Vissa sjukskrivningar är roligare än andra

Det damp ned ett pressmeddelande i mejlkorgen i går. Sissela Nordling Blanco, partiledare för Feministiskt initiativ och gruppledare i Stockholms stadshus, sjukskrivs för utmattningssymptom.

Här skulle jag skadeglatt kunna skriva saker som att det kostar på hälsan att vara manshatande radikalfeminist. Eller att det tydligen är möjligt att bli utmattad trots att man saknar förmågan till reell tankeverksamhet.

Men det tänker jag inte göra. Utmattningssyndrom är nämligen något jag inte önskar någon människa, oavsett i vilket politiskt läger denne befinner sig.

När Jimmie Åkesson blev sjukskriven i höstas blev Twittermaffian och vissa vänstersajter fyllda till hårfästet av skadeglädje. Nu har ännu en politiker sjukskrivits för samma sak som Åkesson. Jag väntar på en liknande reaktion i sociala medier.

Kom igen nu, Özz Nûjen. Ett skämt kan du väl i alla fall dra?

Panikläge i regeringen

Den rödgröna 38-procentsregeringen har problem. Jag tänker inte på Margot Wallströms (eventuella) förmågor som utrikesminister eller ens alla brutna vallöften som nu läggs på hög. Värre är att regeringen har slut på pengar. Därför utannonserades nyligen den första vågen av skattehöjningar.

Skatten på drivmedel höjs. Rot-avdraget trappas av, rut förändras. Sänkningen av sociala avgifter vid anställning av unga tas tillbaka. Skatten på sparande höjs.

Det är enkelt att förstå skälet till dessa skattehöjningar, trots att flera av dem innebär direkta brott mot socialdemokratiska vallöften. Det ekonomiska läget är nämligen minst sagt bekymmersamt. Arbetslösheten är fortsatt hög - Arbetsförmedlingen behöver flera miljarder extra. Sjukskrivningarna ökar - Försäkringskassan begär flera miljarder i ökat anslag. Antalet asylsökande fortsätter öka - Migrationsverket har begärt ytterligare 18 miljarder under de kommande fem åren.

Denna verklighet gör argumentet för att trappa av rot-avdraget intressant. Enligt finansmarknadsminister Per Bolund sker avtrappningen på grund av att kostnaderna har "skenat".

Skenande kostnader tycks inte bekymra regeringen lika mycket när det gäller sjukskrivningar, assistansersättning och migration. Regeringen väljer att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen och fortsätta med just den migrationspolitik som lett till kollapsad asylmottagning, växande utanförskap och panik ute i många kommuner. Vissa kor är heligare än andra.

Nu hörs de borgerliga domedagsrösterna i de sociala medierna. Det är som om alla drabbats av en kollektiv amnesi. Ty vad gjorde Alliansen under sina åtta år vid makten? Jo, höjde skatten på drivmedel, alkohol och tobak. Införde fullständigt misslyckade etableringsreformer via Arbetsförmedlingen. Och gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken, vilket lade lade grunden för den situation vi nu ser.

Visst är de rödgröna partierna betydligt piggare på att höja skatter. Framför allt sänker de sällan några skatter, vilket Alliansen trots allt gjorde. Men skillnaderna mellan den sittande regeringen och Alliansen är trots allt tämligen små överlag.

Dessa sju partier har något som heter Decemberöverenskommelsen för att bekräfta detta för väljarna. DÖ gör Alliansen medansvarig för den politik de nu kritiserar men inte kommer att bekämpa i riksdagen.

Vad är SD utan Åkesson?

Givet valresultatet, givet sju partiers enighet i migrationsfrågorna, givet det gapande hålet efter Reinfeldt i Moderaterna och givet den sittande regeringens svaga ställning ter det sig närmast som en självklarhet att Sverigedemokraterna kommer att växa fram till nästa val.

Men som jag har påpekat tidigare är fyra år en väldigt lång tid. Mycket kan hända i både SD och andra partier som helt kullkastar dagens politiska verklighet.

Nu sjukskriver sig Jimmie Åkesson på obestämd tid. Enligt egen uppgift på grund av utmattning eller utbrändhet. Den som har svårt för officiella förklaringar skulle kunna misstänka att det hade något med Åkessons spelande att göra, men det finns det egentligen inget som tyder på.

Utmattningssyndrom, om det nu är vad läkaren bedömt att det handlar om, är en besvärlig diagnos. Den kan ta väldigt lång tid att återhämta sig från och vissa blir faktiskt aldrig helt återställda. Människor som gått in i den berömda väggen har beskrivit hur de en morgon helt enkelt inte lyckades ta sig ur sängen. Hur illa det är ställt med Åkesson vet vi förstås inte.

