Se upp för "snälla" organisationer

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som "snälla". Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

Det finns en rad exempel på organisationer som "vill väl", som arbetar för en god sak men som med tiden har blivit alltmer politiska. Eller kanske alltid har varit det. Att gå emot dem, att argumentera mot deras legitimitet, är riskfyllt. Hur taktlös framstår man inte om man går i clinch med en organisation som säger sig arbeta mot barnsexhandel?

Den feministiska organisationen Fatta ska utbilda nämndemän om hur brottsoffer upplever sexuella övergrepp. Det låter väl bra? Okunskapen är säkert omfattande, och i likhet med Gudrun Schyman och hennes parti ägnar sig Fatta naturligtvis bara åt folkbildning. Nå, om det vore så väl.

Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson är kritisk:

Det är ingen objektiv utbildning när det är en intresseorganisation som ordnar den. "Fatta" ser allt ur brottsoffers synvinkel, nämndemän ska ha en objektiv utbildning.

Nämndemännen är satta för att spegla  en vanlig människas insyn i rättsprocessen, ett slags "sunt förnuft" om man så vill. Systemet med nämndemän har uppenbara brister, inte minst stinker det att dessa plockas från de politiska partierna. Men när vi nu har det system vi har ska vi inte göra det ännu värre genom att släppa in en feministisk intresseorganisation i svenskt domstolsväsende. Föga förvånande bemöts kritiken med oförstående blickar. "Det handlar ju om kunskap!"

Rädda Barnen heter en annan organisation som låter snäll redan till namnet men som har blivit en politisk kamporganisation. Det politiker och debattörer gärna glömmer bort är att RB är en intresseorganisation med en enda fråga på agendan. Man kan inte låta en enfrågeorganisation stå oemotsagd eller ens låta den bli till mer än en röst bland många i debatten.

Hur bekymmersam en enfrågeorganisation med stor politisk makt kan bli har vi fått prov på i debatten om åldersbestämning av ensamkommande. RB har hävdat att det är en "råtta i pizzan" att påstå att ensamkommande ljuger om sin ålder. Detta påstående från organisationens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har vederlagts gång efter annan, inte minst i Sveriges Radios granskning. Kommunanställda på boenden för barn och unga har med egna ögon sett åldersskillnaden mellan de ensamkommande och därför öppnat nya boenden för "vuxna barn" så att de inte blandas.

Konsekvenserna av den politik som Rädda Barnen drev på, som bland annat innebar att inga åldersbestämningar gjordes, har resulterat i en våldtäkt på en minderårig pojke och ett mord på en HVB-anställd kvinna. En snäll organisation hade inte bidragit till något dylikt, och framför allt: den hade reservationslöst bett om ursäkt efteråt.

RFSU är ett tredje exempel. Jag är sexliberal och absolut ingen händerna på täcket-förespråkare. Däremot anser jag att det måste finnas motbilder till vad en enda intresseorganisation hävdar, och det blir alltid farligt när en enskild organisation får frikort hos kommuner, myndigheter och etablissemang. Bakom både RFSU och RFSL finns naturligtvis en politisk agenda, och det måste vi vara medvetna om oavsett om vi gillar den eller ej.

Återstår Ecpat (Expo har jag skrivit mer om här så de utelämnar jag denna gång), en organisation som kändisar gärna förknippas med eftersom den arbetar för något så gott som att minska barnsexhandel. Någon emot? Nej. Men även Ecpat är en organisation som har en annan agenda, en moralistisk sådan. De slirar på sanningen om minderåriga i sexhandel, de utpekar vuxna kvinnor som "flickor" och de driver på för nätcensur.

Argumentationen är ohederlig och inte alls särskilt trovärdig. Men Ecpat kommer undan eftersom ingen vill hamna på den motsatta sidan i en debatt med en organisation som arbetar mot barnsexhandel.

Organisationer som bara säger sig vilja väl bör man se upp med på samma sätt som när någon ringer och vill erbjuda dig något "gratis". Det finns alltid en agenda, alltid ett syfte, med alla organisationers verksamhet. Och det är sällan bara att vara snäll.

Ingen nämnd, ingen glömd

Systemet med politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar, och de brister det medför, har diskuterats länge. Frågan är alltså ingalunda ny, men det är först sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen som vissa har vaknat till liv och börjat inse riskerna med detta system. Det är väldigt yrvaket.

