Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, har friats från ett av de mord han dömts för. Det gäller mordet på den israeliske turisten Yenon Levi.
Den nya åklagaren Eva Finné slår fast att bevisen inte räcker och lägger ned åtalet. Ändå dömdes Quick för mordet på Levi för 13 år sedan. Den förre överåklagaren Christer van der Kwast har välkomnat nya prövningar. När nu en ny åklagare anser att bevisningen mot Quick inte håller är van der Kwast emellertid missnöjd. Det är uppenbart att det finns fruktansvärt mycket prestige i domarna mot Quick.
Detta är bara början. Sju morddomar återstår och endast en ytterligare resning har ännu lämnats in av Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson. Men bara det faktum att Bergwall friats från ett mord som begicks 1988 (och som han dömdes för 1997) innebär att en rättsskandal nu är ett faktum. En annan gärningsman har gått fri i över 20 år och chanserna att finna honom är givetvis minimala. Det är dessutom rimligt att detta får återverkningar även på bedömningen av övriga morddomar (som så småningom förhoppningsvis ska upp till resningsbeslut). Om han bevisligen har erkänt falskt flera gånger tidigare, får oklarheter och felaktiga uppgifter ännu större relevans i andra mål.
Om det visar sig att Quick har dömts lika lättvindigt för även de övriga sju morden (varav ett inte ens behöver vara ett mord och i flera fall är det oklart eftersom kroppen inte är återfunnen), kommer denna rättsskandal få internationell spridning. Förutom prestigen ligger förstås även detta i bakhuvudet på många inblandade just nu. Risken för det svenska rättsväsendet att bli internationellt förlöjligat.
Många har tvivlat på Sture Bergwalls skuld genom åren, både anhöriga till offren och jurister (Johan Asplunds mamma ska ha sagt att frikännandet av Quick i Levifallet är en av få glada dagar för henne sedan hennes son spårlöst försvann). Men det var först när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde sin omfattande granskning, det var först när media lyfte frågan, som det tog fart. Bergwall tog tillbaka alla sina erkännanden i TV på bästa sändningstid. Det är svårt att slå det genomslag detta ger. Hannes Råstam har gjort ett fantastiskt arbete. Dessvärre säger det något om vårt rättsväsende när det krävs ett heltidsarbete från en journalist för att få till stånd en rättvis prövning. En DN Debatt-artikel av Bergwall hade knappast räckt. Vem skulle tro på honom? Därmed har Christer van der Kwast säkert rätt när han säger att medietrycket har haft en betydelse. Men min förhoppning är att det snarare har haft betydelse i viljan att reda ut den här bedrövliga sörjan än att till varje pris sätta Bergwall på fri fot.
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar