Så kallad jämställdhet

Flickorna fick semlor för att fira internationella kvinnodagen, pojkarna fick knäckebröd. Det är förstås ett klockrent exempel på hur man inte ska bete sig mot barn i förskoleåldern då allting handlar om rättvisa.

Könsrättvisa är i vissa förvirrade människors värld att ge kvinnor och flickor fördelar, ofta med argumentet att de är utsatta och utsatta för systematiskt diskriminering. Då måste man liksom diskriminera tillbaka lite för att jämna ut.

Jag skulle gissa att vi är många som har upplevt detta under grundskoleåren och kan minnas tillfällen då bara tjejerna fick glass eller där olika regler gällde för pojkar och flickor med motiveringen att flickor som grupp är mer skötsamma än pojkar.

Det brukar sägas att det är tufft att vara flicka i skolan i dag. Det är nog inte så jäkla kul att vara pojke alla gånger heller.

Därför är jag klimatskeptiker

Jag har fått en del frågor om vem jag är att yttra mig i klimatfrågan. Jag är varken naturvetare eller ens särskilt intresserad av vare sig klimatforskning eller naturvetenskap i allmänhet. Däremot har jag svår allergi mot all sorts alarmism och mänskligt flockbeteende - särskilt när det riskerar att leda till logiska felslut och inskränkningar av mänsklig frihet.

Vanliga människor uttalar sig i TV och säger att "läget är väldigt allvarligt". Journalister håller nickande i mikrofonen. Ingen kritisk motfråga. En lämplig fråga för en journalist skulle exempelvis kunna vara: "Hur vet du det?".

Climategate har briserat. Den kommer inte att sätta stopp för dumma och kostsamma förslag på Köpenhamnsmötet. Den kommer inte att få klimatalarmisterna att sänka garden eller att bli mindre hysteriska. Men kanske kan Climategate få enskilda medborgare världen över att börja tänka lite själva. Att börja ifrågasätta.

Att klimatforskare har förstört rådata borde vara en stor varningsflagg vad seriositeten beträffar. Forskning ska kunna reproduceras, det är en helt grundläggande princip. I princip vem som helst ska kunna göra om samma undersökning för att testa reliabiliteten i tidigare forskning. Det är så vi lär oss nya saker, när nya människor ser på samma händelser/fakta/företeelser med nya fräscha ögon. Om de rådata som använts för att legitimera hockeyklubbshypotesen har förstörts kan det bara betyda en sak: rädsla för insyn.

Det kan mycket väl vara så, att utsläpp av växthusgaser bidrar till att göra klimatet på jorden varmare. Men det vi i dag ser är att frågan har gått från att handla om mänsklig klimatpåverkan tillsammans med andra faktorer till endast mänsklig påverkan. Alla andra faktorer som påverkar klimatet, som något stort och ljust känt som solen, nämns inte längre. Det är som om endast människan påverkar hur klimatet ser ut och det är förstås fullständigt galet. Det fanns nämligen ett klimat på jorden även innan människan fanns. Det förändrades då också. Hur går det då att veta hur stor den eventuella mänskliga påverkan är och vad minskade utsläpp kommer att få för konsekvenser? Det handlar om hypoteser och gissningar snarare än fakta.

Ingen vet, alla tycker. Och världens politiska ledare samlas för att bestämma vilken medeltemperatur jorden ska ha framöver, en fråga som avhandlas som handlade den om skattesatser eller en ny väldigt dyr fritidsgård.

Det vi ser är en gyllene triangel av forskare, media och politiker. Forskarna ser karriärmöjligheter genom att beträda den politiskt korrekta vägen. Media ser upplagor och tittarsiffror skjuta i höjden när oron sprids bland allmänheten. Politiker behöver känna ett existensberättigande och ser i klimatalarmismen en gyllene chans att få "rädda världen" och samtidigt slippa ta ansvar för de enorma satsningar som detta kräver eftersom satsningarna sker på väldigt lång sikt. Under tiden kan de kamma hem enkla poäng och samtidigt stärka den politiska makten.

Resultatet blir världens största pengabål. Det har sällan varit mer uppenbart att politiker inte har någon som helst skam i kroppen.

En motsvarighet till klimatalarmistiskt flockbeteende?

Uppfriskande angrepp på genusflummet

Tanja Bergkvist skriver vettigt och lite ilsket om den svenska extremfeminismen och det utpräglade genustänkandet som vill styra hur människor uppfostrar sina barn.

Jag har bloggat om det tidigare och det är upplyftande att fler uppenbarligen har reagerat mot genusvetenskapens förvirrade verklighetsbeskrivning och krav på andra att leva "rätt".

Genuspedagoger på dagis. Könskodade leksaker. Det verkar inte finnas några gränser för hur långt tramset kan gå. För knappt två månader sedan kunde vi läsa att "klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar ... kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn". Eva Ärleman-Hagsérs forskning är pekpinnar utifrån hennes eget genustänkande, inget annat. Man får god lust att utropa det som barnens tillskyndare brukar säga när de är missnöjda med sexualiseringen av samhället: låt barn vara barn!

Genusvetarna tror sig veta bättre än alla andra, de tror i likhet med många som kallar sig feminister att vi män begränsas som människor av om vi som barn burit blå kläder och lekt med actionfigurer och att detsamma gäller för kvinnor som varit klädda i rosa och lekt med Barbie.

Jag brukar också fråga mig hur de kan visa att jag, som haft en traditionell uppfostran i ett vanligt borgerligt hem, påverkats negativt av detta och i dag i vuxen ålder inte kan uppnå min fulla potential som människa på grund av min uppfostran? Det går inte att påvisa något sådant. Därmed är genusvetenskapen i detta fall meningslös. Den handlar om att lära människor att leva på ett visst sätt, att uppfostra barnen på ett visst sätt - inte för att det skulle ha några evidensbaserade fördelar utan för att någon med forskningsanslag råkar tycka att det är så man ska göra.

Det är flumteorier som genusvetarna slänger fram. Jag håller med Tanja Bergkvist: håll era dumheter för er själva!