Konsumentmakt

En av pastaföretaget Barillas delägare har uttryckt sig ogillande om homosexuella.

Guido Barilla sade i en intervju att företaget står för familjevärderingar och därför inte använder homosexuella i sin reklam. Om de inte gillar detta kan de köpa pasta från någon annan, citeras Barilla.

Detta uttalande har väckt vrede i Sverige (och kanske på annat håll också). Så får man väl inte uttala sig? Jo, det är klart att man får. Men det är också ett tillfälle för oss konsumenter att visa om vi tycker att det är OK eller inte. Många verkar inte tycka det.

Jag kan tycka att frågan om huruvida ett pastaföretags ägare är homofob eller inte är ganska perifer. Och jag skulle inte vilja se något slags inkvotering av minoritetsgrupper i företagens reklam.

Människor underskattar dock ofta sin makt som konsumenter. När företag, eller dess företrädare, beter sig illa på något sätt kan vi faktiskt svara med att ge tusan i deras produkter. Många verkar dock föredra att bli indignerade över bikinitoppar för småflickor i stället för att bara ge tusan i att köpa dem.

Det som inte säljer, försvinner från marknaden. Det gäller såväl bikinitoppar som spagetti.

Om barn som måste få vara barn

Låt barn vara barn! Hur många gånger har vi inte hört det? Oftast utropas det triumfatoriskt efter någon upplevd skandal. Föräldern knyter handen i fickan och sträcker den andra i luften och skriker: Barn måste få vara barn! Någon emot?

Barn som leker vuxna är inte vare sig utnyttjade eller fråntagna rätten att vara barn. Vem ville inte leka vuxen som barn? Att slåss med plastvapen och bygga kojor är också ett sätt att härma de vuxna. Precis som att sminka sig.

Expressen berättar om ett uppror mot att flickor på åtta nio år vill bära bh och sminka sig. Det är i sanning ett märkligt uppror. Ty vilka är det som köper dessa bh:ar och bikinitoppar? Knappast barnen själva. Och KappAhl tvingar ingen att köpa dem heller. Ansvaret är föräldrarnas. Alltså just de som nu gör "uppror". (Expressen har naturligtvis pratat med en barnpsykolog också, för att signalera bh:ns potentiella skadeverkan på barnen).

Att påstå att butikerna marknadsför produkterna för barnen och att det kan vara "svårt att motarbeta" är nonsens. Det enda förnuftiga föräldrar behöver göra är att inte köpa dem. Om en produkt säljer för dåligt kommer den att plockas bort ur sortimentet. Folk glömmer ständigt bort vilken makt de har i sina plånböcker.

Avslutningsvis: prata med din dotter om det nu är så att hon vill sminka sig och ha en bikinitopp och du inte tycker att det är en bra idé. Och framför allt: spänn av.

Bilshow i Kina - och barn är barn där också.

Du är vad du köper

Facebook håller koll på vad du "gillar". Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar. Allt handlar om att skapa riktade annonser.

Det digitaliserde samhället gör oss till enkla byten för alla som vill ha detaljerad information om oss och våra liv. Mycket går att undvika - du behöver inte finnas på Facebook, du behöver inte "checka in" och därmed delge alla information om var du befinner dig - men vi behöver alla våra kort. Därför är det ytterst allvarligt om Visa och Mastercard bestämmer sig för att sälja information om sina kunder vidare.

Fenomenet i sig är inte nytt, många företag använder kundernas medlemskort för att skapa riktad reklam utifrån våra köpmönster. Men många företag blir allt mer fräcka. Mitt elbolag skickade nyligen ett papper till mig om att jag nu har en elförsäkring som jag aktivt måste avsäga mig för att slippa. Säkert finns det stöd för detta i något finstilt dokument, men jag har inte medvetet undertecknat något kontrakt om att jag även vill ha en elförsäkring från företaget jag är kund hos. Självfallet kommer jag nu byta elbolag.

Samma metod väntas nu Mastercard och Visa använda - kunden måste själv aktivit säga ifrån för att slippa få sina köpuppgifter sålda. Och hur ska man kunna lita på att detta verkligen fungerar? Ett sätt att försöka skydda sin integritet är att i större utsträckning handla med kontanter.

