Kroppslig integritet går före sedvänjor

Jag har stor respekt för att vissa människor hyser religiösa uppfattningar, även om jag personligen inte är det minsta religiös. Jag är för religionsfrihet och anser att religiösa friskolor är en naturlig del av ett öppet samhälle. Människor bör få leva i sina egna religiösa, etniska eller andra grupperingar med egna sedvänjor så länge de inte skadar andra. Det är sålunda inte där skon klämmer.

Det finns flera aspekter att beakta när det gäller omskärelse av pojkar. Omskärelse är ett tydligt ingrepp i den kroppsliga integriteten. Det bör finnas gränser för vad människor får göra mot varandra på religiös grund även i ett mångkulturellt samhälle - i synnerhet när det handlar om minderåriga.

Sanna Rayman frågar sig om inte även män har rätt till sina kroppar och undrar "vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?" Frågan är i högsta grad motiverad. Respekt för traditioner anförs nämligen bara när det gäller manlig omskärelse, inte kvinnlig. Att tvinga en liten pojke till omskärelse är faktiskt en tämligen vidrig handling.

I slutändan måste respekten för barnets kroppsliga integritet komma i första rummet. Därmed får faktiskt de religiösa traditionerna stå åt sidan. Det sägs att manlig omskärelse inte alls orsakar några bekymmer, vilket ju den kvinnliga omskärelsen/stympningen onekligen gör när den utövas i sin fulla vidrighet. Men huruvida ingreppet som sådant är bra eller dåligt är inte poängen. Poängen är att små pojkar inte kan fatta ett välövervägt beslut. Av denna anledning bör manlig omskärelse bara tillåtas när barnet har blivit lite äldre, förslagsvis 15 år. Då är vi i lagens mening myndiga att ingå avtal och bör således även ha förmåga att fatta beslut om eventuell omskärelse.