Jobbet som partiledare är inget vanligt nio-till-fem-arbete utan kräver extremt mycket av en person. Jimmie Åkesson har dessutom varit särskilt påpassad i egenskap av ledare för ett stigmatiserat och väldigt illa omtyckt parti. Det finns därför en inte oväsentlig sannolikhet i att Åkesson faktiskt inte kommer att återvända som partiledare för SD.

Detta skulle plötsligt rita om den politiska kartan. SD är enormt beroende av Åkesson. Någon given efterträdare finns inte. Han är otvivelaktigt partiets draglok och, vågar jag påstå, en avgörande orsak till att SD fick nästan 13 procent i valet.

När andra partiföreträdare fladdrat iväg och gjort bort sig har Åkesson lyckats hantera både politiska motståndare, tårtningar och hårda debatter med ett anmärkningsvärt lugn. Han är måhända tråkig som grå betong, men det är nog precis vad ett parti som SD behöver.

Givetvis tar vissa vänstertroll chansen att håna Åkesson för hans sjukskrivning. Men från dem var väl heller inget annat att vänta. Vi övriga önskar ingen politiker, oavsett partitillhörighet, att bli utbränd.

Hur som helst sätter sådana här oväntade händelser fingret på hur snabbt allt kan förändras, såväl i politiken som i livet.

Dagens unga - sjuka och känsliga?

Härom dagen kunde vi läsa att unga kvinnor är den grupp som är allra mest sjukskriven (SVT:s Agenda hade ett inslag om det). Alltfler unga försöker också ta sina liv.

Det låter otroligt, men enligt Jobbhälsobarometern har 80 procent av kvinnor under 30 år varit borta från jobbet det senaste året. Motsvarande siffra för män är 75 procent, och den minskar för båda könen ju äldre vi blir.

Nu kan det finnas många förklaringar till dessa siffror, men de fick mig ändå att fundera lite över de psykiska ohälsotal bland barn och unga som presenteras med jämna mellanrum. Den psykiska ohälsan ökar nämligen mest, och även i Jobbhälsobarometern kommer den psykiska ohälsan på tal: 42 procent av kvinnorna under 30 har känt psykiskt obehag av att gå till jobbet. Det är nästan varannan, och detta i en ålder när vi ska vara som friskast och starkast. Arbetslivet har ju bara börjat.

Jag kan inte låta bli att fundera över tänkbara orsaker. Kan det vara så att många har haft det alldeles för förspänt hemma och att de inte klarar av ett arbetsliv som ställer krav på dem? Eller handlar det om att unga kvinnor ställer för höga krav på sig själva och klappar ihop när de inser att allt inte är perfekt?

Jag tror att det är bådadera. Dels att många har levt en tämligen skyddad tillvaro hemma hos sina föräldrar. De har kort och gott blivit väldigt bortskämda, mött få prövningar och alltid kunnat lita till sina föräldrar när de behöver något. Samtidigt ställer många kvinnor onödigt höga krav på sig själva. Det börjar redan i skolan, och där har det varit effektivt. Pojkar halkar efter i grundskolan och kommer aldrig ikapp.

Det verkar också ha med barnafödande att göra - sjuktalen ökar för kvinnor efter första barnet. En förklaring är att kvinnor i dag både vill göra karriär och vara perfekta mammor. Det ska ammas och pratas karriär samtidigt, vilket underblåses på karriärsidorna i dagstidningarna.

Ett tips: Lär dig att bli självständig från dina föräldrar så snart du gått ut gymnasiet, gärna tidigare. Och tillåt dig själv att misslyckas. Allt måste inte vara perfekt, livet är och ska vara kryddat med fallgropar och kostsamma lärdomar. Annars har du inte levt.

Sorg är ingen sjukdom

Ingen lär ha undgått historien om den man som förlorade sin unga dotter i cancer och blev utförsäkrad av Försäkringskassan ett drygt halvår senare. Självfallet väcker fallet sympati. Men sakfrågan - om sorg är skäl för att vara sjukskriven - är inte enkel.

Som vanligt när kvällspressen kopplas in görs förenklingar av komplexa företeelser. "De får inte sörja sin dotter", skriver Expressen. Sorg är inget man sätter sig ned och gör, ungefär som att läka ett brutet ben eller ta en ibumetin och vänta på att febern ska gå över. Sorg är en process som kan se olika ut för olika personer beroende på vem som har gått bort, hur det gick till och hur livssituationen i övrigt ser ut.

Vissa går tillbaka till jobbet direkt för att komma in i något slags vardag. Även om den är fullständigt förändrad i grunden kan jobbet bli det man behöver för att sysselsätta tankarna med annat än saknad och smärta. Andra behöver månader eller år innan de kan komma tillbaka till en "normal" tillvaro igen och fungera hyggligt.

