skulle exempelvis kunna vara: "Hur vet du det?".

Climategate har briserat. Den kommer inte att sätta stopp för dumma och kostsamma förslag på Köpenhamnsmötet. Den kommer inte att få klimatalarmisterna att sänka garden eller att bli mindre hysteriska. Men kanske kan Climategate få enskilda medborgare världen över att börja tänka lite själva. Att börja ifrågasätta.

Att klimatforskare har förstört rådata borde vara en stor varningsflagg vad seriositeten beträffar. Forskning ska kunna reproduceras, det är en helt grundläggande princip. I princip vem som helst ska kunna göra om samma undersökning för att testa reliabiliteten i tidigare forskning. Det är så vi lär oss nya saker, när nya människor ser på samma händelser/fakta/företeelser med nya fräscha ögon. Om de rådata som använts för att legitimera hockeyklubbshypotesen har förstörts kan det bara betyda en sak: rädsla för insyn.

Det kan mycket väl vara så, att utsläpp av växthusgaser bidrar till att göra klimatet på jorden varmare. Men det vi i dag ser är att frågan har gått från att handla om mänsklig klimatpåverkan tillsammans med andra faktorer till endast mänsklig påverkan. Alla andra faktorer som påverkar klimatet, som något stort och ljust känt som solen, nämns inte längre. Det är som om endast människan påverkar hur klimatet ser ut och det är förstås fullständigt galet. Det fanns nämligen ett klimat på jorden även innan människan fanns. Det förändrades då också. Hur går det då att veta hur stor den eventuella mänskliga påverkan är och vad minskade utsläpp kommer att få för konsekvenser? Det handlar om hypoteser och gissningar snarare än fakta.

Ingen vet, alla tycker. Och världens politiska ledare samlas för att bestämma vilken medeltemperatur jorden ska ha framöver, en fråga som avhandlas som handlade den om skattesatser eller en ny väldigt dyr fritidsgård.

Det vi ser är en gyllene triangel av forskare, media och politiker. Forskarna ser karriärmöjligheter genom att beträda den politiskt korrekta vägen. Media ser upplagor och tittarsiffror skjuta i höjden när oron sprids bland allmänheten. Politiker behöver känna ett existensberättigande och ser i klimatalarmismen en gyllene chans att få "rädda världen" och samtidigt slippa ta ansvar för de enorma satsningar som detta kräver eftersom satsningarna sker på väldigt lång sikt. Under tiden kan de kamma hem enkla poäng och samtidigt stärka den politiska makten.

Resultatet blir världens största pengabål. Det har sällan varit mer uppenbart att politiker inte har någon som helst skam i kroppen.

En motsvarighet till klimatalarmistiskt flockbeteende?

Climategate biter inte på troende

Aftonbladet fortsätter att rapportera om den Climategate vars avslöjande sprids över världen.

Hos DN är dock allt som vanligt. Tidningens "vetenskapsreporter" Karin Bojs förkastar ena dagen alla "konspirationsteorier" (läs: all kritik) mot klimatalarmismen. Andra dagen fortsätter hon som vanligt igen. Att prata om konspirationsteorier är Bojs sätt att bemöta avslöjandet av en gnutta av den enorma mängd oseriös och politiserad forskning som pågår på klimatområdet. Genom att stämpla all kritik och alla ifrågasättanden som konspirationer, kommer man bekvämt undan själv huvudfrågan, nämligen: Bör klimatforskare använda data för att testa sina teorier eller använda teorier för att testa data?

I dag är alltså allt som vanligt igen, i dag kan Karin Bojs med entusiasm åter meddela att Antarktis isar smälter snabbare än väntat. Avslöjandet om oseriös forskning, på vars grund hela klimatalarmismen bygger, blev inte mer än en sekundlång glitch i arbetet. Detta är inte riktigt min bild av en seriös journalist.