onsdag 29 juli 2009

I-landsfattigdom och vardagshjältar

Hon kallar sig "världens rikaste fattiga människa". Det lyser optimism om henne. Ändå är hon en fembarnsmamma utan jobb. Inte att undra på att hon har det tufft ekonomiskt.

Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.

Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.

För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.

Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.

Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.

8 kommentarer:

sakine sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
sakine sa...

Bra inlägg!

Jag tycker skolan ska ta hänsyn till att alla barn inte har rika päron, mer än vad som görs nu.
Men att därifrån mena att alla studenter ska få egen laptop är steget långt.

Dessvärre bryr sig för få om barn som verkligen lever fattigt (det finns te x de som växer upp med ensamstående föräldrar som vägrar ta emot bidrag) och mer om grupper som gapar om att de är fattiga.

Hans Engnell sa...

Ett grundläggande problem är förstås det generella välfärdssystemet. Om vi ska ha bidrag och stöd, koncentrera dem då till de som verkligen behöver dem. För det finns gott om ensamstående mammor och pappor där ute som lever ytterst knapert. Medelklassen behöver emellertid inte barnbidraget.

Ja, tyvärr är det ju alltid så, att det är den som gapar mest och högst som får uppmärksamheten...

Pholostan sa...

Jag är van vid att leva på och under existensminimum, så klart man överlever. Dock får man vänja sig vid att äta den billigaste maten, inte köpa kläder men än vart tredje-fjärde år, aldrig åka på semester, bo i små lägenheter i oattraktiva områden, inte ha nån TV osv.

Det spelar inte så stor roll hur jag prioriterar mina utgifter - någon resa till Bankok blir det inte. Pengar går till mat och hyra, och då är min hyra förhållandevis låg. Jag har ingen aning om hur många det är i min situation, men jag har noterat att det lokala socialkontoret verkar ha fått en radikalt hårdare belastning det senaste året. Det har troligen att göra med nya akasse- och sjukpenningsregler.

Jag har funktionshinder och svårt att få jobb. Tack vare formaliafel hos akassan för en sex år sen eller så får jag inte grundersättning, så man är hänvisat till försörjningsstöd om man vill överleva. Min doktor vill att jag ska vara sjukskriven, dock är det också meningslöst då jag inte får någon sjukpenning (nya regler 2008). Dessutom accepterar inte FK några diagnoser om depression längre. Dock kan vissa funktionshinder fortfarande gå bra.
Vård får jag inte heller, landstinget har avtal med nån privatklinik, och de vill inte se min sort där. De kan ju inte tjäna några pengar på mig...

Så när folk med bilar och dyr hemelektronik gnäller över sin fattigdom blir jag mest bara trött. De skulle inte klara sig en vecka på det jag ska klara mig en månad på.

Hans Engnell sa...

Nej, lever man på försörjningsstöd är det bara det allra nödvändigaste som pengarna kan gå till. Men du har faktiskt rätt att få både morgontidning och TV-licens betalad enligt 4:3 SoL. Således bör du kunna få en engångssumma för inköp av en TV också. Utbetalningar för något slags utflykt för att byta miljö förekommer också, men det är nog svårare att få igenom en sådan ansökan om man är ensamstående och det inte är något barns bästa som kan komma i första hand.

Accepterar inte Försäkringskassan långvarig sjukskrivning p.g.a. depression längre?

Pholostan sa...

Att det skulle vara möjligt att få stöd för inköp av TV hade jag ingen koll på, intressant. Visserligen saknar jag inte TV nämnvärt, det är knappt något där som jag är intresserad av för det mesta. Dagstidningar är lite intressantare, fast nyheter kan man ju få via nätet också. Min internetuppkoppling är nog den största lyx jag har, utan den skulle man vara lagom isolerad. Men det har jag fått veta inte är något man kan få stöd för.

Officiellt accepterar väl FK depression som sjukskrivningsanledning, i praktiken är det annorlunda. Sjukintygen tenderar att komma på retur till läkaren med diverse formalia-anmärkningar. Sedan är det som bekant fritt fram för försäkringsläkaren att ignorera det ens läkare skrivit och hävda att man är fullt arbetsför. Orkar man kan man ju överklaga. Det verkar skilja en del ifrån FK-kontor till kontor samt mellan landsting. Senaste årets massiva omroganisation och rationalisering av FK kan kanske ha ändrat på det en smula.