Den senaste kritiken kommer från Advokatsamfundets Anne Ramberg som menar att det är väldigt olyckligt att SD tack vare ett starkt val fyller alltfler stolar i migrationsdomstolarna. Ramberg säger att detta riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

Men kritiken mot politiskt tillsatta nämndemän måste handla om rättssäkerheten överlag, inte om SD. Systemet var dåligt redan innan SD blev ett riksdagsparti. Rättssäkerheten var hotad redan då.

Den som står inför en förhandling i domstol har rätt att förvänta sig en rättvis prövning. Det finns risk att ifrågasätta den möjligheten när domstolarna har besatts av nämndemän från de politiska partierna. Ingen människa är värderingsfri eller i alla lägen helt opåverkad av det som sker runt omkring. Men riskerna med ett politiserat rättsväsende är uppenbara - för exempelvis en liberal aktivist misstänkt för brott hjälper det knappast om någon av nämndemännen är aktiv vänsterpartist och kommunist.

De politiska nämndemännen har varit ett hot mot rättssäkerheten länge. Låt oss diskutera detta utan att dra in SD i diskussionen.

Lexbase ökar rädslan och misstänksamheten

Sajten Lexbase, där alla mot en avgift kan få se på vilka adresser det bor brottsdömda runtom i Sverige, har skapat debatt.

I går drog Bahnhof ur pluggen eftersom användares kontouppgifter kommit på drift på grund av intrång. Operatören sågar Lexbases säkerhet. Men det är sannolikt bara en tidsfråga innan tjänsten öppnar igen hos en annan operatör.

Debatten behövs. Det är inte bara förhärdade brottslingar som hängts ut i Lexbase utan även offer för brott och personer som friats i högre instans. Lexbase tar ingen hänsyn till detta eftersom den endast täcker tingsrättsdomar.

Själva tanken med en databas där vem som helst kan se var brottsdömda bor (eller bodde) bygger på människors fruktan och nyfikenhet. Vårt rättssystem bygger å andra sidan på att människor förtjänar en andra chans.

Argumentet som ofta framförs i sådana här sammanhang är att människor "har rätt" att få veta om deras granne är dömd för våldtäkt (tänk på barnen!) och om deras arbetskollega har skelett i garderoben (tänk på tryggheten!). Det skulle alltså vara en sorts trygghetsfråga för oss alla.

Frågan är dock vad förväntas göra med informationen att vår granne är dömd för brott? Lexbase är en illa dold uppmaning att skvallra om medmänniskors förflutna och i förlängningen även att ta lagen i egna händer. Det är därför en smula ironiskt att en av Lexbases initiativtagare själv har hotats och fått sina personuppgifter spridda.

Tanken på att tryggheten i samhället ökar om vi vet allt om alla bygger på felaktiga premisser. Tvärtom är det så att sådan kunskap ökar rädslan och misstänksamheten. Vår önskan att veta om någon har dömts för brott förutsätter att återfallsrisken är hög - vilket den inte nödvändigtvis är.

Lexbase kommer i ett skede när företags krav på utdrag ur belastningsregistret vid anställning ökar lavinartat. Det finns även hyresvärdar som begär sådana utdrag. Är tanken att personer som avtjänat straff varken ska kunna få arbete eller bostad? Hur tror vi att en sådan utveckling kan göra vårt samhälle tryggare?

Ett exempel på hur illa det kan gå är sexbrottsregistret i USA. Det har nämligen medfört just sådana konsekvenser (skildrat i dokumentären Pedofilernas natt). En person som varken släpps in på bostads- eller arbetsmarknaden efter avtjänat straff har plötsligt få anledningar att inte begå nya brott. Och så sluts cirkeln och den självuppfyllande profetian blir sann: tidigare dömda återfaller i brott.

Att domar är offentliga är viktigt i en demokrati. Få länder kan uppvisa samma grad av transparens som Sverige. Men besväret att behöva kontakta tingsrätten och begära ut papperskopior på en dom förhindrar många nyfikna som om de med ett knapptryck kunde plocka fram samma information om sina grannar skulle vara väldigt lockade att göra det.

Även om rättsväsendet fastslagit att någon har sonat sitt brott, är ofta omgivningen inte lika benägen att förlåta. Framför allt sexualbrott, och i synnerhet mot unga, bär ett särskilt socialt stigma. Ändå måste vi påminna oss om att vi har tidsbestämda straff för att människor ska få en andra chans. Det amerikanska sexualförbrytarregistret förhindrar effektivt människor att komma tillbaka in i samhället igen efter avtjänat straff. Den vägen ska vi inte ta i Sverige.

