Ett kunskapslyft för integriteten

En person berättade om en kompis som brukar chatta med sin pojkvän via Skype. Eftersom de bor i olika länder och inte träffas så ofta brukar hon klä sig i sexiga underkläder för att egga honom. Ibland sexchattar de helt nakna. En kompensation för uteblivet samliv under många månader.

- Men varför använder de Skype? frågade jag. Jag förutsåg att hon inte skulle förstå min fråga och lade till:
- Vet de inte att myndigheter kan se precis allting de skriver? Allting de gör? Har de inga problem med det?
- Jag vet inte. De vet nog inte att det är så.
- Nej, såklart. De hade ju inte nakenchattat inne i Skatteverkets väntrum. 

Detta till synes triviala exempel pekar på de kunskapsluckor som finns hos den breda allmänheten men också den pedagogiska utmaning vi har framför oss för att i ett första steg få fler att förstå hur pass övervakade de är, i ett andra att informera om vilka säkerhetssteg som kan vidtas av var och en.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Nu finns det dock goda skäl att misstänka att MP offrat dessa heliga principer på maktens altare. Partiet vill stoppa vägbyggen, höja miljöskatter, öka asylinvandringen och förbjuda sådant som kan tänkas bringa välbehag hos någon. Personlig integritet är inte ett prioriterat område.

I regeringsförklaringen nämns den personliga integriteten på ett fåtal rader, och då väldigt undvikande. En "integritetskommission" ska se över datalagringen. Detta är en skrivelse som MP sannolikt kämpade för och som Löfven gick med på bara för att den är så luddig. Ingen vet vad det betyder, och det är väl också tanken.

Kunskapen finns där ute nu, tack vare Ed Snowdens läckor. Men människor glömmer. Faller in i gamla vanor. Intygar sig att de inte är så farligt. Det som behövs är ett slags integritetens kunskapslyft. Politikerna kommer inte hjälpa oss. De är snarare fienden, de som stiftat lagarna och jobbat hårt för att undvika att allmänheten får insyn.

Nej, kunskapslyftet får vi göra själva. Och det görs enklast genom mun-mot-mun-metoden. Berätta för dina vänner, kolleger och släktingar. Fråga dem vad de gör för att skydda sig på nätet. Berätta varför det är viktigt. Och naturligt.

I vardagen vidtar vi en mängd säkerhetsåtgärder utan att tänka så mycket på dem. Vi har lås på våra ytterdörrar. Vi låser om oss på toaletten. Vi försäkrar både bostad, bil och båt. Vi sätter lösenord på våra epostkonton och telefoner. Varför, om vi nu inte har något att dölja? Om privatlivet nu är så 90-tal och passé?

Jag tror att nästan alla vill ha ett privatliv. Att det är mänskligt att vilja det och högst rimligt att kräva det. Internet är inget undantag. Det gäller bara att få fler att tänka efter. Att lyfta frågan i fikarummet redan i morgon är ett första steg.

Svenskarna och världen

Det är illa ställt med svenskars kunskap om övriga världen, konstaterar professor Hans Rosling.

Han driver närmast en kampanj mot pessimismen, den gode Rosling. Men framför allt tror jag att han upprörs över att vi låter gamla sanningar forma vår bild av världen i dag.

Världen har förändrats de senaste decennierna - och det drastiskt. Tyvärr har många av våra föreställningar om den så kallade u-världen inte det.

Okunskapen formar vår bild av tillståndet i världen. Den skapar en pessimism som inte är förankrad i verkligheten och som riskerar att leda till att vi tar fel beslut. Världen har blivit bättre de senaste 30 åren, inte sämre. Det är den första sanningen vi behöver ta till oss.

Den andra är att även om skillnaden mellan de rikaste länderna och de allra fattigaste har ökat (eftersom de rika blivit rikare medan fattigaste fortfarande är lika fattiga), har mellanskiktet vuxit. Det är alltså fler människor som lever i en dräglig tillvaro nu, även om de inte kan klassas som rika. Dit hör flera av de länder som vi ofta har så fel om vad gäller medellivslängd och familjeplanering (Bangladesh, Vietnam).

Antalet demokratier i världen har vuxit stadigt sedan Berlinmurens fall. Men det är inte främst demokrati utan frihandel som utrotar fattigdom. Bland personer på vänsterkanten görs således ett dubbel- eller snarare trippelfel: De tror att världen blir sämre, de motsätter sig frihandel och de lovsjunger biståndet.