Frågan som ställs i artikeln är berättigad: vad blir nästa steg?

Vi ska inte alls handla mindre

I går var det "buy nothing dag", den köpfria dagen. I tider när julhandeln börjar allt tidigare kan man tänka sig att förespråkarna för idén att avstå från att handla mötte visst motstånd under gårdagen. Jag var själv ute och handlade. Inte julklappar, men väl lite basvaror. Idén att vi handlar för mycket, att vår konsumtion måste minskas för att vi inte ska förbruka jordens resurser, är både banal och felaktig.

Varför är det alltid groteskshoppingen som får vara skyltfönster för vår konsumtionsbaserade ekonomi? Det måste vara väldigt få som känner igen sig i denna sorts shoppingmönster. De flesta av oss handlar visserligen saker vi inte måste ha för att överleva men som vi anser att vi kan unna oss eftersom vi har råd (typ restaurangbesök, TV-apparater, spelkonsoler, en ny spis trots att den gamla inte gått sönder etc.) men vi bränner inte hela månadslöner på Gucciväskor, elektronik eller krogbesök och blir inte aktuella för ett avsnitt av Lyxfällan. För de flesta är således shoppingen inget problem utan något vi 1) måste göra och b) mår bra av att göra.

Alla dessa konsumtionskritiker förlorar dessutom sin trovärdighet när de inte kan presentera ett trovärdigt alternativ till den konsumtionsdrivna ekonomin. Det finns trots allt länder där medborgarna inte har möjlighet att handla som vi gör. Nordkorea är förmodligen det land på jorden som genom medvetna politiska åtgärder har satt stopp för just konsumtion och handel på en fri marknad. Skälet är att förhindra uppkomsten av en "borgarklass". Trots att Nordkorea är det land som bäst torde leva upp till konsumtionskritikernas önskningar om att inte delta i den globala konsumtionsekonomin, framhålls inte landet som ett föredöme. Vanligtvis får vi inga exempel alls. Vi får bara veta att vi "konsumerar för mycket".

Faktum är att vi behöver konsumtion och tillväxt för att kunna utveckla även miljövänlig teknik och därmed kunna leva mer miljövänligt i framtiden. Att uppmana folk att handla mindre är därför dubbelt korkat. Lite rubbat nordkoreanskt sådär.

På ostfronten intet nytt

En kvinna har anmält en ostreklam för att vara sexistisk. "Smaken sitter i hålen" blev tydligen för mycket för henne.

Det är verkligen inte första gången vi får läsa om sådant här trams. Det som irriterar är inte främst att det finns så pantade människor i vårt land med så mycket fritid att de tar sig tid att anmäla en ostreklam. Det som irriterar mest är att det sitter folk som mot betalning går igenom sådana här anmälningar och dessutom lägger näsan i blöt om hur reklamen för olika produkter får se ut.

Lägg ned Konsumentombudsmannen omedelbart, tack.

Rena rama porren.

En glass till

Fattigdomen har förändrats i den rika världen. Den har levlat upp, kan man säga. Tiggare på gatorna sitter med mobiltelefoner. Tiggare i tunnelbanan har dyrare kläder än vad jag själv skulle ha råd med (eller vilja lägga ned pengar på) och synen på vad som är fattigdom och inte har förändrats radikalt i takt med att vi fått det allt bättre ställt.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort sitt för att berätta om den nya "barnfattigdomen" i Sverige. Vi har fått läsa om fembarnsmamman som knappt har råd att åka och bada med familjen och 14-åringen som bara har ett par jeans. Överallt i Sverige finns denna misär, löd budskapet. Journalisten Jessica Ritzén drev under en tid "Fattigbloggen" där hon bloggade om sina hemska upplevelser som latte- och röksugen kvinna med försörjningsstöd. Ett hån mot alla dem som lever under knappa förhållanden, var vi många som tyckte.

Någon som har förstått att konstruera ett helt nytt fattigdomsbegrepp för att kunna använda det i kritik mot regeringen är Socialdemokraterna. Ylva Johansson skriver på sin blogg att "[d]et handlar inte om att gå hungrig, men kanske om att tvingas stanna hemma när fotbollslaget åker till Gotha Cup för att man inte har råd." Sedan när blev det lika med fattigdom att ibland avstå från saker som andra gör? Hur många av oss är i sådana fall inte fattiga? Är det ett tecken på fattigdom att inte ha råd med en utlandsresa varje år? Att inte ha den senaste smartphonen? Att köpa begagnade kläder? Allt tycks vara möjligt i den socialdemokratiska begreppsvärlden.

En sak är i alla fall säker, kombinationen "barnfattigdom" och "välfärdssamhälle" är hot stuff. Vänsteroppositionen använder fantasisiffror och noga utvalda beräkningsmodeller för att påvisa att många fler barn har blivit fattiga under den borgerliga alliansens tid vid makten. Detta ska ses som bevis för att den cyniska Alliansen vill klyva Sverige mitt itu och straffa alla låginkomsttagares barn. Trots att regeringen gett alla arbetande normalinkomsttagare 1 500 kronor extra varje månad. Ett grundläggande problem för Sveriges låginkomsttagare fortsätter att vara den höga beskattningen av inkomster. Det är beskattningen som gör att så många människor lever från lön till och lön och inte förmår spara till oförutsedda utgifter. Men med oppositionens politik hade ingen sett röken av de där 1 500 kronorna.

"Fattigdom" i Sverige är inte riktigt som fattigdom i Afghanistan. Begreppet trivialiseras på ett otillständigt sätt när det används för att beskriva hur alla inte har råd med samma utflykter på fritiden. Veronica Palm tar det hela ett snäpp längre när hon exemplifierar barnfattigdomen med att avstå en glass på badstranden. Palm lovar dock en ljusare framtid för alla glassälskande barnfamiljer om bara Socialdemokraterna får regera. "Jag drivs av en envis tro på en bättre värld för mina och andras ungar. Där fler mammor kan svara 'Okej. En glass till, och en till mamma också.' "

Konsumentmakt

"Mannen hade enligt Skånskan rökt hasch i över tio år men han var inte nöjd med sitt senaste inköp. Efter att han rökt det hade han upplevt att hans tv hade börjat prata med honom och att hans flickvän hade förvandlats till en delfin."

Delfiner är förvisso söta...

Så vad göra? Klaga hos polisen, förstås! Vad ska man annars göra när haschet inte omfattas av konsumentköplagarna?

Denna historia påminner mig lite om den man som kom in på färgaffären och skällde ut personalen för att de bytt ut den thinner som han brukade sniffa mot en annan sort, som han blev sjuk av. Jäkla sätt, liksom.

Den "utsatte" studenten

Sakine Madon går åter igen till attack mot oss studenter, som hon anser är bortskämda. Det värsta är att hon till viss del har rätt.

Expressens fattigdomsserie (enligt kvällspressens helt egna definition) och Aftonbladets förfärliga fattigblogg... Det har blivit på modet att lyfta fram "det nya fattig-Sverige". Studenternas situation brukar ofta lyftas fram som ännu ett exempel på en grupp som har det riktigt knapert i samhället. Och visst är det ekonomiskt tufft att leva på studiemedel, inget snack om saken. Men är studenter därmed en utsatt grupp i samhället?

"Det är alltså, enligt retoriken, oerhört synd om dem som har kommit in på högre utbildning (grattis ni som har det!), som lever i ett land där utbildningen är avgiftsfri och som dessutom får 7 820 kronor per månad i studiemedel. Förlåt, men i vilken värld lever man om man tror att det är utsatthet?"

Först bör vi konstatera att av de 7 820 kronorna som CSN varje månad betalar ut (ungefär 2 000 kronor mindre i maj och december, lika mycket mer i januari och augusti) är över 5 000 kronor lån. Bidragsdelen är ungefär en tredjedel. Därefter bör vi göra klart att detta kan vara allt från en hygglig försörjning till ett liv på korv och makaroner, oftast helt beroende på hyran. Jag har upplevt båda.

Jag har bloggat tidigare om att det finns bortskämda studenter som anser att de bör ha råd att äta ute, dricka latte varje dag, handla dyra kläder, gå på krogen varje helg och ändå ha pengar över. Jag förstår att detta kan väcka anstöt hos vissa, särskilt hos ensamstående föräldrar som har svårt att få ihop pengar till nya vinterskor till barnen eller hos människor som av olika anledningar lever på försörjningsstöd eller sjukersättning. Att kalla fullt friska studenter för en utsatt grupp är trams. Jag gissar dessutom att studentlivet är betydligt mer stimulerande än att leva på försörjningsstöd. Att ha en lägre ekonomisk standard under studentåren hör till.

Som student ser jag båda ytterligheterna: å ena sidan de som lyckas leva på studiemedel och till och med spara pengar och å andra sidan de som köper lunch var och varannan dag, dricker latte och slösar på krogen. Var student får göra sitt val, men kom inte och klaga på ekonomin om alla pengar försvann på Stureplan förra helgen. Det är fanimej pinsamt.

Själv har jag alltid varit ekonomiskt disciplinerad, vilket underlättar när marginalerna är väldigt knappa. Jag tittar ut något jag vill ha och sparar sedan till det. Jag vardagsslösar aldrig. Eftersom resor är min stora passion, är det alltid en resa som finns i blickfånget och som jag sparar till. Denna sommar var det Thailand, i vinter är det (förhoppningsvis) Kina igen. Tricket är att dra in på nöjen i vardagen, laga mat i stället för att äta ute, ligga på och låna kursböcker i stället för att köpa (samordna i klassen så långt det är möjligt) och inse att man faktiskt inte kan göra allt man vill göra just nu.

På grund av heltidspraktik+halvtidsstudier kommer jag inte att ha tid att jobba under hösten (om nu ingen är villig att betala mig för att skriva, förstås), vilket gör att alla pengar får tas från studiemedlet och bostadsbidraget och inte från någon lön. Men det ska nog gå. Det blir inga klädinköp och väldigt lite latte och öl framöver helt enkelt. Men vet du? Man överlever det också.

Fattigdom på julafton

Efter att ha läst Expressens eländiga serie om i-landsfattigdomen i Sverige kom jag att tänka på följande klipp om pojken som luras att tro att han fått en Xbox 360 i julklapp (vilket han hade, men de tog ut den ur kartongen och låtsades som om det regnade). Det är kul för att det är så elakt gjort. Och nog tycker man lite synd om den stackars pojken...

Fattigdom 2.0

Expressen fortsätter att kräla allt längre ned i sensationsträsket. Dagens tidning har en framsida med rubriken "Gustav, 14, äger bara ett par jeans". Jag borde tro att det är ett skämt, en blinkning till HippHipp!-gängets i-landsproblemssketcher. Men det är ju Expressen vi talar om. Jag konstaterar detta faktum, fnyser högljutt, betalar mitt bröd på ICA och går hem igen.

Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.

Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.

Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).

Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.

I-landsfattigdom och vardagshjältar

Hon kallar sig "världens rikaste fattiga människa". Det lyser optimism om henne. Ändå är hon en fembarnsmamma utan jobb. Inte att undra på att hon har det tufft ekonomiskt.

Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.

Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.

För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.

Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.

Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.

Shoppa mera

Årets Buy Nothing Day, en köpfri dag, hålls i morgon den 24 november. Det ska vara något slags protest mot "köpsamhället" och "konsumtionshetsen". Den brittiska BND-sajten uppmanar folk att "challenge yourself, your family and friends to switch off from shopping and tune into life". I själva verket slår en köpfri dag mot de fattiga, vilket CUF-ordföranden Magnus Andersson påpekar här.

Hela antishoppingidén är ett gigantiskt missförstånd. Den är lika korttänkt som de bojkotter av företag i tredje världen som använder barn i sina fabriker. De som drabbas är de som har det som svårast. Fabriken stängs ned och barnen kastas ut på gatan. Genom att inte handla minskar vi stegvis vårt eget välstånd. Den som kan förklara det positiva i att bli fattigare, är välkommen.

Nej, då är Buy Something Day mycket vettigare. Och roligare.