Det är den gamla asylpolitikens fel

I går började de nya asylreglerna att gälla, regler som dock inte berör den stora majoriteten av asylsökande som kom till Sverige före den 24 november i fjol.

Kritiken mot tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och annan harmonisering med övriga EU har varit hård från en rad remissinstanser men också från politiskt och medialt håll. Den nya lagen är treårig, så den regering som sitter 2019 kommer behöva ta ställning till om den ska förlängas, permanentas eller tas bort.

Det finns skäl att vara kritisk mot vissa delar av de förslag som inte är optimala. Men det många kritiker blundar för är att det var den gamla naiva migrationspolitiken som tvingade fram dessa panikåtgärder.

Om Sverige hade haft en rimlig politik som låg i linje med övriga EU hade fjolårets kaosartade situation inte inträffat. Om Sverige hade fört en politik som fokuserade på att ta emot människor som kan försörja sig och sina anhöriga, hade kostnaderna inte skenat och arbetslösheten bland utrikes födda inte ökat under flera decennier. Då hade vi faktiskt haft råd och kapacitet att samtidigt på ett värdigt och professionellt sätt ta emot de allra mest utsatta flyktingarna direkt från flyktinglägren. Få hade protesterat.

Att politikerna samtidigt misskött skolpolitiken, bostadspolitiken, rättspolitiken och byggt in systemfel i den svenska sjukvården har knappast gjort människor mer benägna att låta Sverige ta emot hundratusentals asylsökande.

Centerpartiet i sociala medier säger sig "se en annan väg framåt" och gör reklam för ett klipp som visar partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson i riksdagen inför omröstningen. Denna "väg framåt" är snarare ett steg bakåt. Tillbaka till den ansvarslösa politik som resulterade i fjolårets kaos i asylmottagandet och som under lång dit har skapat utanförskap, arbetslöshet, konflikter, kriminalitet.

Annie Lööfs parti kan hävda sin egen väg eftersom partiet sitter i opposition och inte behöver kompromissa och ta ansvar. I en moderatledd alliansregering hade C emellertid haft två val: göra som MP eller lämna regeringen. Det ska onekligen bli spännande att se Lööf och Kinberg Batra snickra ihop en ny migrationspolitik tillsammans.

Sverige kallar sig gärna för humanitär stormakt. Men denna upplevda storhet mäts inte i hur vi tar emot asylsökande, vilket bemötande de får eller vilka chanser till egen försörjning som finns utan enbart i hur många de är. Enligt denna logik var Sverige mer humant när Migrationsverket förtätade asylboendena till max i höstas än nu när familjer får ett eget rum.

En liknande logik ser vi när svenska politiker slår sig för bröstet för att Sverige skänker 1 procent av BNP till internationellt bistånd, pengar som i många år har gått rakt ned i fickorna på korrupta ledare och regimer. Här är det hur mycket som skänks som definierar oss som en god nation, inte vilken nytta pengarna gör.

Ironiskt nog nallar regeringen just nu av biståndet för att klara av att vara en så kallad humanitär stormakt. Sverige har börjat bli sin egen största biståndsmottagare.

Det går inte att komma ifrån känslan att allt bara är för syns skull. Och det är inte ens tragikomiskt längre. Det är bara tragiskt.

Lite perspektiv

Jag är ingen stor anhängare av bistånd. Följaktligen är jag heller ingen vän av enprocentsmålet som innebär att Sverige ska skänka en procent av BNP i bistånd till fattiga länder. Bistånd ska ges utifrån den effekt det ger.

Tyvärr ger bistånd sällan de långsiktiga resultat som många inbillar sig, mycket beroende på korruption och mottagarnas oförmåga att själv skapa tillväxt och utveckling. Exemplen på hur regimer göder sig själva med biståndspengar är alltför många.

Däremot är jag för akutbistånd. Det är billigt och räddar liv vid torka, svält, översvämningar och så vidare. Att erbjuda basala saker som vatten, vaccin och myggnät i malariadrabbade områden är också en bra idé.

Vilket för oss in på den svenska politiken i dag. Regeringen gör som bekant avräkningar på biståndet för att ha råd med asylmottagningen hemma. Detta har fått kritik, och ingen i regeringen har egentligen kunnat försvara det med annat än att man får göra så här. Att det inte är olagligt, alltså. Nähä, OK. Men det är trots allt fråga om en prioritering som regeringen nu gör.

