lördag 11 juli 2009

Gråzoner i Xinjiang

Det är svårt att veta vad som egentligen pågår i Xinjiang-provinsen just nu. Vilka uppgifter som stämmer. Vad som är propaganda. Det finns en uppenbar risk i att endast utmåla Beijing som boven i dramat och skapa en hyllningskör till uiguriska demonstranter. Situationen är emellertid mer komplicerad än så, vilket också framkommit i den begränsade svenska rapporteringen.

En sak är klar. Kina ska inte isoleras. I dag är det knappast heller möjligt i takt med att Mittens rike växer till en världsmakt. Isolering och olika sorters blockader och bojkotter är kontraproduktiva och drabbar alltid vanligt folk värst (av just detta skäl är det viktigt att USA omprövar sin Kubapolitik och underlättar för handel). USA, EU och andra aktörer har en knepig balansgång att gå. Att i kraftfulla ordalag fördöma den kinesiska ledningen och kräva demokrati skulle mötas med kalla handen från Beijing. Plakatpolitik vinner möjligen lättledda hemmaopinioner eller ser bra ut i bloggosfären, men det löser inget mellan länder internationellt (något som också Göran Persson begrep när USA invaderade Irak).

Att som Ryssland hävda att det som sker bara är "inre kinesiska angelägenheter" är å andra sidan att helt kapitulera och frånsäga sig rätten att över huvud taget ha en åsikt. Det går att förstå varför Ryssland, som också brukar beskylla andra länder för att blanda sig i landets "inre angelägenheter", agerar så. Men USA och EU ska inte göra det. De bör kritisera Kina när landets ledning begår övergrepp, men samtidigt ha moderata förhoppningar om effekten. Vi kommer inte att få se ett demokratiskt Kina på många år än. Och oavsett utveckling vad de politiska rättigheterna beträffar, kommer västvärlden och Kina att vara ömsesidigt beroende av varandra i ökande grad under många år framöver. När protesterna i Xinjiang-provinsen har upphört ska det byggas relationer mellan väst och Kina som vanligt igen.

Det finns mycket att kritisera Kina för. Det finns mängder av orosmoln i landets utveckling - inte minst regimens sätt att använda den nya tekniken för sina syften. Samtidigt har så oerhört mycket blivit bättre sedan Maos död, ja även de senaste 10 åren, att det är svårt att inte imponeras. Förändringstakten går fortfarande nästan att ta på.

Avslutningsvis: borgerliga skribenter kallar Kina för en kommunistdiktatur, vänsterbloggare skriver kapitalistdiktatur. Inget är egentligen särskilt rättvisande. Men frågan är vad man kallar ett land som numera är en kapitalistisk marknadsekonomi men som fortfarande styrs av kommunistpartiet. Ska vi kanske nöja oss med "diktatur" rätt och slätt?

2 kommentarer:

Ola Berg sa...

Det är ju ingen marknadsekonomi, i det att marknaden, dvs vanligt folk, har små möjligheter att själva bestämma hur de ska agera.

Partiet profiterar på vissa element av den internationella marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd, men någon marknadsekonomi är man ju inte. Mer av en fabrik, Kina AB, med slavarbetare i sin tjänst.

"Statskapitalism" kallas det ibland. Staten agerar kapitalist på den internationella fria marknaden, men håller folket i fångenskap.

Hans Engnell sa...

Mja, det beror väl lite på hur brett man vill tolka begreppet marknadsekonomi. I mina ögon är Kina en marknadsekonomi. Det är ingalunda ett fri ekonomi, men marknadsregleringar finns ju som bekant överallt i världen. I det lilla har herr och fru Zhang i Beijing lika stora valmöjligheter som herr och fru Svensson i Uppsala när det gäller att köpa och sälja varor på en marknad. Statskapitalism är dock ett inte helt oävet begrepp för att beskriva situationen i stort. Fångenskapen är dock politisk, inte ekonomisk. Numera får kineser även köpa och äga sina egna hus.