För några år sedan när jag var riktigt nere sjukskrevs jag för depression. Dock gick inte det för sig efter ett tag. Så min läkare gick på mitt funktionshider istället. Jag tyckte det vad helt fel, jag var ju inte oarbetsför pga mitt funktionshinder utan pga depressionen. Då förklarade min läkare för mig att vi "måste göra såhär" och så var det med det. Och det har inte direkt blivit större marginaler på siståne, tvärt om. Läser man lite i tidningar får man ju höra om de lata, giriga och avskyvärda sjuksrivna som mest bara vill lata sig och leva på andra. Ibland känns det som FK+vårdapparat+media är i maskopi för att försöka få en att må ännu sämre. Målet är väl att man ska ta sitt liv så de blir av med problemet. Det är väl kanske en av anledningarna till att jag inte saknar TV o tidningar särskilt.

En bekants läkare var inte lite irriterad över att det sitter en läkare på FK och påstår att hans diagnoser bara är blaj. Men kan han göra nåt åt det? Näe.

Läkare som öht långtidsjuskriver någon patient straffas internt med extra kontroller, extra jobb osv. Behandlas som opålitliga dvs. Många tar det som en hint. Min läkare är gammal i gemet och låter sig inte skrämmas. Dock spelar inte det nån roll då de remisser hon skriver bara kommer på retur. Det går säkert bråka och kräva sin rätt, men jag orkar inte med skiten. Jag har nog med problem ändå.

Nå, via en god vän verkar det som jag skulle kunna få jobb via lönebidrag. Det är inte något jag direkt är intresserad av att jobba med, men kan det ta mig ur försörjningsstödshelvetet så är det värt det. Jag har aldrig blivit tvingad av Socialkontoret att ta gratisjobb, dvs för att få behålla sitt försörjningsstöd blir man tvingad att jobba åt nån kyrka, kommunen eller dylikt. Nån lön får man ju naturligtvis inte. Men jag känner folk som blivit utsatta för det. Så det är väl bara en tidsfråga om man inte kommer bort ifrån dem.

Hans Engnell sa...

Vi har diskuterat lite under utbildningen vilka utgifter som egentligen berättigar till försörjningsstöd. Exempelvis dagstidning, TV-licens och fackföreningsavgift står inskrivna i Socialtjänstlagen. Bredband gör det inte, men eftersom målet är att försörjningsstödet inte bara ska tillförsäkra den enskilde "en skälig levnadsnivå" (öppet för tolkningar, som du förstår) utan även utformas så att det stärker personens möjligheter att "leva ett självständigt liv", torde bredband definitivt kunna ingå. Om du kan visa att du har kontakt med vänner och familj via email i stället för telefon, exempelvis, eller om du söker arbeten via nätet osv. Men personen som nekar dig begår inget konkret fel utan väljer nog att göra en striktare tolkning utifrån SoL. Jag kan tycka att 4:3 SoL behöver uppdateras en aning här, bredband ger ett mervärde som en dagstidning inte ger (och kostnaden är ungefär densamma).

Tyvärr är det bara att inse att FK har ett politiskt uppdrag, att få ned sjukskrivningarna. Vilket ju är bra i sig, men dessvärre drabbar det även sjuka människor som blir avspisade eller får ett nonchalant bemötande för att FK ska nå sina mål. Min mor har varit ute för samma sak då försäkringsläkaren vägrade att konstatera att hennes diskbråck i nacken var orsakat av en patient (som slog ned henne bakifrån), trots att henne läkare såg det med en gång. Det blev billigare för FK att i stället kalla det "åldersslitage".

Lönebidrag låter som en bra väg framåt, tycker jag. Jag vet människor som har gått den vägen tillbaka till ett "riktigt" jobb efter en tid (ibland via plusjobb). Jag håller tummarna och önskar dig all lycka framöver!

Pholostan sa...

Tack för uppmuntran. :)

Man kan ju undra om det är bra eller dåligt för samhället om folk som egentligen är sjuka klassas som friska för att FK ska spara några kronor. Det har i efterrhand visat sig att den sk "jakten på fuskarna" inte gett särskilt mycket alls, utan mest kostat ohemult med pengar och krånglat till det för de som verkligen behöver hjälp.

Apropå så kommer som bekant tiotusentals personer utförsäkras de närmaste året. Dvs de är för friska för att få nån hjälp av FK, men för sjuka för att att kunna arbeta. Tiotusentals människor. Många har troligen funktionshinder, kroniska sjukdomar och liknande. Drar mig till minnes den 20-åriga människan som var granne till en släkting. Fick livshotande cancer, diagnosen var mycket dålig. Ansökte om sjukpenning, fullt arbetsför var beskedet ifrån FK. Dog i cancer ett par månader senare. Det är så man myser av välbehag.