Rik kvinna förstör miljön

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om vilken färg en politiker målar sin båt med. Men när det gäller en så präktig politiker som miljöminister och vice statsminister Åsa Romson, som vill förbjuda och reglera det mesta i vår tillvaro, kan jag göra ett undantag. Fanstyget ska bannemej leva som hon lär.

När Romson av Expressen uppmärksammas på att färgen hon målat sin och sambons stora båt med är skadlig, ja rent av förbjuden, ber hon om ursäkt. Men hon skyller samtidigt på... maken och hans kompis. Det var de som handlade färgen och det vet man ju hur män är.

Romson vet i alla fall, vilket hon tydligt klargjorde i sitt eget talibantal i Almedalen. Då förklarade språkröret att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor, äter mer kött, åker mer bil, flyger mer och är "mindre intresserade av att förändra sitt beteende för att skona klimatet".

Romson predikade att klimatförändringarna orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor och att det är samma mönster överallt, inte bara i Sverige. Det var ord och inga visor om mäns kollektiva skuld.

I det aktuella fallet var det emellertid en rik kvinna som använde en förbjuden produkt på sin fritidsbåt och bidrog till att sprida gifter i Östersjön. Lite genant för en miljöminister. Frågan är om det är samma mönster överallt?

Gärna en bättre återvinning

Sverige är världsbäst på att återvinna. Jag tycker att det är utmärkt att jag som konsument med några enkla insatser kan panta burkar och flaskor samt återvinna tidningar och kartonger.

Men förpackningsinsamlingen ser väldigt olika ut beroende på var du bor. Det räcker att ta en titt i ett antal olika soprum för att inse att det inte finns någon logik bakom hur materialet insamlas. På vissa håll skiljs hårdplast från mjukplast, på andra inte. På vissa håll ska all plast kastas som grovsopor till förbränning, på andra ska det återvinnas.

Avfallsutredningen föreslår att kommunerna ska överta ansvaret för återvinningen från FTI. Centerpartiet ställer sig bakom förslaget. Det ska vara lätt och lönsamt att källsortera, menar Per Ankersjö.

Personligen bryr jag mig inte så mycket om vem som tar hand om det jag kastar i de olika kärlen, det viktigaste är att det finns en logisk uppdelning av de olika förpackningarna, att de inte blandas i en enda hög när de töms och att återvinningsstationerna hålls rena och fräscha så att människor inte vänder på klacken så fort de ser dem.

Att källsortera är enkelt och tar bara några sekunder extra av din tid. Men det är förståeligt att många inte gör det när återvinningsstationerna är smutsiga, överfulla och ologiska. Med några enkla steg skulle vi kunna bli ännu bättre på att återvinna.

Om det som krävs är att kommunerna övertar ansvaret, får det bli så.

Vad vill Xi och Li?

Det slutliga kinesiska maktskiftet, på personnivå märk väl, sker nu i mars. Folkkongressen samlas i dag och under tio dagar framåt. Hu Jintao och Wen Jiabao lämnar över president- och premiärministerposterna till Xi Jinping och Li Keqiang. Xi blir då partiordförande, ordförande för militärkommissionen och ordförande för Folkrepubliken Kina (mer känt som president). Vilka som tar de övriga platserna i regeringen är mer oklart. Framför allt posten som utrikesminister är intressant.

Precis som mången gång tidigare var Wen öppenhjärtlig i sitt tal. Han utpekade korruptionen och miljöförstöringen som de två stora bekymren för Kina. Detta är i sig en direkt kritik mot Kommunistpartiet, som ju regerat landet ostört sedan 1949. Wen, vars enorma förmögenhet i fjol avslöjades av New York Times, har blivit populär bland vanliga medborgare just för att han vågat vara kritisk.

Det är möjligt att detta bara är en roll han blivit tilldelad, ett slags good cop bland alla bad cops i KKP. Eller så har Wen bara tagit tillfället i akt, i den maktposition som premiärministerposten erbjudit honom, att faktiskt säga några väl valda sanningar. Wen har trots allt blivit censurerad vid ett flertal tillfällen.

Xi och Li har stora utmaningar framför sig. Miljön och korruptionen är, precis som Wen säger, de två viktigaste frågorna under de kommande tio åren. Xi har redan gjort vissa kosmetiska åtgärder genom att ställa in banketter och gett statliga tjänstemän direktiv om att inte bo på lyxhotell när de reser.

Emellertid måste det nya ledarskapet även våga avpolitisera rättsväsendet. Ett första steg vore att avskaffa arbets- och omskolningslägren (láojiào, 劳教, ungefär: arbeta, lära), dit människor skickas helt utan rättslig prövning. I den mer liberala Guangdongprovinsen planerar ledningen att lägga ned lägersystemet under året. Månne kan detta skapa ringar på vattnet.

