I går slutade mitt bredbandsmodem att fungera, detta efter att ha krånglat till och från i ett antal veckor. Jag insåg hur beroende jag blivit av nätet. Likt en alkoholist som trånar efter flaskan i det låsta barskåpet har jag suttit och tittat på min dator och det elaka modemet som vägrar att låta datorn gå online i väntan på ett mirakel, i väntan på att dioderna ska börja blinka frenetiskt och indikera online-status, att dörren till världen utanför ska öppnas. Förgäves, förstås. Modemet har definitivt lämnat in, ställt in skorna, kastat in handduken, lagt näsan i vädret.
Det är fantastiskt att sådana här saker alltid sker när garantitiden gått ut. Modemet är dock i gott sällskap. Jag sneglar mot TV-bänken, fullproppad med elektronik som bara väntar på att garantitiderna ska löpa ut så att den kan pensionera sig mot min vilja. HDTV-boxen är ny, så den håller nog ett tag till. Garantin räcker väl in på nästa höst i alla fall så under den tiden är jag säker. Platt-TV:n, däremot, är lika gammal som modemet och har dessutom en massa utgångar på baksidan som kan sluta fungera.
Det påminner mig om min Xbox 360, som slutat fungera sedan en tid tillbaka. Det rör sig inte om standardproblemet med de röda blinkande lamporna. Problemet är värre än så eftersom varken jag eller Xbox-supporten vet vad som är fel. Jag får ingen bild och inget ljud och det spelar ingen roll om jag använder scart- eller komponentkontakten på TV:n. Konsolen indikerar inget fel så det måste vara komponentsladden, antog jag. Xbox-supporten höll med. Så måste det vara. Det måste vara komponentsladden. Köp en ny bara så löser det sig säkert. När min mobiltelefon vägrade att ta laddningen nyligen visade sig problemet vara laddaren, inte telefonen. Jag sparade 600 spänn på det glada beskedet. Det skulle säkert ordna sig den här gången också.
Jag gillar inte att köpa saker på chans och jag gillar framför allt inte att köpa dyra kablar. Kablar är så förbannat tråkiga saker att lägga pengar på, men vi klarar oss inte utan dem. Väl hemma igen från butiken försöker jag öppna den fullkomligt inbrottssäkra förpackningen och lyckas slutligen göra det med hjälp av en sax, en sabeltandad brödkniv och alla tillgängliga svordomar.
Den förpackningsmassaker som bredde ut sig på parkettgolvet gjorde att jag fick slå alla tankar ur huvudet om att smidigt kunna testa kabeln och lägga tillbaka den i förpackningen igen om den inte skulle lösa problemet. Nu gällde det. Naturligtvis gjorde den nya kabeln ingen skillnad. 349 kronor rätt upp i mumindalen. Tack för den. Jag har varit lite retlig sedan dess för det betyder att jag likt förbannat måste skicka konsolen på lagning. Lägg därtill en gammal PC-laptop som snart har alla fel en dator över huvud tag kan ha och därför driver mig till vansinne och min längtan efter sobril blir påtaglig.
Man kan lugnt säga att modemets hädanfärd inte kom särskilt lägligt.
Men nädå, jag är inte bitter…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar