Fallet Assange: En pinsamhet för rättsväsendet

Julian Assange blir kvar på Ecuadors ambassad. Stockholms tingsrätt valde att inte upphäva häktningen. Ett beslut som alltså löser - ingenting.

Det finns två sidor här. Den ena, åklagarsidan och Sveriges feminister (ty fallet har blivit deras sak), menar att Assange borde komma till Sverige så att saken kan redas ut. En oskyldig man gömmer sig väl inte?

Den andra sidan hävdar att det enklaste sättet att få saken ur världen, hur det än går, är att åklagaren kommer till London och förhör Assange på plats. Men det vägrar hon göra. Och därmed kan denna pinsamma cirkus fortsätta, till brittiska skattebetalares förtret (enligt uppgift har bevakningen av ambassaden hittills kostat 74 miljoner).

Assange hyser oro för att bli utlämnad till USA om han hamnar i den brittiska eller svenska polisens klor. Hans oro är inte obefogad. Storbritannien och Sverige är två av USA:s närmaste allierade i massövervakningen, de två länder som lade in veto mot att frågan skulle diskuteras på EU-nivå och som kategoriskt hållit USA om ryggen när brott begåtts i terrorbekämpningens namn.

Att en ansvarig för WikiLeaks-läckorna inte skulle jagas är naivt. Risken är tyvärr överhängande att svensk och brittisk polis med glädje och stolthet skulle överlämna Assange till amerikanerna.

Julian Assage må vara en udda filur. Men även han förtjänar ett rättvist bemötande av det svenska rättsväsendet. Jag vet inte vad som verkligen hände mellan honom och de två kvinnorna. Men jag vet att det som nu sker är pinsamt för det svenska rättsväsendet.

Sista akten: Bradley Manning döms

Jag undrar hur Bradley Manning, denne späde men modige man, mår just nu.

Domaren Denise Lind dömde Manning på samtliga punkter utom den grövsta - att ha bistått fienden. Detta kan ses som en liten upprättelse och kommer att bli principiellt viktigt för Mannings eftermäle.

Men det är förstås en klen tröst just nu. Bradley Manning kommer att få sitta större delen av sitt liv i fängelse. Hans har redan tillbringat tre år i militärfängelse under förfärliga och tortyrliknande förhållanden.

Något är fundamentalt fel när den som med fara för sitt eget liv avslöjar krigsförbrytelser och övergrepp själv spärras in. Att den amerikanska staten vill spärra in honom har jag full förståelse för. Ur dess perspektiv.

Mer besvärande är att den amerikanska allmänheten inte mer enhälligt har tagit ställning för Bradley Manning under rättsprocessen. Den ger därmed tummen upp för fler statliga övergrepp framöver.

Läs även:
HAX: Bradley Manning fälld för allt utom att ha bistått fienden

WikiLeaks behövs

WikiLeaks har börjat publicera epostkommunikation till och från den syriska regimen från år 2006 och framåt. Totalt rör det sig om 2,4 miljoner mejl. Breven ska ge en bild av regimens interna arbete men också visa hur företag i väst säger en sak och gör en annan, uppger Ekot.

Alla turer med Julian Assange har fläckat ned WikiLeaks, men att de nu väljer att släppa epostdokument från den blodbestänkta syriska regimen visar att organisationen behövs. WikiLeaks är ett viktigt demokratiskt verktyg.

Om det är något WikiLeaks har lärt oss, är det att politiker och företag oftast säger en sak utåt men egentligen gör något helt annat. Om det nu var någon som tvivlade på att det förhöll sig så.

Cirkus Assange tuffar på

Det var inte så länge sedan det stod klart att Julian Assange uttömt sina rättsliga möjligheter att överklaga utlämningsbeslutet till Sverige. Men det var förstås att hoppas på för mycket att Julian Assange skulle ta tjuren vid hornen och komma till Sverige.

Senaste kapitlet i denna cirkus är att Assange sökt politisk asyl i Ecuador. Han befinner sig nu på den ecuadorianska ambassaden i London. Det är en bisarr vändning i en redan absurd historia.

I stället för att låta sig utlämnas till Sverige och svara på våldtäktsanklagelserna, som kanske inte ens leder till någon rättegång, väljer Julian Assange att fly. Han gör sig inte bara till åtlöje på detta sätt, han skadar dessutom WikiLeaks.

Assange är förmodligen alldeles för uppfylld av sig själv för att ta in sakliga argument just nu. Genom att få politisk asyl stärker han också sin image som utsatt och hotad av stormakters intressen. Kanske är dessa våldtäktsanklagelser och hot om utlämning till USA det bästa som har hänt hans ego. Han har verkligen blivit någon.

Assange utlämnas - eller inte...

Efter att ha överklagat sig genom samtliga brittiska instanser blev det i dag klart att Julian Assange ska utlämnas till Sverige för att prövas i målet om misstänkt våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Det brittiska Supreme Court meddelade sitt beslut nu på förmiddagen.

Men. Assanges advokater kan förhala detta ytterligare genom att ansöka om att fallet prövas på nytt. Givet hur taktiken har sett ut hittills är det ingen högoddsare att de kommer att göra just det.

Om jag vore i Assanges skor skulle jag tycka att det vore skönt att få saken ur världen så snart som möjligt. Men Julian är ju onekligen en speciell filur. Och han verkar inte direkt sky uppmärksamheten, om man säger så.

WikiSkvaller?

WikiLeaks har läckt mycket värdefull information till världen. Som amerikanska soldaters mord på civila i Irak för att nmna något. Men den senaste tiden har det varit tyst.

Nu ska WikiLeaks släppa mejl om Carl Bildt. Bland annat kommer det att avslöjas att Bildt är smart, har fotografiskt minne, inte gillar kroater och har stormaktsambitioner för Sverige. Inte direkt några scoop, om man uttrycker sig diplomatiskt.

Är det sådant skvaller som WikiLeaks numera ska syssla med har det onekligen gått utför...

På andra sidan sundet

Apropå migrationsminister Tobias Billströms icke-svar beträffande WikiLeaksdokumenten om hans egen och Carl Bildts syn på irakiska flyktingar kan vi konstatera att det är mer fart i de danska ministrarna när de blir trängda av media.

Inrikes- och hälsoministern Bertil Haarder vankar under intervjun med Danmarks radio av och an och blir allt mer förbannad och irriterad. Han avslutar med det klämkäcka uttrycket "pissa mig i örat!" och går sin väg.

Måste ses.

Feminismens Saudiarabien

Läsare av denna blogg vet att undertecknad inte har mycket till övers för radikalfeminism och genusbaserade maktteorier. Radikalfeminismen har haft ett stort inflytande på svensk politik under lång tid.

Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.

I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.

Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för "feminismens Saudiarabien" och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.

För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.

Rädslans politik

"Massan är blind och dum", sade Adolf Hitler. Han hade rätt. Men faktum är att vi människor också är ganska rädda varelser. Rädsla adderat med vår stora anpassningsförmåga gör oss formbara för maktens syften. Vi accepterar när makten ålägger oss nya påbud, nya lagar, nya restriktioner. Vi vill tro gott om dem som bestämmer över oss och accepterar därför att dessa nya lagar och restriktioner är för vårt eget bästa. Vi köper den historia som presenteras för oss därför att vi vill tro på den. Allt annat skulle betyda att vi ständigt skulle finna oss i opposition mot makten. Det är det få som orkar.

Innerst inne är de flesta av oss ganska små. Vi skulle inte ställa oss framför en stridsvagn vid Tian'anmen i Beijing. Vi skulle inte öppet kritisera militärjuntan om vi bodde i Burma eller häda islam om vi bodde i Iran. Det finns bevisligen de som gör detta för principens skull, kanske för sin egen värdighets skull, och är beredda att betala priset som det innebär. Men den stora massan är inte det. Den stora massan vill bara överleva.

Rädslans politik är därför väldigt effektiv. Tänk på din framtid. Tänk på din familj. Stick därför inte ut. Dessa förtäckta hot kan ses i allt från när vi vägrar nakenskanning till andra sätt att inte vilja inrätta sig i ledet. Denna sorts policies kan antas höra hemma i auktoritära system, men används som bekant även i demokratier. USA har härnäst efter al-Qaida hittat en ny huvudfiende: WikiLeaks. Den politik som nu formeras tycks vara lika ensidig som när George W Bush förklarade krig mot terrorismen. Antingen är vi för USA eller så är vi för WikiLeaks. Allt samröre med WikiLeaks misstänkliggörs och påtryckningar utövas på företag och privatpersoner för att störa verksamheten. Helt utan rättslig grund. Studenter uppmanas att inte prata om Julian Assanges organisation med argumentet "tänk på din karriär". USA har blivit påkommet med brallorna nere och precis som efter den 11 september 2001 blir svaret smutsigt och därmed ännu ett bevis för vad stormakten egentligen representerar. Jag känner bara ett växande förakt för "frihetens land" i väst.

Så här skapas rädda människor som hela tiden tänker på vad de skriver, tycker och säger. Så här skapas människor som är hanterbara för makten. Vi behöver därför inte tvivla om vilka värden det är som står på spel här. Det är själva grundfundamenten för vår västerländska demokrati - möjligheten att granska makten utan risk för sitt eget liv. Den signal USA sänder ut, och som stöds av andra stater och (förbluffande nog) även av journalister själva, är att den som sätter sig upp mot makten och avslöjar vad den egentligen sysslar med, riskerar allt.

Måtte vi aldrig tystna.

Symbolen för protesten mot makten.

Assange, Sverige och sexualbrott

Det är förvisso sant att häktningen av Julian Assange i hans frånvaro inte har något direkt med WikiLeaks verksamhet att göra. Han är anklagad för sexualbrott och saken bör naturligtvis prövas (först och främst måste åklagaren dock fatta beslut om huruvida bevisen alls håller för en rättegång).

Enligt vad som framkommer i Thérèse Juels bok Dömda för sexövergrepp (recenserad i det kommande numret av Nyliberalen) finns det all anledning att vara orolig även om man är oskyldig när sexbrottmål avhandlas i svenska tingsrätter. Det är riktigt skrämmande läsning. I omvärlden ställs frågan om Sverige har en strängare syn på sexualbrott än andra länder. På BBC:s nyhetssida hävdas att "Sweden has one of the toughest laws on sexual crime in the world - lawyers sometimes joke that men need written permission first." Diskussionen om ett samlagskontrakt innan påbörjad akt har som bekant diskuterats i bloggosfären.

Sanningen är väl att synen stegvis har förändrats, både i lag men också vad beträffar anmälningsbenägenhet. Detta har två sidor. Dels prövas kanske fall som tidigare inte hade gått till åtal, dels håller våldtäktsbegreppet på att urvattnas. Vilket betyder att gränserna för vad som är sexuellt ofredande/utnyttjande/tvång och en ren våldtäkt suddas ut. Detta är ett problem. Norge (som alltid ska vara värst) har gått ännu längre med brottsrubriceringen "grov oaktsam våldtäkt" (förslag på att införa en likartad lag i Sverige finns förstås också).

Jag kan därför förstå Assanges motvillighet att låta sig utlämnas till Sverige. På flera plan.

Kampen mot WikiLeaks intensifieras

Amazon portade WikiLeaks från sina servrar. PayPal stängde deras konto. Nu följer Mastercard och Visa efter och sätter stopp för betalningar till WikiLeaks konton. Den officiella orsaken är att de inte accepterar kunder som sysslar med olagligheter.

Några formella brottsanklagelser har inte riktats mot WikiLeaks. Inget har således prövats i domstol och ingen är därmed dömd. Varför storföretagen ändå väljer att göra så här kan vi bara spekulera i. Det luktar fisk lång väg om detta.

Samtidigt fortsätter läckorna att sprida ljus över världen och förse medierna med något substantiellt att skriva om för en gångs skull. Ur läckta dokument som SVT:s Rapport tagit del av framgår att USA varit oroat över att fildelningsdebatten i Sverige skulle kunna skapa politiska framgångar för Piratpartiet. En stormakt är oroad över hur svenska folket lägger sina röster i demokratiska val. Det borde de faktiskt ge fan i.

Hyckleriets pris

"Ärligt talat, ingen pratar med oss." Så uppges en anonym amerikansk diplomat beskriva USA:s situation just nu. Å andra sidan är detta problem sannolikt övergående eftersom stater, precis som Robert Gates säger, har kontakter med USA därför att det tjänar deras egna intressen, inte för att de nödvändigtvis gillar eller litar på amerikanerna.

Politiker i USA är förstås fly förbannade över läckorna. Inte över skitsnacket eller övertrampen utan över att vanligt folk - och världens ledare - har fått veta vad USA egentligen tycker om saker och ting. Stormakten USA har klätts av inför öppen ridå och det är rätt underhållande att följa.

Reaktionerna på läckorna är nästan lika intressanta som läckorna i sig. Sarah Palin kallar Julian Assange "antiamerikansk", utrikesdepartementets talesperson Philip Crowley stämplar honom som "anarkist" (förmodligen det snällaste epitetet Assange har fått de gångna veckorna), antiterroranalytikern Roger Cressey tycker att Assange borde skjutas och vill gärna göra det själv, den före detta presidentkandidaten Mike Huckabee anser att "allt annat än avrättning är ett för milt straff" medan Fox News-agitatorn Bill O'Reilly tycker att en drönarattack vore mer lämplig. Det är reaktioner värdiga en berusad mobb, inte högt uppsatta politiker eller samhällsdebattörer.

Läckorna får konsekvenser även långt utanför USA:s gränser. Stater gör nu försök att stänga ned WikiLeaks för gott. Sajten har redan tvingats flytta och kan tvingas till det igen. Och igen. Reportrar utan gränser, RSF, hör till dem som har reagerat kraftfullt mot försöken att hota Assange och stänga ned WikiLeaks med vilka metoder som helst. RSF säger sig vara "chockat över att yttrandefrihetspolitiken i länder som USA och Frankrike plötsligt hamnar i linje med Kinas." Snarare är det länders verkliga ansikten vi ser nu. Hela världen får se hur stolta demokratier egentligen ser på yttrande- och informationsfrihet. Det är en smula befriande att kunna se den skillnaden.

Det går att hävda att WikiLeaks genom läckorna bidrar till censur och filtrering av Internet. Men det är bara en halvsanning eftersom denna utveckling påbörjades långt innan WikiLeaks släppte något känsligt material. Politiker som vill inskränka människors fri- och rättigheter hittar alltid skäl till det. I går hette det barnporr. Just nu heter det WikiLeaks.