Fast det är klart, om världen följde socialisternas recept skulle världen verkligen bli sämre. Då vore deras framtidspessimism åtminstone befogad.

Tidigare bloggat:
En bättre värld

Myter om trafficking

Är trafficking en myt? Den kontroversiella frågan ställer Nathalie Rotschild på Spiked. Bakgrunden till frågan är bland annat undersökningar på Irland, som presenterats i Sunday Independent (men som inte verkar finnas online) som endast hittade två möjliga fall där kvinnor utsatts för den sorts människohandel som kallas trafficking.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Polisen hävdar att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda. Arbetet mot trafficking används som murbräcka för att förbjuda allt sexarbete, fruktar sexarbetare som strider för sina rättigheter i exempelvis Frankrike, Mexiko, Thailand, Kambodja och Argentina.

Traffickingaktivisterna, om uttrycket ursäktas, har föga förvånande kommit till helt andra slutsatser. Bara dagar tidigare publicerade de uppgifter som visade att 102 kvinnor utsatts för trafficking på Irland under en mätperiod på 21 månader. Författarna av rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna "bara toppen på ett isberg".

De använder således fantasisiffror och kryddar dem ytterligare genom att låta oss förstå att det finns ett stort mörkertal. Undersökningar på nätet visade att escortflickorna online representerade hela 51 nationaliteter - underförstått att de måste ha utsatts för människohandel. Är Irland ett så eländigt land att människor inte vill komma dit frivilligt? Med möjligheten att tjäna 600 euro per dag är sexarbete säkerligen ett mycket lockande alternativ för den som är ute efter snabba pengar.

Allt det här känns igen. Vi har i många fall sett hur hysteri och moralism kryddat med siffror plockade från fablernas värld kan skapa en skev verklighetsbild. Fotbolls-VM i Tyskland 2006 är ett exempel. Inför VM skapades, inte minst i Sverige, bilden av hur östeuropeiska tjejer i princip skulle snabbimporteras för att tillfredsställa kåta manliga fotbollssupporters som åkte till Tyskland i helt andra syften än att titta på fotboll - eller föredrog att krydda fotbollsupplevelsen med lite kuttrasju. 40 000 kvinnor skulle smugglas in som sexslavar för att fylla efterfrågan, sades det. En grundlig undersökning efter VM kunde fastslå det uppenbara: det inträffade aldrig. Ingen såg röken av de där 40 000 sexslavarna. Men alla de som hade fabulerat kom undan. Ingen ställde dem mot väggen varken före eller efter. Ingen vill riskera att anklagas för att försvara ett sexslaveri - även om det inte existerar.

Ecpat har gjort likadant. Thomas Bodströms och Ecpats generalsekreterare Helena Karléns resa till Patong där de påstod sig ha sett "unga thailändska flickor" som inte är könsmogna "utan högst i 12-årsåldern" väckte förvåning hos den thailändska sexarbetarorganisation Empower. De kände inte alls kände igen sig i denna bild (bakgrunden till debatten kan med fördel läsas här). Jag skulle tro att förvåningen även sträcker sig till alla som varit i Patong under 2000-talet och heller inte sett röken av några 12-åriga sexarbetare, ej heller på Bangla Road. Det Bodström och Karlén verkar ha gjort är att missta thailändskornas egentliga ålder (vilket är ett misstag man kan göra om man aldrig har varit i Thailand eller Asien tidigare, men knappast en rimlig grund att starta en debatt i media utifrån). Att denna missuppfattning, medveten eller ej, dessutom passade finfint in i Ecpats förvirrade bild av verkligheten gjorde förmodligen inte ont.

Ett djupliggande problem, och en stor utmaning, är att vi talar utifrån så skilda perspektiv. Traffickingaktivister, radikalfeminister och bitterfittor som Helena Karlén anser att allt sexarbete är en form av slaveri. Trafficking och prostitution flyter ihop i både retorik, tolkning och beskrivning av situationen. Således spelar det mindre roll om de förväxlar siffror på antalet sexarbetare med utländsk bakgrund med antalet traffickingoffer med utländsk bakgrund. Same same. I ett sådant oseriöst debattklimat är det inte helt lätt för frihetligt sinnade människor som utgår från respekten för varje individs enskilda val att göra sig hörda.