Staffan Landin konstaterar:

Redan de 8 miljarder som regeringen hittills tagit skulle räcka till 2 miljoner malariabehandlingar, 5 veckors specialmat för undernärda barn, 20 miljoner doser mässlingsvaccin, 20 miljoner doser stelkrampsvaccin, 20 miljoner doser poliovaccin, 20 miljoner myggnät, rent vatten till 20 miljoner människor, 50 000 vattenpumpar, 100 miljoner vattenreningstabletter, 30 000 skyddspaket mot ebola och 2 miljoner filtar.

Och så har regeringen mage att på en presskonferens om situationen i asylmottagandet säga att "vi räddar liv".

Bäst på bistånd

Sverige är en stor biståndsgivare. Politikerna har beslutat att minst 1 procent av BNP ska gå till bistånd. Folkpartiet är det alliansparti som försvarar enprocentsmålet mest helhjärtat.

Under 2013 var det bara Norge som gav bort en större procentandel av BNP - 1,07 procent mot Sveriges 1,02. I konkreta pengar var dock Sverige mer givmilt. 38 miljarder kronor, nästan en hel försvarsbudget, gick till bistånd.  

Ingen frågar vad pengarna går till. Ingen tycks intresserad av målstyrning. Viktigast är tydligen att vi ger bort mycket pengar, ty så behålls bilden av Sverige som ett tolerant och snällt land runt om i världen.

Jag har inget principiellt emot bistånd. Däremot är jag svårt allergisk mot idén att bistånd är så heligt att politikerna beslutat sätta ett enprocentsmål - utan en uppfattning om vad pengarna ska åstadkomma.

De nästan 40 miljarder som pumpas ut varje år hade förstås kunnat göra bättre nytta på annat håll. Att påstå att Sverige inte har råd att rusta upp försvaret är inte sant - det handlar bara om att politikerna prioriterat annat.

Vi vet i dag att statligt bistånd är ett oerhört ineffektivt sätt att hjälpa länder ur fattigdom. Många av de länder som Sverige skänker bistånd till har varit fattiga i decennier. Oräkneliga miljarder har pumpats in utan att dessa länder vare sig blivit rikare eller mer demokratiska. Däremot har ledargarnityret högst sannolikt fått det bättre, vilket de kan tacka svenska skattebetalare för.

Tyvärr är det bara Sverigedemokraterna i riksdagen som ifrågasätter biståndspolitiken. Liberala debattörer som Fredrik Segerfeldt har skrivit en hel del om det idiotiska biståndet. Det saknas således inte kunskap om dess brister.

Men vem bryr sig om fakta när man har ett enprocentsmål att följa? Viktigast är väl trots allt att man mår bra när man ger?

Biståndstoppen (räknat i mdr kr)
1. USA (205,5)
2. Storbritannien (116,5)
3. Tyskland (91,6)
4. Japan (76,8)
5. Frankrike (74,1)
6. Sverige (38)
7. Norge (36,3)
8. Nederländerna (35,4)
9. Kanada (32)
10. Australien (31,6)
...
24. Grekland (2,0)

Källa: Gapminder

Pengar utan mål

En procent av BNP. Så mycket brukar svenska politiker, minus Sverigedemokraterna, anse ska gå till bistånd i andra länder. Vad som händer med pengarna följs däremot inte upp.

Det är ganska talande att det har satts ett mål för hur mycket pengar som måste skänkas bort, inte vad som ska uppnås med pengarna. Politikerna arbetar alltså inte målstyrt utan börjar i andra änden. Det är inte konstigt att resultaten uteblir och pengarna bara försvinner.

Sida har erkänt att många av myndighetens projekt är luddiga, och att vetskapen om huruvida de ens existerar i verkligheten är begränsad.

Detta är ett sanslöst sätt att hantera närmare 40 miljarder kronor årligen. Men svenska politiker, från höger till vänster, är mer intresserade av att kunna säga att Sverige är en stor biståndsgivare än att de uppnår något för alla miljarder.