Samtidigt varnar bedömare för en kinesisk fastighetsbubbla. Och tillväxtsiffrorna anses uppblåsta. Kina har av Shanghaiekonomen Andy Xie (谢国忠, Xiè Guózhōng) kallats för en hybridekonomi, "med statligt huvud och privat svans". Åsikterna om hur länge denna modell kan hålla går isär.

Än finns inget som tyder på att de nya ledarna kommer att göra några markanta omprövningar av den politik som förts under Hu och Wen. Däremot är nog Xi och Li väl medvetna om att korruptionen börjar bli ett mycket stort problem - även för makteliten. Den får landet att ruttna inifrån och kan på sikt komma att riskera partiets maktinnehav när människor helt tappar förtroendet för systemet.

Förmånen att vara skeptisk

DN:s så kallade vetenskapsjournalist Karin Bojs gör emellanåt utfall mot vad hon kallar klimatförnekare och klimatskeptiker. I en krönika härom veckan jämför hon dem med bindgalna scientologer och anti-vaccinförespråkare som av religiösa eller andra skäl inte vill vaccinera sig och sina barn.

Ofta utmålas alla som kritiserar klimatalarmisternas teser som foliehattar och jämförs med kristna som vägrar tro på evolutionen och menar att jorden är 6 000 år gammal. Många kritiker är emellertid respekterade vetenskapsmän, kunniga på sitt område.

Det fina med vetenskap är ju att vi aldrig når i hamn, att sanningar alltid kan omprövas. Det perspektivet finns emellertid inte i den svartvita klimatdiskussionen (som många menar inte alls ska vara någon diskussion). Många har byggt både karriär och förtroende på att plädera för hockeykurvor och koldioxidens fördärvliga påverkan på klimatet. Att tvärvända vore förstås synnerligen skadligt för bådadera.

Det många så kallade klimatskeptiker ifrågasätter är människans påverkan på klimatet, inte nödvändigtvis klimatförändringen i sig. Men detta duger inte, enligt Bojs.

Att Sverige och världen har blivit varmare de senaste decennierna kan ingen hederlig människa förneka längre. Och man måste vara mycket hårdnackad för att inte medge sambandet mellan uppvärmningen och människans utsläpp av växthusgaser.

Jag är ingen vetenskapsman, men jag känner till att jordens klimat genom hela historien har varit föränderligt. Det har forskarna med all tydlighet visat. Sverige har både varit varmare och kallare än det är i dag. Mycket tyder på att vi kan vara på väg mot varmare tider igen.

Klimatrörelsen, för att använda Karin Bojs terminologi, har i mina ögon inte lyckats bevisa att det är människans utsläpp av växthusgaser de senaste 150 åren som är förklaringen till att vi nu ser extremt väder på många håll. Hur ska någon någonsin kunna leda detta i bevis? Hur ska någon kunna bevisa att dessa förändringar inte hade kommit även om vi aldrig börjat bränna fossila bränslen?

Det enda vi med säkerhet vet är att jordens klimat kommer att fortsätta förändras så länge vi finns på denna planet. Det bästa vi kan göra är att försöka tackla dessa förändringar så att våra liv kan fortgå så ostört som möjligt.

Självfallet ska vi både minska våra utsläpp och arbeta för ett mer energieffektivt samhälle - men inte för någon förvirrad tro på att kunna kontrollera klimatet utan för att minska hälsofarorna för oss själva och hushålla med våra resurser.

Andra bloggar:
Vetenskapsbloggen, The Climate Scam

Luftkvaliteten en het potatis i Kina

Föroreningar av vatten och luft i Kina är en ständig källa till oro. Privatpersoners koleldning, fabriker och alltfler bilar sätter sina spår på människors hälsa. Alla som har varit i Shanghai eller Beijing känner igen det där bekanta diset och det är självklart att det orsakar hälsoproblem på lång sikt.

De kinesiska myndigheterna vill emellertid inte att bilden av en hälsofarlig huvudstad ska spridas varför de har egna mätningar som visar att luftkvaliteten i Beijing inte alls är så dålig som många hävdar. Förklaringen är förstås de olika sätten att mäta. Den amerikanska ambassaden mäter mindre partiklar än de kinesiska mätstationerna och får således resultat som visar på sämre luftkvalitet, ja direkt hälsofarlig.

Detta har retat den kinesiska regeringen som menar att utländska ambassader varken har rätten eller kunnandet att utföra mätningar av luftkvaliteten i Kina. Den låter också hälsa att den inte kommer att börja mäta luftkvaliteten i amerikanska storstäder.

Kina har förstås en poäng i sin lilla protest, men samtidigt kanske den borde fokusera mer på att försöka göra miljön bättre för medborgarna än att störa sig på utländska mätresultat av luftkvaliteten.

Ibland liknar stormakterna verkligen småbarn i sandlådan.