Om omfördelningspolitiken

Den så kallade fattigdomen

Från vänsterhåll är det som bekant en populär syssla att prata om "klyftor" i samhället. De rikare blir rikare och de fattiga fattigare, hävdas det ofta. Nu stämmer detta inte i Sverige.

Inkomstspridningen har visserligen ökat under Alliansens tid vid makten, men som framgår i Social rapport 2010 (ladda hem här) har den långvariga fattigdomen (som varar fem år eller längre) minskat för alla grupper i samhället. Inkomsterna har ökat för alla grupper, men till följd av att de ökat mest i reella tal för höginkomsttagare talas det ändå om ökad fattigdom, särskilt bland barn.

Det som har hänt är alltså att de fattiga har blivit rikare och att de rika har blivit rikare. Detta är snarast motsatsen till ökad fattigdom! Sverige är dessutom fortfarande ett av de länder i världen med jämnast inkomstspridning. Den bild som politiker på vänsterkanten målar upp, med enorma klassklyftor och nyfattigdom, är helt enkelt inte sann. Men i en tid när socialdemokratin krisar, när vänsterns politiska experiment fått kalla handen och när allt fler arbetare både röstar och betraktar sig som borgerliga har den politiska vänstern ett behov av måla upp en bild av klasskamp och orättvisor i samhället. Jag tror inte att det kommer att fungera särskilt bra.

Vi bör dessutom vara lite på vår vakt när vi bedömer vad som är verklig fattigdom. Vi kan givetvis använda oss av noga utvalda fattigdomsbegrepp för att slå fast att vissa grupper i Sverige lever under fattiga förhållanden. Och ja, det finns de facto människor med riktigt låga inkomster, människor som gör det till en konst att få hushållsekonomin att gå ihop. Men vad betyder det i praktiken i ett så rikt land som Sverige, med generösa sociala skyddsnät?

När media rapporterar om fattigdom resulterar det i en "fattigblogg" där en medelklasskvinna ska leva på försörjningsstöd under en kort tid och därmed ta del av en för henne mycket exotisk del av samhället. I kvällstidningarnas berättelser konkretiseras fattigdomen till att handla om hur fattiga barn inte får lika dyra mobiltelefoner, TV-spelskonsoler eller kläder som sina kompisar. Eller att föräldrarna inte har råd med den där extra glassen. Någonstans där förlorar begreppet fattigdom sin relevans för mig.

Skillnaden i perspektiv kan egentligen sammanfattas i detta korta (och klassiska) klipp. Det är inte fattigdomen i sig vänsterpolitiker är emot, det är inkomstklyftorna.

Fattig.

Det sjuka folket

I gårdagens Debatt-debatt om hur ett av världens friskaste folk kan vara Europas mest sjukskrivna lyftes ett antal viktiga spörsmål.

Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.

Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.

I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!

Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.

Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.

Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).

Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.

Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.

Pessimism i den bästa av världar

Vi har aldrig haft det bättre än nu. Det är färre militära konflikter än någonsin tidigare, vi lever längre, världen är rikare än någonsin i historien. Vi borde vara lyckliga. Eller kanske "stolta men inte nöjda"... Men människor är sura och pessimistiska.

Via Johan Norberg upptäckte jag ovanstående klipp med komikern Louis C K hos Conan O'Brien, där han diskuterar hur bra vi egentligen har det men hur lite vi uppskattar det. Vi tar all utveckling för given och börjar omedvetet omprioritera vad som egentligen är viktigt och relevant i våra liv (jag är själv skyldig till det). Det fick mig att tänka på nedanstående urklipp ur en tidning...

32 år utan Mao

Tio minuter över midnatt den 9 september 1976 dog Mao Zedong, 82 år gammal. Det är i dag 32 år sedan. Han förblev in i det sista folkrepublikens obestridde ledare.

Läser man Jung Changs och Jon Hallidays bok om ordförande Mao, Mao. Den sanna historien, får man en minst sagt nattsvart bild av Kinas ledare mellan 1949 och 1976. Inga försonande drag går att skönja (vilket boken också kritiserats för) . Oavsett hur han var privat går Maos politiska facit emellertid inte att bortförklara. Under hans ledning förvandlades Kina till en förtryckarstat vars moderna jämförelse egentligen bara går att hitta i Nordkorea.

Det gäller även fattigdomen. Kostnaderna för den kinesiska atombomben har beräknats till 4,1 miljarder dollar i 1957 års penningvärde. Omvandlat till hårdvaluta skulle dessa pengar ha räckt till att ge hela befolkningen 300 extra kalorier dagligen under två år och därmed räddat livet på de runt 38 miljoner kineser som svalt ihjäl när Mao försökte få sin atombomb. Samtidigt som miljoner kineser svalt ihjäl, skänkte Mao rekordbelopp till utlandet. Befolkningen hölls i ett järngrepp. Maos revolutionära vansinne eskalerade under kulturrevolutionen, som uppges vara den period han personligen var mest stolt över.