Advokatsamfundets Anne Ramberg formulerade det kanske bäst:

Sajten innebär en smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv. Den strider mot vedertagna och civiliserade principer om rehabilitering och återanpassning av dömda i samhället. Den riskerar dessutom att leda till att fel person utpekas, att folkdomstolar etableras, att hämnt utveckas, att barn blir mobbade, att människor blir osäkra osv. osv.

Det är positivt att så många har reagerat. Låt oss hoppas att de reaktioner vi nu ser är starten på en bredare diskussion om vår rätt till personlig integritet och allas rätt till en andra chans.

Uppdatering: Enskilt åtal väcks mot Lexbase. Samtidigt hävdar DN att tingsrätter i Sverige börjat få förfrågningar från ett annat företag, Vivalto. Fortsättning lär följa...

Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, HAX

Ett steg mot friheten

Förvaltningsrätten i Falun fattade det enda rimliga beslutet när den i går beslöt uppdra åt Rättsmedicinalverket i Göteborg, en helt oberoende part, att göra en bedömning av Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det blir den första utredningen på 22 år.

Innan den 16 december ska utredningen vara klar. Då kommer Förvaltningsrätten få fallet på sitt bord igen, men sannolikt med en något annorlunda rekommendation. Beslutet att kräva en ny utredning var rimligt.

Men varför Bergwall under denna tid ska sitta inspärrad på just den klinik som bedrivit experimentella terapeutiska tekniker på honom är mer svårbegripligt. Det hade varit önskvärt att Bergwall flyttades till en annan klinik under tiden som utredningen ska göras.

I bästa fall är Bergwall fri till jul och vi kan lämna åtminstone den delen som handlar om att släppa ut en person som felaktigt dömts för åtta mord åt sidan. Fallet Quick är dock ett långt ifrån avslutat kapitel.

Sex engagerar i rätten

Det dröjde inte lång tid efter den friande domen i det uppmärksammade målet om flickan i Tensta som enligt egen utsago våldtogs av ett halvdussin pojkar, innan nästa kontroversiella dom landade. Hovrätten sänker skadeståndet för en tjej vars expojkvän lagt ut ett smygfilmat samlag med henne på nätet. Filmen spreds på porrsidor.

Tingsrätten dömde pojken för grovt förtal och att betala ett skadestånd på 130 000 kr. Hovrätten sänker det till 25 000 kr, bland annat med motiveringen att det "inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen blivit alltmer accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor." Detta skulle alltså enligt hovrätten minska kränkningen för den utsatta.

Resonemanget är snurrigt, även om det ändå har visst fog för sig. Utvecklingen går tvivelsutan i denna riktning, allt fler blir öppna med sin sexualitet och nätet är fullt av filmer på vanliga människor som utför olika sorters sexuella aktiviteter. Tanken på att filma ett samlag och göra det tillgängligt för främlingar finner många uppenbarligen eggande. Men det betyder inte att folkflertalet ser det så. Det är svårt att veta vad rätten menar med "inte alltför snäva kretsar av befolkningen", men att sprida filmade samlag på nätet är fortfarande inte ett gängse beteende - i synnerhet inte om det saknas samtycke från någon av de inblandade.

Domen har diskuterats i gammelmedia och nyheten delats mycket flitigt i de sociala medierna. Det är positivt att människor engagerar sig i rättsväsendet och gör sin röst hörd. Men det vore ännu roligare om det även skedde i mål som inte har med sex att göra.

Bergwall i rätten - dags att sätta punkt!

Dagens förhandling i förvaltningsrätten i Falun blev något av en rysare. Rätten ska ta ställning till om tvångsvården av Sture Bergwall på Säters rättspsykiatriska klinik ska fortsätta. Säter har förordat att så ska ske. Bergwall argumenterade i dag genom sin advokat Thomas Olsson för att han snarast ska bli frisläppt alternativt få en oberoende bedömning.

Säters överläkare Vladislav Ruchnik argumenterade för fortsatt tvångsvård (men öppnade faktiskt i en intervju med Aftonbladet för en utslussning i samhället). Thomas Olsson lyckades på sitt sedvanligt torra och sävliga sätt inte bara såga argumenten sönder och samman utan också blottlägga de absurditeter som ligger till grund för dem.

Han upprepade sambanden mellan Bergwalls narkotikamissbruk, sanktionerat av personalen på Säter, och de fantasifulla berättelser som fick svensk och norsk polis att slå knut på sig själva i jakten på nedgrävda människorester som aldrig fanns. Det fanns alltså en tydlig koppling mellan morderkännandena och biverkningarna av de bensodiazepiner som Bergwall fick i enorma doser. När medicineringen upphörde, när Bergwall blev drogfri, upphörde också berättandet om hemska mord. Kliniken var högst delaktig i skapandet av seriemördaren Thomas Quick, vilket ytterligare stärker behovet av en oberoende bedömning av Bergwalls psykiska hälsa.

Olsson hänvisade i flera fall till domar i Europadomstolen. Det kan tyckas lite desperat att behöva göra det, men frågan är hur förvaltningsrätten ska kunna överpröva dessa mot en så skral bakgrund.

I ett flertal rättsfall har Europadomstolen fastslagit att det vid tvångsvård av en människa måste finnas en ”tillförlitlig och oberoende bedömning” som grund. För fortsatt tvångsvård måste den störning som tidigare låg till grund för vården anses kvarstå.

I ett fall som Olsson lyfte fram fastslog Europadomstolen att en 11 månader gammal utredning var ”inaktuell” och att patientens rättssäkerhet äventyras om en bedömning är så gammal. I Bergwalls fall härrör de utlåtanden som ligger till grund för bedömningen om fortsatt tvångsvård från 1991 och 1970 och är därmed 20 respektive 40 år gamla. Mycket har hänt inom psykiatrin under dessa år, och bedömningarna äger således ingen som helst relevans i dag. 1970 betraktades som bekant homosexualitet som en psykisk störning. 

Det finns ingenting som tyder på att Sture Bergwall är det minsta farlig i dag eller att risken för återfall skulle vara hög. Det enda rimliga är att han får en ny bedömning gjord av en person som inte har någon koppling till Säters sjukhus. Rimligen kommer denna nya utredning visa att Bergwall är tillräckligt frisk för att släppas ut i samhället igen, precis som var på väg att ske innan han började erkänna över 30 mord.

Det är dags att sätta punkt för denna fars nu. Förvaltningsrätten kan bara fatta ett rimligt beslut, och det är att erbjuda Bergwall en ny rättspsykiatrisk bedömning. Allt annat vore att delta i detta stora rätts- och vårdövergrepp.

Ta bort nämndemännen!

Nämndemännen är en sorgesam historia. De är politiskt tillsatta outbildade personer som utgör en uppenbar risk för rättssäkerheten.

Nu föreslår en ny utredning åtminstone ett steg i rätt riktning - färre nämndemän, färre politiskt tillsatta sådana och inga nämndemän i vare sig hovrätt eller kammarrätt.

Utredaren vill framför allt bredda rekryteringen till nämndemannakåren. Tanken att man inte ska behöva tillhöra ett politiskt parti för att kunna bli nämndaman är förstås god. Men inte god nog.

Jag anser att våra domstolar helt ska besättas med jurister, inte lekmän - och i synnerhet inte politiskt tillsatta lekmän. Det ska vara välutbildade och kunniga personer som dömer. Punkt slut.

Papperslösa: Någon ordning måste det vara

"Ingen människa är illegal" är kampfrasen för den rörelse som vill ha fri invandring och/eller det som beskrivs som en mer human migrationspolitik.

DN har i ett flertal reportage berättat om en livet för papperslösa i Sverige. Det är lätt att känna empati med föräldrar vars barn inte känner samma frihet som de jämnåriga klasskamraterna med fullständigt personnummer. Som är rädda när det ringer på dörren. Samtidigt måste vi fråga oss vilka konsekvenser det får om papperslösas rättigheter blir desamma som alla andras.

Regeringen har i en överenskommelse med Miljöpartiet gett grönt ljus till att papperslösa ska få samma rätt till vård som asylsökande. Alla tycker inte att det räcker. Rädda Barnen och Röda Korset vill att Socialstyrelsen tar fram riktlinjer som ger papperslösa rätt till mat och boende i Socialtjänstens regi. Mikaela Hagan, handläggare för flykting- och asylfrågor på Rädda Barnen, tycker att barnen borde få frizoner där polisen inte har rätt att leta efter familjen. Hon nämner fritidsaktiviteter som en sådan tänkbar frizon.

Om detta skulle bli verklighet får vi en mycket förvirrande rättslig situation. Tänk en situation där Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Detta har prövats rättsligt. Samtidigt ska polisen inte ha rätt att verkställa avvisningen eftersom samhället enligt Rädda Barnens önskan uppdelats i frizoner som polisen inte får arbeta i. Det är en väldigt märklig syn på rättsäkerhet och sänder också signalen att den som inte får stanna i Sverige kan räkna med både boende och fickpengar från svenska skattebetalare. Dessutom skulle det i praktiken leda till ett krig mellan olika myndigheter.

I mediernas värld är allt väldigt enkelt. Vi ska visa empati med den som gråter framför kameran, och det är klart att den som hungerstrejkar måste få uppehållstillstånd. Migrationsverket håller lyckligtvis fast vid att det är en domstol, inte medierna, som ska avgöra den saken. Och hungerstrejker förmår inte Migrationsöverdomstolen att överpröva tidigare beslut. Om så vore fallet, skulle det skapas ett oerhört godtycke.

Min inställning är enkel: vill du bo och arbeta i Sverige, välkommen. Har du arbete och kan försörja dig själv finns ingen anledning att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Alla som vill komma hit, arbeta och bidra bör välkomnas med öppna armar. Vi bör även i viss mån ta emot personer som flyr från krig och förtryck.

Jag kan förstå att vissa av humanitära skäl hjälper papperslösa att gömma sig. Det är vackert att hjälpa en människa i nöd. Det finns säkert fall då samvetet säger att man inte kan agera på något annat sätt. Men från samhällets sida måste den hårda verkligheten gälla: avvisningsbeslut ska verkställas. Den som vistas illegalt i landet ska inte kunna räkna med något försörjningsstöd eller boende via Socialtjänsten. Någon jäkla ordning måste det faktiskt vara.

En liten värld

Advokat Svante Thorsell anmäler Göran Lambertz till JK för att som justitieråd i HD ha hindrat och fördröjt att allmänna handingar (hans mejlkonversation om Quickfallet med bland andra Christer van der Kwast och Claes Borgström) lämnas ut.

I en artikel i Expressen belyser han vilka övertramp Lambertz begått, men framförallt påpekar han hur liten den svenska juristvärlden är.

Lambertz var tidigare JK och som sådan granskade han Quickärendet genom att läsa de sex tingsrättsdomarna och konstatera att de var mycket bra. Quicks advokat, som kritiserats för att ha åsidosatt sin klients intressen, är god vän med Lambertz. Förundersökningen tog sig Lambertz aldrig tid att läsa (och det har han fortfarande inte gjort, trots att han nu bildat lag med van der Kwast, Penttinen, Borgström och Stigson mot alla kritiker).

Sedan bytte Lambertz jobb och blev justitieråd i HD. Samtidigt gick Anna Skarhed (som gjorde beställningsverket till utredning av sexköpslagen) motsatt väg och blev ny JK. Nu har Lambertz alltså anmälts till just justitiekanslern - som till råga på allt råkar vara en gammal klasskompis till honom.

Juristernas värld i Sverige är liten. Göran Lambertz har tyvärr ytterligare fem år på sig att smutsa ned HD:s anseende och klia gamla vänner på ryggen.

En rimlig och human narkotikapolitik

När självaste DN förfäktar en mer rimlig och human narkotikapolitik vet man att något har hänt. Eller åtminstone håller på att hända. DN:s ledare om Högsta domstolens nya praxis i narkotikamål hade känts otänkbar för bara ett halvdussin år sedan. Fram till nu är det främst enstaka Expressenskribenter som hållit fanan högt i denna fråga.

HD vill att domstolarna inte enbart tittar på narkotikasort och mängd utan också väger in särskilda omständigheter i helhetsbedömningen. Det kan låta som en fullständig självklarhet, men så har inte svenska domstolar resonerat fram till nu. Fokuseringen vid enbart mängd och typ av narkotika har inneburit att missbrukare och personer långt ned i kedjan, det vill säga de som är enklast att gripa, kunnat dömas till långa fängelsestraff. Polisens statistiker har varit glada.

Synen på narkotikabrott har varit unik i svensk rättstillämpning även på andra sätt. Till skillnad från exempelvis våldsbrott har domstolarna här valt att påfallande ofta utnyttja hela straffskalan. Det betyder att narkotikabrott kan ge mångdubbelt längre straff än misshandel och våldtäkt, brottstyper som direkt riktar sig mot en annan människas fysiska person.

Precis som DN konstaterar bygger svensk narkotikapolitik på moralism och ideologi, inte empiri. Skademinimeringslinjen är på långsam frammarsch, hittills manifesterad i det länge uppskjutna sprutbytesprogrammet. Men innan något eller några av riksdagspartierna aktivt driver på för en mer human och rimlig linje och en syn på missbrukare som en grupp i behov av hjälp, inte straff, lär det hända väldigt lite konkret. Fler röster behövs.