Svenskarna och världen

Det är illa ställt med svenskars kunskap om övriga världen, konstaterar professor Hans Rosling.

Han driver närmast en kampanj mot pessimismen, den gode Rosling. Men framför allt tror jag att han upprörs över att vi låter gamla sanningar forma vår bild av världen i dag.

Världen har förändrats de senaste decennierna - och det drastiskt. Tyvärr har många av våra föreställningar om den så kallade u-världen inte det.

Okunskapen formar vår bild av tillståndet i världen. Den skapar en pessimism som inte är förankrad i verkligheten och som riskerar att leda till att vi tar fel beslut. Världen har blivit bättre de senaste 30 åren, inte sämre. Det är den första sanningen vi behöver ta till oss.

Den andra är att även om skillnaden mellan de rikaste länderna och de allra fattigaste har ökat (eftersom de rika blivit rikare medan fattigaste fortfarande är lika fattiga), har mellanskiktet vuxit. Det är alltså fler människor som lever i en dräglig tillvaro nu, även om de inte kan klassas som rika. Dit hör flera av de länder som vi ofta har så fel om vad gäller medellivslängd och familjeplanering (Bangladesh, Vietnam).

Antalet demokratier i världen har vuxit stadigt sedan Berlinmurens fall. Men det är inte främst demokrati utan frihandel som utrotar fattigdom. Bland personer på vänsterkanten görs således ett dubbel- eller snarare trippelfel: De tror att världen blir sämre, de motsätter sig frihandel och de lovsjunger biståndet.

Fast det är klart, om världen följde socialisternas recept skulle världen verkligen bli sämre. Då vore deras framtidspessimism åtminstone befogad.

Tidigare bloggat:
En bättre värld

Linderborg har inga svar

Sverige måste lämna Afghanistan, kräver kommunisten Åsa Linderborg. Sådant är lätt att kräva. Och det gör vänstern ofta. Men i vanlig ordning erbjuds inget som helst alternativ till den utländska militära närvaron. Vilka ska garantera säkerheten i landet innan den afghanska armén är utbildad och tillräckligt stark för att kunna stå emot talibanerna på egen hand? Inget svar. Vilka ska försvara biståndsarbetarna, flickskolorna, alla som hjälper till att bygga upp landet igen? Talibanerna skjuter nämligen på allt. Inget svar.

Din tystnad är ekande, Åsa Linderborg. Innan du och dina åsiktsfränder inom den extrema vänstern har några som helst svar på hur säkerhetsläget i Afghanistan ska kunna förbättras för att möjliggöra en fortsatt biståndsinsats, har dina krav på ett svenskt utträde ingen som helst trovärdighet. Slagorden ekar tomma.

En ny biståndspolitik

Den nya regeringen meddelade tydligt att den skulle se över biståndspolitiken. Biståndsnivån ser ut att ligga kvar på en hög nivå, men den ska tillkomma färre länder och följas upp bättre. Det är utmärkt. Exakt vilka länder som ska få bistånd, kan man tvista i evigheter om. Kina och Vietnam exkluderas denna gång när 70 bidragsländer blir 33. Det finns gott om länder att göra nytta i.

Risken med bistånd är alltid att det hamnar i fel fickor. Därför måste varje krona följas från start till mål och en noggrann utvärdering göras för att bekräfta att pengarna verkligen har gett resultat.

Vid sidan av akuthjälp är hjälp till självhjälp en mycket bra metod. Pengar lånas ut till fattiga människor, som aldrig skulle få lån hos en vanlig bank. De får ett startkapital att använda och kan komma på fötter av egen kraft. Sådant ger självförtroende och vilja att växa. Det de flesta fattiga vill är inte att födas av människor på andra sidan klotet. De vill klara sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Det gäller bara att ge dem den där första hjälpen.

Klimatkåt

Det svenska biståndet kan få en tydligare klimatprofil. I alla fall om statsminister Reinfeldt får bestämma, rapporterar Svenska Dagbladet (ej online?).

Genomgången av det svenska biståndet är välkommen. Det ska koncentreras till färre länder och uppföljningen måste bli mycket bättre. Men jag kan tycka att det är viktigare att få fram avloppsrening och rent vatten än att kräva att konstruktionen av denna avloppsrening ska vara miljövänlig...