Det tynger mig att se Maos porträtt på Himmelska fridens port i centrala Beijing. Han är symbolen för en sådan fruktansvärd ondska och ett sådant ofattbart förtryck under 27 långa år att porträttet egentligen borde brännas mitt på Himmelska fridens torg, tillsammans med hans balsamerade lik.

Samtidigt gläds jag åt Kinas förvandling under de senaste 30 åren. Vägen till marknadsekonomi och kapitalism, personlig äganderätt och ökad individuell frihet och ett exempellöst välståndskliv är något vi måste applådera. Mao själv skulle inte känna igen Kina om han klev ur sitt mausoleum i dag och traskade ut på Beijings gator. Därför är den fortsatta mytbildningen kring Maos person i Kina både paradoxal och löjeväckande.

Samtidigt firar den nordkoreanska regimen 60 år. Den store ledaren Kim Jong Il saknades enligt japanska och sydkoreanska medier under firandet, vilket har lett till rykten om att han är svårt sjuk. Efter Maos död kunde vägen mot frihet och välstånd för Kina inledas. Det är en process som fortfarande pågår. Förhoppningsvis kommer Kim Jong Ils död att innebära en liknande vandring för Nordkorea inom en snar framtid.

Ännu hänger porträttet av den gamle tyrannen kvar på Himmelska fridens port.
Och ännu kan man beskåda hans lik i mausoleet inte långt därifrån. Men Kina som
land har tagit en helt annan riktning än den Mao pekade ut och är på väg att bli
den stormakt som Mao Zedong en gång drömde om. Men på ett helt annat sätt.

Våga vara kritisk

Det finns ljuspunkter i det klimatalarmistiska mörkret. En undersökning som Naturvårdsverket låtit göra visar att en knapp tredjedel av de tillfrågade inte känner någon större oro för den påstått mänskliga påverkan på klimatet (23 procent) eller anser att de klimatförändringar som sägs pågå har naturliga orsaker (8 procent). Det är positivt att det trots alla propaganda, trots all politisk korrekthet och trots den fullständiga frånvaron av saklig debatt, faktiskt finns människor som vågar vara kritiska. Vi får hoppas att vi blir fler och fler i takt med att politikerna flyttar fram positionerna på området med nya lagar, nya skatter och nya inskränkningar i människors privata liv, allt för att "möta klimathotet".

Å andra sidan: Över 60 procent känner någon sorts oro, nästan var femte tillfrågad plågas av oro och dåligt samvete. Oro för att klimatet ska ta kål på mänskligheten och dåligt samvete för att vi råkar leva i ett rikt land och ha det tämligen bra när folk dör av cykloner i Burma. Det är precis så Naturvårdsverket, politiker och miljöaktivister vill att vi ska känna. Vi ska må dåligt när vi köper den där nya platt-TV:n. Vi ska känna oro när vi ser science-fiction-filmer som En obehaglig sanning.

Under min grundskoletid, främst låg- och mellanstadiet, var det försurningen som var det stora hotet. Våra svenska skogar skulle dö ut och allt var Polens fel. Typ. I dag matas barnen med uppförstorade hotbilder av "klimatförändringarna". I dag är inte allt Polens fel men väl alla människors. Utifrån detta argumenteras det sedan för utvecklingsfientliga idéer som kräver en återgång till en enklare livsstil. Detta är inget nytt, det har funnits sedan industralismens födelse (och säkert långt innan dess också). Det är kanske mer en slump att det i dag råkar vara "klimathotet" som används för att legitimera dårskapen.

Shoppa mera

Årets Buy Nothing Day, en köpfri dag, hålls i morgon den 24 november. Det ska vara något slags protest mot "köpsamhället" och "konsumtionshetsen". Den brittiska BND-sajten uppmanar folk att "challenge yourself, your family and friends to switch off from shopping and tune into life". I själva verket slår en köpfri dag mot de fattiga, vilket CUF-ordföranden Magnus Andersson påpekar här.

Hela antishoppingidén är ett gigantiskt missförstånd. Den är lika korttänkt som de bojkotter av företag i tredje världen som använder barn i sina fabriker. De som drabbas är de som har det som svårast. Fabriken stängs ned och barnen kastas ut på gatan. Genom att inte handla minskar vi stegvis vårt eget välstånd. Den som kan förklara det positiva i att bli fattigare, är välkommen.

Nej, då är Buy Something Day mycket vettigare. Och roligare.