Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.
I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.
Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.
Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.
Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.
Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.
Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.
Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.
Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.
Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?
Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.
Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.
Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.
Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.
En stark stat är av godo när den gör rätt saker.