Det är visserligen lätt att bli överdrivet cynisk, men det är uppenbart så att det finns god anledning att vara lite extra på sin vakt när någon som arbetar för något på ytan "genuint gott" kommer med faktauppgifter eller påståenden. Detta upplevde jag vid ett besök hos föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn), vars tunnelseende och selektiva perception gjorde att trovärdigheten helt gick förlorad. Att ta upp "fallet Ulf" som ett exempel på att falska anklagelser om sexuella övergrepp faktiskt förekommer gav en inte helt positiv reaktion i denna miljö, kan jag diplomatiskt fastslå.

Det är således lätt att "Den Goda Saken" kommer i vägen för en saklig debatt, att ingen vågar ifrågasätta en organisation som arbetar mot barnprostitution och barnpornografi. Det ger Ecpat walk over i de allra flesta fall och endast ett fåtal personer med skinn på näsan vågar opponera.

Jag planerar att skriva min C-uppsats om sexarbetarnas situation. Fokus lär av bekvämlighetsskäl hamna på Sverige, men jag funderar på att även göra intervjuer i Thailand. De samtal jag hade med sexarbetare där tidigare gav en intressant inblick i en helt annan mentalitet som förmodligen kommer att väcka ramaskri på Socialhögskolan. Det kan om inte annat bli mitt sista lilla högljudda bidrag till skolan...

via En vanlig Svensson

12 år - enligt Ecpat.

Reinfeldt visste inget om lagringen

Statsminister Reinfeldt erkänner att han inte känt till att FRA lagrar svensk trafikdata, något som ger myndigheten makten att kontrollera våra surfvanor. Han utgår från att FRA följer lagen - även när det finns bevis för att så inte har skett.

Vem är det nu som är dåligt insatt i sakfrågan?

Hang them high?

En 23-åring hänger sig på toaletten i häktet i Mariestad. Personalen hittar honom men låser dörren - och låter honom hänga kvar. Denna makabra historia är särskilt upprörande eftersom mannens hjärta när ambulanspersonalen anländer nio minuter senare går att få igång igen. Han avlider först två dagar senare. Av förklarliga skäl är de anhöriga upprörda.

Vad tänker häktespersonalen på i en sådan situation? Får de panik av att se att någon hängt sig? Tar de för givet att han är död? Har de ens genomgått en grundläggande kurs i återupplivning? Det går att rädda människor till livet även om de har hängt sig, bara man gör det i tid. I detta fall tyder mycket på att 23-åringens liv hade kunnat gå att rädda om han plockats ned direkt när han hittats och det gjorts återupplivningsförsök.

Det går inte alltid att undvika självmord, inte ens på psykiatriska avdelningar med bevakning. Men man kan i alla fall försöka.

Okunskap och påhittade sanningar

Gårdagens utspel från Claes Borgström om att straffen för sexköp ska skärpas markant möts i dag av applåder från borgerlighetens egen justitieminister. Föga förvånande, ska tilläggas. Beatrice Ask har inte direkt gjort sig känd som en politiker som står på individens sida och allra minst de prostituerades. Var finns de prostituerade själva i Asks värld?

I en riksdagsdebatt underströk hon att de prostituerades rätt att sälja sex och att få komma till tals i frågor som rör dem är "en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Beatrice Ask har alltså tagit kraftigt avstånd från sexsäljarnas rättigheter sedan tidigare och är därför en väntad allierad med Borgström i denna fråga. Den lyckliga horan är en myt, fastslår Ask med en dåres självsäkerhet i dagens SvD. Isabella Lund har tidigare reagerat på sådana uttalanden med det krassa konstaterandet att "vuxna människor som jag och mina kollegor finns inte...". Människor som inte passar in i den färdiga mallen för vad en prostituerad är, osynliggörs och förnekas.

Under debatten i riksdagen där Ask yttrade ovanstående ord, framkom att justitieministerns meddebattörer mer än gärna tog del i en tävlan om vem som kunde skriva sexsäljarna på näsan mest och oftast. Carina Adolfsson Elgestam (s) påpekade att "mänskliga rättigheter för de prostituerade är oerhört viktigt, men det handlar framför allt om synen på den prostituerade och synen på sexköp." Sexköpslagen är de facto en attitydlag. Den är en politisk markering som konstaterar att "sånt där tycker vi inte om". Konsekvenserna av lagen, hur den drabbar sexsäljarna, lämnas därhän. Synen på de prostituerade måste hållas intakt och den måste vara negativ. Hela den svenska sexköpslagen bygger på det. Sådant går alltid att läsa innantill från dylika debattörers inlägg, men det är angenämt att få det svart på vitt på detta sätt.