Alla kan våldtas

Ett våldtäktsförsök på en kvinna som visade sig vara en man var inget våldtäktsförsök på grund av offrets kön, har tingsrätten i Örebro slagit fast. Förövaren döms i stället för misshandel.

Det är en intressant men samtidigt märklig dom. Könet på offret ska inte spela någon roll. Att tingsrätten uttryckligen hävdar motsatsen är anmärkningsvärt. Logiken i resonemanget är att kvinnan egentligen är man och att våldtäkten därmed aldrig hade fullföljts så fort förövaren märkt detta.

Men detta kan rätten rimligen inte veta säkert. Den kan inte veta exakt vad förövaren tänkte och hade för avsikt. Det enda som går att styrka är att han förgrep sig på offret. Hans sexuella preferenser vet rätten inget om.

Domen öppnar upp för många tänkbara tolkningar i andra våldtäktsmål. Om offret exempelvis är yngre än vad förövaren tror och därmed inte är intressant när kläderna fallit, är det då inget våldtäktsförsök?

Jag har varit kritisk mot hur våldtäktsbegreppet har urholkats i Sverige när gränserna mellan sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande och regelrätta våldtäkter suddats ut i radikalfeminismens spår. Men här är rätten ute på hal is. Det ska bli intressant att följa detta i hovrätten. För där lär det nog hamna.

Sista ronden

Nu har den sista resningsansökan lämnats in. Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, kan därmed bara vänta på beslutet. Allt tyder på att han beviljas resning och slutligen frias från alla misstankar även denna gång.

Bergwall har redan beviljats resning i fyra fall och friats från morden på Johan Asplund, Yenon Levi och Therese Johannesen.

Denna sista resningsansökan gäller dubbelmorden i Appojaure 1984. Sture Bergwall säger själv att han hoppas kunna vara fri vid nyår. Omöjligt är det inte.

Dömd för åtta mord - sannolikt oskyldig till samtliga. Det är en rättsskandal som saknar motstycke i modern svensk rättshistoria.

Tidigare bloggat i ämnet:
Rättvisa!
Skandalen är redan ett faktum
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

En förnuftig HD-dom

Mangakännaren Simon Lundström vann en stor men lite oväntad seger när Högsta domstolen i dag frikände honom från åtalet gällande barnpornografibrott. Bakgrunden till målet behöver väl knappast repeteras, men Lundström dömdes alltså i både tingsrätt och hovrätt för innehav av barnpornografi efter att polisen funnit ett mindre antal mangabilder föreställande "barn" i sexuella poser i hans gigantiska mangasamling.

HD konstaterar att bilderna är pornografiska och att de föreställer barn men att det handlar om fantasifigurer. Något som alltså både tingsrätt och hovrätt i sin tolkning av lagen ansåg inte spelade någon roll. För Simon Lundström är skadan redan skedd på det privata planet, men frikännandet är förstås oerhört viktigt både för honom personligen och för den konstnärliga friheten i Sverige.

Förhoppningsvis kan denna dom göra att polisen framöver fokuserar på riktiga övergrepp på verkliga barn, inte på fantasifigurer i någons bokhylla. Och förhoppningsvis innebär detta att spelutgivare i framtiden inte behöver dra tillbaka spel i Sverige på grund av den svenska barnpornografilagstiftningen.

Detta var en förlust inte bara för åklagaren utan också för organisationerna Ecpat och Rädda barnen, som inte ser någon som helst skillnad mellan dokumenterade sexuella övergrepp på riktiga barn och japanska serietidningsalbum. För ovanlighetens skull segrade faktiskt förnuftet.

Inga anonyma vittnen

Ur ett rättstrygghetsperspektiv går det att förstå tanken med anonyma vittnen i rättegångar. För personer som riskerar att bli utsatta för hot och våld av kriminella skulle det självfallet vara att föredra att kunna vittna anonymt.

Frågan har aktualiserats i SVT sedan en undersökning visat att var tredje åklagare kan tänka sig anonyma vittnen i domstolar. Försvarsadvokaterna är föga förvånande inte fullt lika förtjusta i förslaget.

Det finns en rad viktiga invändningar. Den mest uppenbara är att en person som anklagas för något måste få en chans att försvara sig. Det är inte lätt att försvara sig mot vad en anonym person säger sig ha sett eller hört. Sätt dig själv i den anklagades sits. Och föreställ dig hur möjligheten med anonyma vittnen skulle kunna användas i elaka syften.

