Ohly och verkligheten

Vänsterledaren Lars Ohly skyller finanskrisen (och allt annat också) på "en nyliberal marknadsfundamentalism utan fördelningspolitik". har du hört den förut? Klart att du har. Allt till höger om Mao Zedong är ju enligt Ohlys världsbild "nyliberalism". Det börjar faktiskt bli lite... tjatigt. Särskilt som begreppet "nyliberalism" aldrig någonsin konkretiseras när Ohly & c/o sätter igång och havererar. Den begreppsförvirring och brist på markkontakt som präglar vänsterpartiet är fascinerande.

Ohly vill lägga Riksbanken under vad han brukar kalla "demokratisk kontroll", alltså under politikernas makt. Han vill höja skatterna för alla som jobbar och sänka dem för sjuka och arbetslösa, alltså människor som inte arbetar. Jag har aldrig begripit varför ett parti som gärna kallar sig arbetarnas parti vill att vanliga löntagare med vanliga låga inkomster ska betala högre skatt på sina löner, varför det ska löna sig sämre att gå till jobbet. Om hur den där ensamstående deltidsarbetande mamman ska ha råd att köpa en ny vinterjacka när Lars Ohly vill höja skatten för henne och göra det mycket mindre lönsamt att gå till jobbet, får vi inget veta.

I vanlig ordning tittar Ohly bara på utgiftssidan, den för politiker så lockande biten av arbetet, och har inget svar på hur han ska skrapa ihop de nödvändiga inkomsterna på lång sikt. Det är väldigt symptomatiskt för vänstern som helhet. Den älskar att fördela rikedomar men har en politik som är helt värdelös på att skapa dem. Vänstern behöver kapitalismen för att över huvud taget kunna bedriva någon fördelningspolitik.

Det är alltså detta parti som Mona Sahlin (sossarnas svagaste partiledare någonsin?) nu plötsligt byter åsikt om och öppnar famnen för. Vänsterpartiet har ingenting i en svensk regering att göra. Partiet har över huvud taget inget i en svensk riksdag att göra. Det utgör en extremvänster som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Det borde Mona Sahlin också inse.