tisdag 11 maj 2010

Den onda högern

Jag tror att det är väldigt få politiker som verkligen vill människor illa - undantagen är de bruna partierna och vissa inom extremvänstern (även om också dessa grupper har en övertygelse om vad som är ett bra samhälle att leva i). De flesta har sin uppfattning och driver den, övertygade om att det ger bästa resultat för största möjliga antal.

I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.

Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.

Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.

Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.

Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.

3 kommentarer:

Vladimir Ilyich Ulyanov sa...

Well written.

Christoffer sa...

Nu vet jag inte om jag håller med helt. Visst har jag hört högerfolk kallas bland annat cyniska förespråkare av "den starkes rätt", men jag har även hört många från högerhåll kalla vänstermänniskor för kanske inte onda men folk som vill förslava alla inom kollektivet, som ett hot mot friheten och annat dramatiskt språk. Att socialister och andra kallas korkade är också mycket vanligt, tex i kommentatorsfälten på webben.

Hans Engnell sa...

Enskilda bloggare och amatördebattörer kan givetvis kalla varandra både det ena och det andra. Men titta på yrkespolitiker, titta inom partier och ungdomsförbund. Generellt är skillnaden tydlig. Borgerliga politiker räcker inte finger åt motdebattörer i TV, de önskar indirekt inte livet ur meningsmotståndare i sina tal (här åsyftas Kalle Larsson). Reinfeldt eller Björklund skulle aldrig kalla ett riksdagspartis politik för ondskefull.