Den farliga idrotten

Moralisterna fick vatten på sin kvarn efter att boxaren Frida Wallberg golvats och fått en hjärnblödning. Nu är det fritt fram för hjärnforskare och neurologer att kritisera boxningen och ropa efter förbud ioch fler regleringar igen.

Ja, boxning kan vara farligt. Precis som störtlopp, Formel 1 eller en rad extremsporter. Men all elitidrott bär med sig en potentiell risk. Det dör folk på fotbollsplanen med jämna mellanrum. Hockeyspelare tvingas sluta på grund av upprepade hjärnskakningar. Elitsport är ingen lek. Kroppen tar stryk, olyckor händer.

Det är klart att risken för skador är större i en sport som går ut på att slå den andre motståndaren, men vems ansvar är det att två vuxna människor vill ställa upp mot varandra i en ring om inte de inblandade parternas? Myndiga människor måste få fatta dessa beslut själva.

Det är bra att branschen har ett helt annat säkerhetstänkande i dag än när Ingemar Johansson boxades och en person kunde bli golvad åtta gånger i samma rond utan att domaren bröt. Men om vi ska ha tillåta vuxna människor att fatta beslutet om de vill boxas eller ej, måste vi också tillåta riktig boxning. Ingen mellanmjölksvariant som bara passar i Landet Lagom.

Hjärnforskare och neurologer - era tjänster behövs annorstädes.

50 år senare

I dag är det 50 år sedan Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson och bärgade Sveriges hittills enda världsmästarbälte i tungviktsboxning. SVT sänder i kväll matchen som Sveriges Radio vägrade sända när det begav sig.

För mig handlar boxning numera mest om nostalgi och härliga minnen, särskilt med min far. Nätterna med direktsända galor från Las Vegas finns för evigt inetsade i hjärnbarken. Ofta brukade jag sova genom förmatcherna och min far brukade väcka mig med orden "nu är de på väg upp till ringen!". Sömndrucken vinglade jag ut från mitt rum till vardagsrummet, som var dukat med kaffe och mackor. Klockan brukade vara runt tre på morgonen. Minnena är många. Drabbningarna i supermellanvikt mellan Nigel Benn och Chris Eubank. Returmatchen mellan Evander Holyfield och Riddick Bowe som fick avbrytas när en glidflygare flög in över arenan och krockade med ringen (och Riddick Bowes fru). När Holyfield skrällvann mot Mike Tyson med att dels slå ned honom i sjätte ronden (något som inte hade hänt sedan Buster Douglas slog ut Tyson i Tokyo) och sedan gav Tyson så mycket stryk i tionde ronden att domaren tvangs bryta matchen tidigt i den elfte. Och så Lennox Lewis, en av de riktigt stora (se knocken med stort K 1:15 in i detta klipp).

Skandalerna, returmatcherna, Michael Buffer, Don King... Boxningens värld är speciell. Och Ingo var en del av den långt innan jag tog del av den via TV.

Reglerna har mildrats, men proffsboxning är i praktiken fortfarande förbjuden i Sverige. Det är ett otroligt hyckleri och förmynderi. Argumenten är de gamla vanliga. "Det är farligt". "Det är misshandel". Egentligen handlar det, i vanligt ordning, om rent tyckande. Man måste tydligen personligen gilla en sport för att den ska vara tillåten för andra att utöva.

Boxning är och förblir the noble art of self defence. Även om det känns som om det var bättre förr...

Ett hån

"Misshandel är misshandel om än i vadderade vantar". Krönikören Lars Ryding hånar och raljerar över Ingemar Johanssons karriär som proffsboxare, den uppmärksamhet han rönte som idrottsman och nu som avliden. Ryding själv ser ingen skillnad på proffsboxning med handskar, regler, domare och frivilligt deltagande från alla inblandade och en dödsmisshandel på Kungsgatan.

Det som retar gallfeber på mig är att sumprunkare som Lars Ryding anser att deras syn på en viss sport måste gälla alla. De kräver att åsikten, attityden, upphöjs till lag. De får tycka vad de vill om proffsboxning, hockey eller konstsim, men de ska fanimej inte lägga sig i andras rätt att utöva nämnda sporter. Byt kanal, för tusan.

Vad gäller riskerna med boxning är det ingen hemlighet att det kan vara farligt att få på käften. Men för det första går det inte att jämföra boxningen 1959 med hur den ser ut i dag. Ingos match mot Floyd Patterson hade brutits efter första nedslagningen om den inträffat i dag. Domaren är mycket noga med att få ögonkontakt med boxaren som rest sig efter en nedslagning och att personen måste kunna försvara sig, det vill säga höja handskarna.

För det andra begriper jag inte vad Lars Rydings åsikt om andras yrkesval skulle vara värd. Finns det andra idrotter och/eller yrkesval han inte gillar och som också borde förbjudas av den anledningen? Alla kan inte bli fotbollsspelare eller gymnaster. Alla är inte intresserade av samma idrotter. Respektera andra människors livsval!

För alla som vill se en fet smäll rekommenderas nedanstående klipp - särskilt utvald för Lars Ryding och andra tyckare. 1:15 in i klippet. Där kan man prata om Guds hand...

"Ingo" till minne

Sverige har haft det inte många andra europeiska länder har haft: en riktig världsmästare i tungviktsboxning. Men boxningen är inte lika "fin" som andra sporter. Ingemar "Ingo" Johanssons titelmatch sändes inte i svensk radio utan kunde lyssnas på genom Radio Luxemburg, något bland annat min far vittnade om. Att "Ingo" förlorade de båda efterföljande mötena med Floyd Patterson spelade liksom ingen roll. Han hade redan skrivit in sig i idrottshistorien.

Sedan kom boxningsförbudet och Ingemar Johanssons bragd föll i glömska. Det var först för några år sedan som "Ingo", sjuk i demens, fick ta emot uppskattning för sin idrottsinsats i form av ett pris. Kanske brydde han sig själv inte så mycket om huruvida han eller Björn Borg eller Ingemar Stenmark ansågs ha genomfört den största svenska idrottsprestationen. Men knappt någon vit man i världen har efter "Ingo" lyckats bli världsmästare i tungvikt. I dag råder fullkomlig inflation i världsmästartitlar - det finns ingen riktig mästare - så jämförelsen blir dessutom haltande när östeuropeiska bestar som Klitjsko och Valujev kommer på tal.

"Ingos" prestation växer med tiden. Och lite trist är det att han själv inte fick uppleva 50-årsminnet av bragden den 27 juni i år.

Vore jag Sankte Per, skulle jag hålla garden uppe nu...

Kanske det allra största av svenska idrottsögonblick.