Därmed inte sagt att hot mot vittnen inte är ett problem. Det är ett gigantiskt problem att många inte vågar vittna, att utredningar läggs ned av det skälet och att grovt kriminella går fria och kan begå nya brott. Det är förfärande att personer med civilkurage straffas för sin insats genom att behöva se sig över axeln efter rättegången.

Frågan om hur människor ska våga vittna i rättegångar är således jätteviktig. Men den måste vi söka hitta ett svar på utan att tumma på rättssäkerheten.

Assange utlämnas - eller inte...

Efter att ha överklagat sig genom samtliga brittiska instanser blev det i dag klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att prövas i målet om misstänkt våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Det brittiska Supreme Court meddelade sitt beslut nu på förmiddagen.

Men. Assanges advokater kan förhala detta ytterligare genom att ansöka om att fallet prövas på nytt. Givet hur taktiken har sett ut hittills är det ingen högoddsare att de kommer att göra just det.

Om jag vore i Assanges skor skulle jag tycka att det vore skönt att få saken ur världen så snart som möjligt. Men Julian är ju onekligen en speciell filur. Och han verkar inte direkt sky uppmärksamheten, om man säger så.

Ny välkommen praxis

Narkotikabrott ger höga straff i Sverige. Det är inte ovanligt att personer som gripits med stora mängder narkotika och som sålt och distribuerat drogerna döms till 10-14 års fängelse. Som en liten jämförelse kan nämnas att Helsingborgs tingsrätt så sent som i februari i år dömde en man till tio års fängelse för mord.

Nu har Högsta domstolen satt en ny praxis för narkotikabrott vilket innebär något lägre straff än tidigare. Vi förväntas rasa över detta. Jag har dock inget emot en lägre straffpraxis och det finns flera förklaringar till det.

Att sätta folk i finkan är för det första väldigt dyrt - och i fall med narkotikabrottslingar dessutom synnerligen ineffektivt då återfallsfrekvensen är förfärande hög. Några år bakom galler gör således inte, generellt sett, den som dömts för narkotikabrott till en bättre och mer laglydig människa. Tvärtom är risken uppenbar att han på kåken träffar många som dömts för liknande brott och kan knyta nya kriminella kontakter.

För det andra är det direkt oanständigt att Sveriges lagstiftare har valt att värdera brott mot narkotikalagstiftningen högre än hot och våld mot enskilda individer. Misshandel är rent straffrättsligt närmast att betrakta som ett småbrott. Här skulle jag gärna vilja se att lagstiftaren tänker om och börjar värdera våldsbrott högre. Enkelt uttryckt: en misshandelsdom ska smälla högre än en narkotikadom.

Att den som dömts för en brottslighet vars själva existens kommer ur den av riksdagen beslutade narkotikapolitiken får sitta några färre år i fängelse är sålunda inget att sörja. I bästa fall kan det bana väg för en omprioritering från narkotikabrott till brott mot liv och egendom. I värsta fall tvingar det personer som Johan Pehrson ur stolen för att kräva ytterligare skärpt lagstiftning.

Politiska domstolar

Efter SVT:s undersökning i vilken tillfrågade domare riktar hård kritik mot nämndemannasystemet öppnar justitieminister Beatrice Ask för att systemet med politiskt tillsatta nämndemän kan vara på väg bort. Det vore inte en dag för tidigt.

Det finns något djupt obehagligt i att politiker sitter och dömer i våra domstolar. En domstol ska rimligen befolkas av jurister, inte av lekmän och allra minst av partipolitiskt aktiva. Det går visserligen att förstå tanken bakom nämndemannasystemet. I andra länder finns jurysystem och tanken är densamma: något slags folklig representation. Men vad betyder det för rättssäkerheten att personer utan annat än i bästa fall ytterst basala juridiska kunskaper har makten att fria eller döma? Visserligen finns i våra tingsrätter även juridiskt utbildade domare, men det förminskar inte det faktum att nämndemännen är juridiskt inkompetenta.

Frågan aktualiserades ånyo efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och vuxit ytterligare på lokal nivå. Nu kommer det även sitta sverigedemokratiska nämndemän i våra tingsrätter, något som fått en del att börja fundera över om det är rimligt att blanda ihop politik och juridik. I en intervju efter valet klargjorde en ung sverigedemokrat utan omsvep att hennes värderingar oundvikligen skulle påverka hur hon såg på olika rättsfall. Detta gäller naturligtvis inte enbart sverigedemokrater.

Jag tror inte att ens politiska värderingar försvinner bara för att man kliver in i en rättssal. Även jurister har förstås värderingar, men de är utbildade att bedöma sakfrågor ur ett rättsligt perspektiv. Nämndemännen sitter i rättssalen enbart på sin eventuella politiska kompetens. Därför måste systemet göras om och det snarast. Det vore önskvärt om det till att börja med uppstod en diskussion bland riksdagens partier.