Sorg är ingen sjukdom. Däremot kan det ge sjukdomsliknande symptom och leda till sjukdom. Trötthet, yrsel, magsmärtor, problem med koncentrationen, brist på matlust, utslag - sorg kan i högsta grad påverka rent fysiskt. Försäkringskassan kunde ha skött ärendet snyggare med lite mer medkänsla för den drabbade, exempelvis genom att kalla till ett personligt möte. Men i sak har inget fel begåtts.

Om vi anser att personer i sorg har rätt att vara sjukskrivna måste vi inse att vi kliver rakt in i en komplicerad gränsdragningsproblematik. Vem avgör när någon drabbats av sorg? Rimligtvis den enskilde själv. Vad kan anses vara ett giltigt skäl för att drabbas av sorg? Ingen skulle tvivla på att en förälder sörjer sitt barn, men är en död farfar lika allvarligt? Räknas husdjur om personen i fråga saknar vänner och familj? Känslan av sorg är så individuell att det blir omöjligt att jämföra personer med varandra. För den som förlorat ett barn är en död farförälder mer ett tecken på livets gång och inte den katastrof som det kanske är för någon som aldrig tidigare drabbats av en personlig förlust.

Det är lätt att börja prata om "sorgpeng" och att en person i sorg måste få tid att läka, men ovanstående exempel illustrerar att det vore väldigt svårt att ta steget fullt ut och klassa sorg som ett sjukdomstillstånd. Sorg är en del av livet och det enda vi kan göra är att som familj, vänner och bekanta efter bästa förmåga försöka stötta dem som drabbas särskilt hårt.

Så kallad fattigdom

De utförsäkrade, "offren" för regeringens socialförsäkringsreform, var ett hett kort för den rödgröna oppositionen i valrörelsen. Regeringen var aldrig särskilt duktig på att förklara reformen och hamnade ständigt på defensiven. Slutdebatten i SVT, när Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand alla tog upp enskilda fall för att beröra tittarna och ställa alliansledarna på pottkanten, var självaste crescendot.

Valet är över men debatten fortsätter. Inte minst i Aftonbladet. Nu får vi veta att utförsäkrade tvingas till härbärgen eftersom de har det så dåligt ställt ekonomiskt. En av dem är Eva Nilsson som har 10 300 kronor efter skatt att överleva på. Problemet för henne är emellertid inte dessa pengar i sig, problemet är att hon har en hyra på 7 200 kronor. Det är klart att man får svårt med ekonomin om hyran är 70 procent av ens disponibla inkomst.

Detta har således föga med någon sjukförsäkringsreform eller nyfattigdom i Sverige att göra, det handlar om vanligt sunt ekonomiskt förnuft. Att tvingas flytta till ett mindre och billigare boende kan vara tufft. Men bland änkor/änkemän är det många som tvingas ta det beslutet. Även personer som tvingas gå ned i lön av olika orsaker måste ibland flytta. Det är så livet ser ut.

Att döma av kommentarerna till artikeln är det fler som har svårt att känna något stort medlidande med en person som klagar över sin inkomst på 10 300 kronor efter skatt. Det finns folk som har det riktigt svårt ekonomiskt i Sverige, däribland fattigpensionärerna. Ge dem en plats i rampljuset i stället.

Det sjuka folket

I gårdagens Debatt-debatt om hur ett av världens friskaste folk kan vara Europas mest sjukskrivna lyftes ett antal viktiga spörsmål.

Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.

Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.

I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!

Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.

Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.

Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).

Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.

Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.

Cyniskt, sa Ohly

Socialstyrelsens nya riktlinjer för sjukskrivningar är på gång och har redan orsakat tumult. Somliga kallar dem omänskliga. Lars Ohly (v) använder det ord han alltid brukar använda när han ska kritisera de borgerliga för något: ”cyniska”.

I morgonsoffan sitter förutom Ohly även socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson (m), som gör vad hon kan för att föra en rimlig diskussion. Men det är inte lätt. I rollen som självpåtagen oppositionsledare måste vänsterledaren ta varje tillfälle att kritisera och överdriva. Och använda ordet ”cyniskt”.

Men faktum är att riktlinjerna har tagits fram på den förra regeringens uppdrag, till vilken Lars Ohlys parti var stödparti. Bristerna i hanterandet av sjukskrivna har gjort att många människor som hade kunnat komma tillbaka till arbete i någon grad har blivit långtidssjukskrivna och slutligen förtidspensionerade. I stället för att sätta i snabb och effektiv rehabilitering av den sjuke för att så snabbt som möjligt få ut personen i arbete igen, har ingenting gjorts. Det måste bli bättring, menar Husmark Pehrsson. Men inte Ohly. Han tycks inte heller anse att det är något fel när 140 personer förtidspensioneras varje dag och att detta även inbegriper människor mellan 20 och 30 år. Det är tydligen inte alls cyniskt.