Det ska inte vara okej att köpa tillträde till en annan kvinnas eller mans kropp, konstaterar moderaten Andreas Norlén i samma debatt. I vanlig ordning löper politikerna inte linan ut i sina egna resonemang. Om vi inte ska få köpa tillträde till någon annan människas kropp, utgår alla massageyrken, all sjukgymnastik, all fysisk vård över huvud taget. Det menar förstås inte Norlén eller någon annan i riksdagens kammare, för så långt har ingen av dem tänkt, men det är precis det som blir konsekvensen av deras föga genomtänkta debattinlägg. De lever kvar i en föreställning om att sex idkas mellan älskande par, helst i hemmet, helst i avlingssyfte och självfallet utan pornografisk inspiration.

De styltiga och förenklade argument som presenteras i sexköpsdebatten blir till sanningar i en kammare där ingen törs ifrågasätta och visa på vad konsekvenserna av lagen egentligen blir. Det blir en okunnighetens löje över hela diskussionen. Vi hade lika gärna kunnat sätta en grupp sjuåringar att diskutera militär strategi på den tyska östfronten 1942. Det som skrämmer är att till skillnad från sjuåringarna sitter riksdagsledamöterna på lagstiftningsmakt, en makt att påverka livet för över nio miljoner människor. Man kan tycka att kunskap och fakta skulle vara eftersträvansvärt i en sådan situation.

Okunskap och alarmism

Per Gudmundson skriver i dag om kravet på att lägga ned Bromma flygplats. Mest intressant är dock delen som handlar om "sångaren" Håkan Hellström med citat tagna ur Nöjesguiden. Hellströms ord både skrämmer och fascinerar på samma gång. Han säger att han gillar miljön och förklarar: "Jo, du kan ju lista ut att jag röstar på miljöpartiet. Jag har ingen som helst aning om var de står i andra frågor, bara att de har ordet miljö i sitt namn".

Det låter som om Hellström säger det med något slags stolthet. Han skulle ju kunna dölja sin okunskap och bara säga att han röstar grönt för att miljön är en viktig fråga för honom alternativt bara hänvisa till "klimathotet" och alla hysteriska meteorologer som irrar runt på bästa sändningstid. Men det gör han inte. Det påminner mig om när jag och några kompisar för många år sedan "tjuvringde" till folk som vi slumpvis plockade ur telefonkatalogen. Mest för att flumma loss, förstås. Jag, med ett begynnande politiskt intresse, tog tillfället i akt att leka både opinionsansvarig på SCB och fritidspolitiker från centern med läggning för att äta alldeles för mycket hårdbröd för att samtalet skulle bli friktionsfritt. Mitt i allt trams framkom ändå några observationer. Folk hade inga problem med att berätta vad de röstade på i senaste valet men knappast någon kunde motivera sitt val. Jag undrade varför då och jag undrar varför i dag.

Om man släpar sig till vallokalen på en söndag, när man lika gärna skulle kunna ligga i soffan och titta på film, hur kommer det sig att man inte vet varför man gör det? Hur många väljare går till valurnorna vart fjärde år i en sorts dimma, medvetna om vilken valsedel de ska lägga i kuvertet men helt oförmögna att förklara varför? Frågan har diskuterats tidigare och det finns en anledning till att politiker och debattörer på vänsterkanten ilsknar till när den kommer på tal. Den senaste Valu:n visar att socialdemokratiska väljare är sämre insatta i politiska frågor än väljare hos folkpartiet och moderaterna. Det är alltså fullt möjligt att vänsterblocket tjänar på okunnighet hos väljarna.

Hellström fortsätter. Han säger att han oroar sig för jordens undergång och att han bekräftar/gottar sig i sin skräck genom att titta på katastroffilmer. Hellström, fiffig som han är, har dessutom hittat ett sätt att undvika det där gulliga Hollywoodslutet: "Jag stänger oftast av innan det lyckliga slutet, så det slutar alltid i katastrof för mig." Så talar en väljare miljöpartiet kan vara stolt över.