Kön och kultur i rättssalen

Spelar kön eller kulturell tillhörighet roll för hur rättvisan ser på sexualbrott? Nej, skulle nog de flesta svara. Ändå ser vi att det verkar göra just det i svenska domstolar.

Jag skrev tidigare om att en tonårsflicka som åtalats "av lagtekniska skäl" för våldtäkt på en 14-årig pojke friats eftersom samlaget var frivilligt och pojken inte utsatts för våld, hot eller tvång samtidigt som en 15-årig pojke fälldes för sexuellt utnyttjande när han hade frivilligt sex med sin 13-åriga flickvän. Rätten gjorde i det senare fallet det märkliga påpekandet att samlaget, trots frivilligheten från båda parter, kan ha utgjort ett övergrepp på flickan.

Svea hovrätt har nu kommit med en ännu märkligare betraktelse i domen mot en 40-årig man som fällts för våldtäkt på en minderårig flicka. Bland omständigheterna pekar nämligen rätten på att flickan befunnit sig i "en extra utsatt situation med hänsyn till sin kulturella bakgrund". Rätten hävdar att det faktum att flickan har invandrarbakgrund och uppfostrats att lyda vuxna är en försvårande omständighet. Nu resulterade detta inte i en straffskärpning för gärningsmannen, men rättens påpekande är onekligen intressant eftersom det skulle kunna tolkas som att det är värre att våldföra sig sexuellt på en person med en viss religiös eller kulturell bakgrund.

Att rätten påpekar försvårande omständigheter är helt i sin ordning, särskilt när det gäller minderåriga. Men att betrakta den kulturella bakgrunden som en sådan är minst sagt problematiskt. Avsikten var inte sådan, hävdar hovrättslagmannen. Men det är ändå så det tolkas och det öppnar därmed för att betrakta sexualbrott olika beroende på vilken kulturell bakgrund offret har. Som vi har sett ser ju svenska domstolar redan olika på tonårssex beroende på om den minderåriga är tjej eller kille.

Ask vill utbilda rättsväsendet

Personer som utsatts för sexbrott kränks i det svenska rättsväsendet. Detta har vi hört länge och senast i raden att stämma in i kören är Beatrice Ask och Nyamko Sabuni. De vill utbilda poliser, åklagare, domare och advokater i gott bemötande.

Frågan är vad det betyder i praktiken. Mycket av kritiken har handlat om att advokater kränker målsäganden med obekväma frågor. Ask och Sabuni vill nu låta genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i rättsväsendet. Men vad är ett "bättre bemötande"? Ska en advokat inte få ställa de frågor som anses relevanta i försvaret av sin klient? Och ingår även god feministisk upplysning i utbildningen?

Dessutom kan man tycka att ett gott bemötande är lika viktigt oavsett vad brottsoffret påstår sig vara utsatt för och vilket brott gärningsmannen anklagas för. På något sätt lyckas dock politiker alltid göra just sexbrott till något unikt och väsensskilt från allt annat. I värsta fall är Asks och Sabunis förslag ett försök att påtvinga rättsväsendet radikalfeministiska glasögon i syfte att i slutändan få fler sexbrottsåtalade dömda. Oavsett avsikt skulle det onekligen ses som en stor framgång. Rättssäkerhet har ju aldrig varit alliansregeringens signum.

Quick frias igen

Sture Bergwall, känd som Thomas Quick, har i praktiken friats för ännu ett mord, denna gång gäller det mordet på Therese Johannessen (som aldrig återfunnits). Det är ett slags dominoeffekt vi nu ser. Åklagaren konstaterar att det inte finns någon bevisning som direkt binder Bergwall vid brottet och lägger ned åtalet. Advokat Thomas Olsson går nu vidare med nästa resningsansökan.

Samtidigt som det är befriande att en högst sannolikt helt oskyldig person frias i mål efter mål blir varje resning en påminnelse om vilken oerhörd rättsskandal det är frågan om. Sannolikt den värsta i Sverige någonsin. Inte bara Bergwall är lättad - även anhöriga till offret Therese Johannessen uppger att de är lättade över beskedet. I likhet med Johan Asplunds föräldrar har de tvivlat på Bergwalls skuld. Tidigare överåklagaren Christer van der Kwast skyller på mediatrycket. I själva verket borde Bergwall aldrig ha dömts för något av morden.